Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘norskt’

Norrmännen har kommit starkt de senaste åren. Efter Per Pettersons underbara ”Jag förbannar tidens flod” (Nordiska rådets pris 2009) och Karl Ove Knausgård mäktiga självbiografi ”Min kamp” har jag undrat var norskorna finns? Finns det någon? Jo, det gör det. Helene Uri heter hon, och introducerades redan 2004 men jag hittar henne först nu, med senaste romanen ”Den rättfärdige”.

Redan på första sidan är jag beredd att lägga ifrån mig boken: Jag orkar inte en incesthistoria till. Orkar. Inte. Men jag läser på och belönas med att inte alls få vad jag förväntade mig.

I inledningen begravs den avskyvärde mannen Karsten Wiig, en pedofil som förgripit sig på sina egna döttrar. En av döttrarna finns på plats i kyrkan, sörjande. Annars är det glest i bänkarna. En mycket gammal man vandrar full av ruelse ut från begravningen, Edvard Frisbakke, den berömde advokaten som fick Karsten Wiig fälld. I spänningsfältet mellan dessa båda män dryftas frågor om skuld, ansvar och rättfärdighet. Men vems är skulden? Och vem är rättfärdig?
Undan för undan får jag veta mer om den lyckliga inledningen på Karsten och Marianne Wiigs äktenskap, och sen, jodå, den lika lyckliga inledningen på Karstens relation med älskarinnan Barbara. Här börjar jag undra: Om Karsten är pedofil, varför har han så många kvinnoaffärer?

När jag som läsare följer Karstens längtan och kärlek till sina döttrar med sina olika personligheter, så fint och detaljrikt beskrivet, då vill jag tro att han är oskyldig. Men hur kan han vara det när den äldsta dottern, Elise med randiga armar, minns övergreppen?
Helene Uri håller mig på halster, jag kan inte veta någonting säkert förrän alldeles i slutet av boken. Att en hel familj och flera liv har slagits i spillror står däremot klart från början.

Omslaget: det är jättefint, men jag förstår inte vad det alls har med historien att göra?
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Read Full Post »

Som så många andra redan vittnat om, så har Karl Ove Knausgård ett sätt att skriva som gör att man sugs in i berättelsen och inte kan sluta läsa. Samtidigt är det också sant att man, jag, inte orkar läsa den rätt igenom. Jag behöver pauser. Det blir för starkt. Särskilt första delen av Min kamp, där Karl Ove oftast är tonåring, och just den ångesten klarar jag knappt av. Hur han försöker passa in, få vara med, är rädd för sin far, blir kär i en tjej, spelar i ett band… Banala vardagliga saker men som på något vis vibrerar (är det språket? troligen är det språket) och som får mig att börja minnas gamla hemska pinsamheter från min egen ungdomstid.
Så mycket lättare det blir sen när han är vuxen! Bor i Stockholm, väntar barn, skriver. Och sen är han yngre igen och pappan, den fruktade, dör. Karl Ove och hans storebror Yngve åker dit för att se honom, ordna begravningen, röja upp. Eftersom fadern tillbringat de sista sex åren av sitt liv med att supa ihjäl sig hemma hos sin mor, är huset täckt av ingrodd smuts, nedkissade soffdynor, nerbajsade ruttnande kläder, mögliga matrester och flaskor flaskor flaskor till förbannelse. Karl Ove och Yngve sätter igång att städa. Sanera.
Det är en minituös genomgång av hur de köper rengöringsmedel, gummihandskar, sopsäckar. Hur Karl Ove skurar & gnuggar & borstar & torkar & sköljer sig igenom rum efter rum. Toaletter. Trappräcken. Lager efter lager av smuts tar han sig igenom. Och det är så skönt att läsa! Jag kan inte förklara varför, det bara är så.
Framför allt är det skönt att det inte finns den minsta lilla symbolik i städningen. Karl Ove kommer inte till nån insikt eller klarhet, han förstår nästan ingenting, bara grinar och grinar och minns saker ur sitt liv. Ingen försoning, ingen katharsis, bara två bröder som städar som galningar i sin fars och farmors totalt nedskitade hus.
Fantastisk litteratur. Jag är mycket glad att jag gick och lyssnade på Knausgård och köpte boken.

Read Full Post »

”Det gäller att tänka absolut så lite som möjligt. Inte heller när jag skriver.”
Istället går Karl Ove Knausgård in i känslorna, rummen, det konkreta. Han har ett väldigt visuellt minne, minns precis hur skogsstigar och olika rum såg ut under sin uppväxt, och hur han kände sig. Stämningar. Däremot inte vad folk sa.
Den ålder han känner sig allra närmast är 16 år. En stark ålder då han (man?) upplever väldigt mycket, och då man hela tiden reser sig efter motgångar och kommer igen, delvis för att man inte har förstånd om att alternativet ”ge upp” faktiskt finns. Han beskriver nyårsnatten när han var 16 år och skulle på fest. Det var massor av snö och han gick där i skogen med sina ölkassar… sen blev det ingen fest. Det blev en eländig nyårsafton istället.
Det var ett intressant och bra samtal mellan Knausgård och Kerstin Wixe på Kulturens hus. Det handlade om identitet; vad är ett jag?, om att man bara kan leva i starka känslor som sorg, förälskelse under kortare perioder, resten av livet består av alla de där timmarna, dagarna då man diskar, hämtar barn på dagis, lagar mat, hänger tvätt. Enkla saker, det vardagliga. Verkligheten.
Just om dagis säger Knausgård att han inte kan vara helt ärlig i bok två, eftersom han nu vet att så många (200 000 läste del ett) kommer att läsa och särskilt de som beskrivs kommer ju att läsa om sig själva. Det ligger en enorm makt i detta, konstaterar KOK, ett minne av en incident i gymnasiet får stort genomslag när det kommer i tryck, fast det kanske var rätt obetydligt.
Sen handlade det förstås om språket och berömmelsen och lite Proust och så läste han högt ett parti när Karl Ove och brodern tar farväl av sin döde fars kropp. Starkt. Och fint på norska.
En grej till bara: under ett års tid har det varje dag stått minst en artikel om KOK i norsk media. När han var hemma hos sin mor i en by med cirka 200 invånare, bad moderns kusin honom att komma och läsa lite en kväll. Visst, tyckte Knausgård. Stället han skulle läsa på låg bara på andra sidan vägen, men när han kliver ut där med sina barn är det tv-team från NRK och ett helt pressuppbåd. Första bilderna på barnen smetas ut i aviserna nästa dag. Men det får han ju tåla, förstår han själv, men har ågren över barnen. Just det där är en skillnad mellan Norge och Sverige, menade Wixe. Vi har vant oss med Lars Norén och Maja Lundgren-debatterna, tyckte hon. Knausgård menade att skillnaden också låg i att han skrivit om vanliga, icke-kända människor.
Jag köpte boken och fick den signerad, och han gjorde ett väldigt sympatiskt intryck så nu är jag väldigt pepp på att läsa den. (Kruxet är att jag håller på med GGRM:s A feast for Crows, och det kanske blir väl magstarka kontraster mellan fantasyintriger och svärdskamper och så då Karl Ove Knausgård som står och diskar. Men å andra sidan kan det bli intressant.) Det var tyvärr ingen frågestund efteråt, mycket synd eftersom väldigt många i publiken läst boken, men jag hann i alla fall fråga då vid signeringen om han kände sig som en del av de norska nutida med Per Pettersson m fl (med tanke på att han bott i Sverige så länge) och jo, han kände sig som en del av det norska författarkollektivet. Han skriver ju förstås på norska. Finns det nån som provat att läsa honom på originalspråk? Tiden jag tog upp med denna lilla fråga kompenserade jag med att lämna min penna så att han kunde signera fler böcker, för det hade arrangören visst glömt ta med. 😉 Annars var det väldigt bra alltihop, rekommenderas.

Read Full Post »


Ett norskt tema har uppstått alldeles av sig själv här på bloggen den senaste veckan, med Undset och Ibsen och nu Anne Holt. Men hos Holt är det nutid, ja faktiskt nästan igår, eftersom boken börjar i december 2008 med ett otäckt vattenlik och en biskop som mördas på självaste julafton.
Från det förra instängda dramat i 1222 över havet kastar sig nu Anne Holt ut i en komplicerad komplott med flera mord och många bihistorier, och med Inger Johanne Vik med make Yngvar Stubø i problemlösarrollerna. Jag gillar verkligen Yngvar, han är så genomsympatisk. Inger Johanne är ju nästan lika sur som Hanne Wilhemsen.
Medan Yngvar försöker lösa mordet på biskopen, Eva Karin Lysgaard, trots att hennes make vägrar samarbeta, så sysslar Inger Johanne med forskning på hatbrott. Dessutom jagar hon upp sig över en man som verkar onaturligt intresserad av hennes dotter Kristiane.
Det är många karaktärer i denna bok, och flera bihistorier som ska flätas ihop. Tematiskt genom att offren verkar vara homosexuella allihop, och språkligt genom övergångar som:
Kristiane mindes aldrig, aldrig fel
***
— Alla kan vi göra fel. Bli inte så arg för det.

När Silje Sörensen så småningom kom på att hon glömt dem var det för sent.
***
Det var inte för sent ännu, fastslog den jourhavande nyhetschefen.

och
För första gången i sitt liv grät sig Sinnöve Hessel in i ett nytt år.
***
Erik Lysgaard hade lovat Lukas att inte gråta.

Det är snyggt. Och håller ihop. Boktoka fastnade för kapitelrubrikerna, där hängde jag inte alls med.
Själva deckargåtan är intressant men jag blir inte helt begeistrad. Jag tycker att Holt kunde ha skippat en biperson eller två till förmån för dem som betyder mer. Men även en rörig Anne Holt är bra.
Ps: En detalj: En man på ett hotell är ett stort fan av CSI och Gil Grissom. Sånt gillar jag!
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Ett smakprov ur Per Pettersons Jeg forbanner tidens elv. Huvudpersonen Arvid är ute och kör bil med sina döttrar.
Det var fint å ha dem begge i baksetet. På den måten kunne de snakke med meg om hva de ville uten å måtte se meg i ansiktet, og jeg på min side slapp å se inn i ansiktene deres, och noen ganger lot de være å se på hverandre i tillegg, og da satt vi alle tre og glante ut av vinduene hver vår vei uten å si noe som helst, mens bilen trilla videre, og alle visste vi at ting ikke var som de skulle være. Jentene visste det, og jeg visste det, og hun som ikke satt i bilen visste det kanskje best av alle, og det var derfor hun heller ikke var med på disse turene.
Sånn var situasjonen.

Inte så svårt som man tror, eller hur?
Mer om Petterson här här och här.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

tidens elvJeg forbanner tidens elv (aka det norska projektet) är enormt bra. Den handlar om livet — alla dumheter vi gör när vi bara lever på och hur vi ställer till det för oss och plötsligt upptäcker att det är försent att ställa tillrätta. Och ändå måste man försöka. Bokens Arvid försöker.
Det är ett väldigt bra porträtt av hans mamma, ”mora mi”, som är en riktig människa, en individ med tankar och känslor och egenheter. Hon, som aldrig fick utbilda sig vidare, blir rasande när Arvid slutar skolan för att som sann maoist börja jobba på fabrik och vara en del av arbetarklassen. (Men han är ju född arbetarklass, tycker grannarna förvånat.)
Det är också en skilsmässoroman, och en skildring av kärlek, och syskonkärlek. Sorg och saknad. Och så läser de böcker! De läser Hemingway och Remarque och Somerset Maugham och allt möjligt, Arvid och hans mamma. När Arvid köper calvados är det för att han alltid undrat hur det smakar, ända sedan han läste Remarque.
En annan grej jag gillar att tajma in är rätt årstid. Nutiden här är november 1989 med murens fall och allt.

Uppdatering: Vixxtoriaa har också läst. Mer uppdatering: Helena på Fiktiviteter har också läst och tycker annorlunda.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Layout 1Hur norrmännen ids översätta våra deckare när de har mycket bättre själva är för mig obegripligt. Anne Holts 1222 över havet är en klassisk pusseldeckare, ett klaustrofobiskt psykologiskt drama, och en läsfest med blinkningar till allt från Jane Eyre till Roald Dahl. Jag blir så glad av att se den gamla historien om hon som slog ihjäl sin man med en frusen lammstek återberättas!
Så här går storyn: Hanne Wilhelmsen, i rullstol, är med om en tågurspårning i snöstorm på norska fjället. 196 passagerare räddas till närbelägna Finse högfjällshotell. Där börjar de dö en efter en… och paniken stiger i takt med orkanvindarna och snöhögarna som täcker fönstren. Väldigt väldigt bra!
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »