Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘noir’

loveEn ung tjej, Junior Viviane, svarar på en jobbannons hos två gamla damer, Heed och Cristine, som bor i samma hus men avskyr och bekämpar varandra. De äldre kvinnorna är änkan respektive barnbarnet efter Bill Cosey, hotellägaren vars Cosey’s hotel & resort det fortfarande berättas om och fantiseras om på orten. Dit kom de rika och vackra för att dansa och festa under glansdagarna under 1930- och 40-talen.
Två som minns är Vida och Sandler, vars dotterson, Romen, bor hos dem. Romen befriar en flicka som utsätts för gruppvåldtäkt, och sen har han inga vänner längre.
Här måste jag ta läspaus och gå och göra något annat ett tag, så intensivt berättat är det.
Inte i mängder av ord eller detaljer, inte alls. Morrison skriver inte ett ord i onödan. Men texten glimrar, bränner, tvingar mig att tänka och känna och som sagt ta paus innan jag fortsätter att läsa. Då visar det sig att det var en liten bihistoria bara. Tänk att lägga sån omsorg och skriva med sådan kraft om det som inte hör till huvudhandlingen.
Handlingen är förresten inte rak. Det är många röster som kommer till tals; Heeds, Christines, Juniors, Romens, Sandlers och så Ls, som är den iakttagande, som står utanför intrigerna och kärleksförhållandena och maktkamperna. Det här är en bok som borde vara på kurslistor och i läsecirklar, för jag är övertygad om att man kan läsa den på flera sätt och hitta nya saker i språket, uppbyggnaden, berättarstrukturen… När jag läser slutet så inser jag vad den egentligen handlar om, vad jag tycker är det viktigaste. Och lika säker är jag på att jag kommer att läsa om den. Mycket, mycket bra. Det är fullt möjligt att jag läst årets bästa bok redan nu i januari.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

heligtOj så bra den är, ”Ingenting är heligt” av Dennis Lehane. Det är min andra med paret Kenzie & Gennaro, och den första ”En drink före kriget”, föll jag inte så hårt för. Men den här…
Sträckläste på tåget och slukade sidorna i takt med dunket från rälsen. Spännande hela tiden, smart intrig, härliga hårdkokta karaktärer och tack tack tack för att han inte gör en Nesbö och tar livet av Angie när de nu äntligen får ihop det. Jag var orolig där ett tag mot slutet. Och precis som med ”Patient 67” är ledtrådarna så listigt utplacerade att man känner sig supersmart när man begriper dem. Det är en svår konst; ledtrådar får inte synas på långt håll så det blir förutsägbart, men helst inte heller gå alltför långt över läsarens horisont.

Jag var sen i starten med att upptäcka Dennis Lehane, men nu finns det ju desto mer att läsa. Och även om jag fortfarande är lite bitter över att jag inte kunde höra honom live, så finns det lite tröst här i DN (intressant resonemang om noir!) och i att jag lyckats övertyga min äldste son om att vi ska se ”Mystic river” ikväll.

——————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »