Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Nathaniel Hawthorne’

44-when-she-wokeDet finns en amerikansk klassiker av Nathaniel Hawthorne som heter The Scarlet Letter. Den handlar om en gift kvinna, Hester Prynne, som blir gravid med en annan man, och därför i en publik rättegång döms till fängelse och att bära ett stort rött A (för adulteress/ äktenskapsbryterska) på bröstet som ett tecken på sin skam. Hester Prynne är en mycket skicklig sömmerska, och istället för att sy dit en enkel blockbokstav så broderar hon ett fantastiskt vackert A, och försöker inte skyla sig. Hon avslöjar trots stark press aldrig vem fadern till barnet är, men läsaren förstår att det är en av männen som dömer henne. En ung präst. (Om jag inte minns fel.) Boken skrevs i mitten på 1800-talet.

Nu har Hillary Jordan skrivit en dystopi starkt inspirerad av The Scarlet Letter, och av Tea Party-rörelsens framgångar i USA. I ett framtidssamhälle vaknar Hannah Payne upp framför tv-kameror och med ett fullständigt rödfärgat skinn. Hon är nu en chrome, en Red. Rödfärgningen är straffet för att hon gjort en abort, vilket räknas som mord i framtida Texas. Hannah kommer från en djupt religiös familj och brottas med egna skuld- och skamkänslor, men liksom sin 1800-talssyster avslöjar hon aldrig vem pappan är vid rättegången. Och även i hennes fall är det prästen, en gift pastor Aidan som alla dyrkar.
De första 30 dagarna får vi följa Hannah i ensamhet framför tv-kameror, men sen släpps hon ut. Hennes far skjutsar henne till en sorts fundamentalistisk uppfostringsanstalt för vuxna kvinnor, som drivs av ett annat prästpar. Där är alla kvinnor röda eller orange, och lever ett extremt inrutat liv. Som en del i sin botgöring får alla som begått abort sy en docka, namnge den och bära omkring den överallt. Hannah är precis som Hester en skicklig sömmerska, och hennes docka blir också något alldeles fantastiskt.

Ungefär där är jag nu i läsningen, på denna hemskola/straffanstalt med angiveri, solidaritet, rädsla och förnedring. Men kanske är det ändå bättre än att slängas ut som paria i samhället? När Hannahs nyblivna vän Kayla tänker lämna vågar Hannah först inte följa med för att inte göra sin familj besviken.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

fnExtremt intressant ämnesval från Lyran denna vecka tycker jag. Mitt förstaval är självklart, även om jag nämnt den förut.

Reading Lolita in Tehran — Azir Nafizi. Jag har skrivit om den här. Efter den islamska revolutionen i Iran får Nafisi inte längre undervisa om litteratur på universitetet på det sätt hon tidigare gjort. Istället startar hon en hemlig grupp för några modiga kvinnliga studenter. Där läser de Nabokovs Lolita, Fitzgeralds The Great Gatsby, Henry James Daisy Miller och Jane Austen.
Förutom att boken är ett intressant tidsdokument, och en skildring av hur dramatiska händelser griper in i människors allra innersta intima liv, så är det också en väldigt vacker bok rent språkligt. Fylld av kärlek till litteraturen, och övertygad om litteraturens kraft och betydelse. Böcker är inte nåt som man tar till när man vill bli underhållen en stund, böcker är på liv och död.

The Scarlett Letter — Nathaniel Hawthorne. Amerikansk klassiker utgiven 1850. När ni hör referenser till ”ett rött A” eller ”Hester Prynne” eller ”bokstav på bröstet” så är det den här boken som åsyftas. (Jag tror att det finns en referens i Gilmore girls också.) Den handlar om Hester Prynne som blir gravid under tiden hennes äkta man är bortrest. Hon vägrar uppge vem fadern till barnet är, men som läsare förstår man att det är en av de män som dömer henne för äktenskapsbrott och skickar henne i fängelse. Hon döms också till att bära ett stort rött A (för adultress) på bröstet, så att ingen någonsin ska kunna glömma hennes brott. Hester Prynne får själv sy dit sitt A på klänningen.

Gomorra — Roberto Saviano. Neapelfödde Saviano skriver om sin stad och trakt där camorran bestämmer allt. Bloggat om bland annat här och här. Boken är en blandning mellan skönlitteratur och reportagebok, och det som gör den så intensiv och bra är att Roberto själv är med där. Han tar sig själv som utgångspunkt, som en av alla dessa människor vars liv styrs av camorran. I en underbar scen berättar han om när han pissar i inomhusfontänen i huset där Tony Montana bodde i filmen Scarface. (Småpojkar, tonårspojkar, även vuxna män inom camorran har Al Pacinos Scarface som idol.)

Bubblare: Isabel Allende, Garcia Marquez, Imre Kertéz, Solsjenitsyn…
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »