Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘nobelpristagarprojektet’

books02En tunn liten bok innebär att nobelpristagarprojektet tuffar vidare. Hauptmann vann det 1912. Jag har alltså läst Mignon, som handlar om en författare som reser till Österrike och där stöter på en flicka, ett barn, som hör till en grupp/familj akrobater. Han blir besatt av detta barn, som han senare stöter på i ett annat sammanhang. Dessutom ser han Goethe, som går omkring livs levande på gator och sitter på värdshus.
Mignon är en figur hos Goethe, förstås jag, och boken är säkert proppfull av referenser som går mig förbi. Ändå tycker jag rätt bra om den. Det finns en livlighet i språket som jag tycker om.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser

Read Full Post »

oeKenzaburo Oe betraktas som ganska starkt influerad av amerikansk och fransk litteratur, men jag tycker att han känns väldigt japansk. Han liknar de andra japaner jag läst, i en sorts iakttagande kyla, ett avstånd. Och gärna nån avvikande sexualitet, även om jag tycker att Oe inte är lika gubbsjuk som en del andra.
Tid för fotboll handlar mycket om döden. Berättarens vän hänger sig, med rödmålat huvud och en gurka i anus. Hans bror, S, blev dödad under en räd mot koreaner. Och hans syster tog även hon sitt eget liv. Alla dessa dödar ältar Mitsu, medan hans hustru med lugn målvetenhet dricker whisky efter whisky varje kväll för att uppnå rätt grad av berusning. Deras lille son är svårt hjärnskadad och de har nyligen lämnat bort honom.
Så kommer Mitsus enda kvarvarande syskon, en revolutionär lillebror, hem till Tokyo. Tillsammans reser Mitsu, frun, brodern och broderns två trogna anhängare till brödernas hemby. Där uppstår de mest skilda och förvridna förvecklingar, som eskalerar i grövre och grövre våld.
Kenzaburo Oe har ett mycket bildrikt språk, vissa passager läser jag högt bara för att smaka av dem ordentligt. Boken är utgiven på japanska samma år som jag föddes, 1965, och kom på svenska 1989. Att den är så pass gammal känns inte så mycket, mest för att de är i den där instängda lilla byn (insnöade) och för att båda bröderna är besatta av striderna mot koreanerna 1860, och vilken roll deras släktingar spelade i dem.

Jag hade på känn att jag skulle gilla Oe, och det gör jag också. För två kronor känns det bra att kryssa av en Nobelpristagare. Kanske läser jag den mer självbiografiska om hans hjärnskadade som en annan gång. De där ögonen som bara stirrar, de lever kvar.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

en_glad_guttInspirerad av att jag fick lägga till en bok i Mytprojektsläsningen högg jag en ur Nobelpristagarprojektet av bara farten. Tänkte att det kunde vara bra att läsa Bjørnstjerne Bjørnson när jag nyligen läst en annan bok på norska, nu kanske även den gamla norskan skulle vara lättare. Och si, det var den.
En glad gutt är en kort (79 sidor) och ganska enkel historia om lille Øjvind som träffar på lilla Marit när de är i fyraårsåldern, och redan då faller för varandra. Geten som syns på omslaget spelar här en betydande roll. Hindren som reses är att Øjvind är fattig medan Marit hör till en välbeställd släkt. Men Øjvind är desto flitigare och mer äregirig. Även om den vänlige skolläraren gör sitt bästa för att han inte ska förfalla till syndig äregirighet. Skolläraren låtsas i flera veckor att Øjvind inte blivit nummer ett bland pojkarna i konfirmationsläsningen.
Jag säger enkel, den räknas till Bjørnsons allmogeberättelser, men det är också en väldigt kärleksfull och charmig historia som jag tycker om. Den var även författarens egen favorit. Bjørnson påminner i sitt berättande om både Laxness och Lagerlöf. Det är någonting med både glädjen och allvaret, det nordiska.
Nett_bjson_3201938a
Bjørnstjerne Bjørnson fick Nobelpriset 1903 och är nu den tidigaste pristagaren jag läst.

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

I alla fall en novell. Det förstår jag när jag letar fram det här gamla inlägget om alla fina författare som heter Alice. Det bör ha varit på nån av de roliga kvällskurserna i engelskspråkig litteratur som jag gick i mitten av 2000-talet, på Linköpings universitet.
Jag kan alltså kryssa av henne i Nobelpristagarprojektet redan, eller är en novell för lite?
Och redan 2009 skrev jag så här: ”Alice Munro har jag läst nån enstaka novell av, på nån kurs tror jag. Jag ser att många bloggare och tidningar skriver om henne just nu, ska hon få det där fina priset kanske? ;-)”. Minsann, minsann.
Jag måste ha haft det på känn, för jag akutlånade en samling av henne hos dottern i helgen. Skönt att ha årets pristagare hemma för helgläsning.
Första intervjun HÄR. 2,29 minuter radio som ger en tydlig bild av vem hon är.
—————————————————–

Read Full Post »

fruktplockningFruktplockning är en tunn prosalyrisk, rapsodisk och löst sammanhållen bok, som uppehåller sig mycket kring växlingarna mellan dag och natt. Ibland är dagen välkommen, ibland inte. Det är mängder av liknelser och små berättelser på bara några meningar, om Gud och Buddha och hjärtats tro. Kanske kan man kalla Tagore mystiker? Jag blir inte riktigt klok på hans tro, den känns ibland väldigt monoteistisk och ibland buddhistisk. Kanske växlar han emellan.
Fattigdom, glädje och lycka är ofta ämnena. Vem som är värdig, Vad som är rätt. Titeln förstår jag som symbolisk.
På baksidan av boken finns inte mindre än 16 titlar av Tagore uppräknade, titlar översatta till svenska alltså. Tryckår 1921. Även priserna står, de varierar mellan 3 och ända upp till 16 kronor.
Rabindranath Tagore fick Nobelpriset 1913.
Bloggen Nobelprisprojektet har läst en helt annan bok av Tagore.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

books02

I år tänker jag köra lite grann från andra hållet i mitt livslånga projekt att läsa alla nobelpristagare. Nämligen satsa på de tidiga pristagarna. Det är ju lättare att bli nyfiken och sen få tag i de nya, på min långa lista är det flitigt fetade namn på 2000-talet exempelvis, medan Selma Lagerlöf (1909) och Rudyard Kipling (1907) är väldigt ensamma där i början.

Så under år 2013 tänker jag läsa:
1911 års pristagare Maurice Maeterlinck, Den ringes rikedomar
Gerhart Hauptmann (1912) Mignon
Rabindranath Tagore (1913) Fruktplockning
och den tredje pristagaren från 1903, Bjørnstjerne Bjørnson, med En glad gutt
en_glad_gutt

Även Bokmania har gett sig själv ett nobelt nyårslöfte. Fler?
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

det_roda_faltetDen som får den här i julklapp och tänker sig att ligga i soffan och läsa samtidigt som man äter julgodis eller en skinksmörgås kan tänka om. Det här är inte en bok som det passar att småäta till.
”Mustigt”, ”frodigt”, ja rentav ”märgfullt” är ord som passar att beskriva Mo Yans språk med, fyllt som det är av blod, tarmar, kiss, skit, spyor och lukter som nästan ångar upp från sidorna. Dramatiskt och ofta brutalt, sånt är livet för människorna i Gaomi nordöstra socken. Farmor med de pyttesmå bundna fötterna, som gifts bort med en spetälsk. Farfar som mördar brudgummen och pissar i brännvinstunnan. Far som blir indragen i de fruktansvärda händelserna vid bakhållet för japanerna vid Svarta vattnets bro. Mor som göms med sin lillebror i brunnen när kriget kommer till byn. Historien berättas i cirklar och med tidshopp fram och tillbaka, en människa som dör på de första 50 sidorna kan återuppstå som pigg tonåring på de nästa 200.
Egentligen är det kanske sorghumen (durran) som har huvudrollen, i sorghumfälten gömmar man sig, älskar, lurar, slåss med hundar och människor. Av sorghumen brygger man brännvin.
Är han bra då? Jo, det tycker jag. Ingen jätteförälskelse, men klart läsvärd. Som Salman Rushdie ungefär.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »