Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Niklas Orrenius’

Niklas Orrenius är politisk reporter på Sydsvenskan och har skrivit en rad reportage och artiklar om Sverigedemokraterna. Till skillnad från många andra har han pratat med SD:arna själva. Han är mycket tydlig med att man som journalist måste lämna sin egen avsky hemma och anstränga sig för att behandla Sverigedemokraterna som ett parti.
Här hittar jag reportage jag läst förut; som den underbara historien från Färöarna där några ledande sverigedemokrater tror att en satir är på riktigt och hyllar en figur som sitter på kammarn och föraktar allt nytt. Men även reportaget om läraren som får sparken från jobb efter jobb när tidningarna skriver om att han är Sverigedemokrat. (Efter detta fick Orrenius många hatmejl.)
Sverigedemokraterna bildades av folk från organisationen Bevara Sverige svenskt, en ren nazistorganisation. Orrenius skriver om den mycket medvetna strategin att rensa ut nazister och renodlade rasister ur partiet, att bli rumsrena. Det är till exempel numera okej att vara svensk och mörkhyad, om man omfattar svenska värderingar. Det hindrar inte att en Sverigedemokrat med en dotter adopterad från Indien får utstå hård kritik. Och fernissan är inte tjockare än att rent rasististiska uttalanden poppar upp här och där, sånt som den ledande klicken försöker hyssja ner. (Gränsen för vad som anses vara rasistiskt är dock inte densamma som för de flesta av oss andra.)
Den ledande klicken består av Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof (läraren) och Mattias Karlsson. Flera av dem läste statskunskap i Lund. Den andra ytterligheten i partiet är förstås folk som i youtube-klippet jag antar att alla har sett. (Julafton.) Men alla är inte som den senare, vilket på ett sätt är synd, för det vore ju mycket lättare att avfärda SD då.
Sverigedemokraterna får sitt stora brejk i och med Åkessons debatt mot Mona Sahlin i tv. Dessutom äger de stora delar av nätet. (Nej, jag vill inte länka. Det går lätt att hitta för den som vill.)
Politiskt skriver Orrenius att SD blivit mer nationalistiska. Det handlar om Sverige, nationalstaten, ”det svenska”, ”svensk kultur”. Någon utrikespolitik har de inte, och skäms inte för det heller. Jämställdhetspolitik? Nej. Kulturpolitik? Centralstyrd, och ”svensk”, som sagt. Försvarspolitiken går ut på att stärka försvaret, vilket lockat en och annan bitter moderat till partiet. I kriminalpolitiken har de skippat kravet på att införa dödsstraff.
Orrenius bok är bra och tankeväckande, men jag hade velat ha mer. Om kriminalpolitik, och hur många sverigedemokrater som är dömda för brott. Om invandringspolitiken. Om inställningen till homosexuella.
Godmorgon världen ägnade sin första timme åt det svenska valet. Enligt O har tidigare läst denna bok. A fraction of the web vill gärna diskutera.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Det känns nödvändigt att försöka orientera mig i det nya politiska landskapet så jag gick ut på rasten och köpte dessa. Anita Kratz biografi över Fredrik Reinfeldt och Niklas Orrenius bok om Sverigedemokraterna. Den senare består av en rad reportage, varav jag har läst flera förut. Niklas Orrenius var den som blev intervjuad i tv från SD:s valvaka (jag hann tänka: ”Va? En som inte har slips? innan jag förstod att han inte hörde till SD. Rödrutig skjorta hade han.)

Fredrik Reinfeldt har jag undrat mycket över. Han ser så mild ut med de där cocker spaniel-ögonen, men han måste ha väldigt hårda nypor inte minst med tanke på hur blixtsnabbt Sven Otto Littorin försvann och raderades bort från Moderaternas hemsida. Men jag har aldrig fått nåt grepp om Reinfeldt, han blir aldrig riktigt tydlig. Därför börjar jag med den boken, som hittills är väldigt välskriven.

Ensamvargen börjar i Lycksele av alla ställen där MUF har stämma och en bitter ordförandestrid mellan Reinfeldt och en för mig helt bortglömd person som heter Ulf Kristersson står. Kristersson är nyliberal och ledaren i ett ganska slutet Stockholmsgäng, mycket hejsan svejsan. Reinfeldt är nygift med Filippa och tycker inte om den nya vändning MUF håller på att ta. Han är mer tradionellt konservativ, allvarligt lagd, och kommer aldrig in i den innersta hippa kretsen. Men det är många som känner sig utanför och Reinfeldt får stöd av dem och blir MUF:s nye ordförande. Året är 1992.
Att ena MUF blev inte lätt, när många var nyfrälsta på nyliberala idéer, vissa rentav libertarianer, medan andra med Reinfeldt i spetsen förespråkade ansvar. FR är storebror. Han fick ta mycket ansvar för sina bröder. När mamman började studera organiserade hon upp hemmet så att pojkarna fick varsin färg för handduk, tvättkorg, leklåda etc. Fredriks färg var röd. Ofta städade han hela huset, han gillar att städa.
Dammsuga är mer det snabba, jag tycker mer om att grundstäda, att skura och så. Jag gillar när det blir rent, när det doftar rent. Det är den där känslan, att nu har huset och familjen kommit till ro. Nu har jag hjälpt till. Det gillar jag.
Han läste och tyckte om 1984, Den långa flykten, Kallocain och Sagan om ringen. I sin egna bok Det sovande folket (1993) skrev han att han ville nedmontera välfärdsstaten som lurar folk in i en falsk trygghet.
— Antingen gör vi det nu under ordnade former eller också tvingas vi till det under panikartade förhållanden på 2000-talet.

Men det dröjde ju innan de borgerliga fick chansen att regera igen. Ni minns väl finanskrisen på 1990-talet? Som Carl Bildt enligt Anita Kratz var sen att reagera på och till och med slängde ur sig att det var nåt som sommarvikarierna på tidningarna hittat på och förstorat upp. Makalös arrogans, men ”arrogans” är för mig ett ord som gärna flyter upp i hjärnan när jag ser och hör Carl Bildt. Hittills associerar jag ett annat ord på a med Fredrik Reinfeldt. Allvar.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »