Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mor-son’


Jag läser till sist ut resten av Susan Sontags utgivna dagbok, Reborn. Här två intressanta citat som man kan fundera på.

I september 1959 skriver Sontag en lista som man förstår handlar om hur hon vill fostra sin son, David.
1. Be consistent.
2. Don’t speak about him to others (i.g. tell funny things) in his presence. (Don’t make him self-conscious.)
3. Don’t praise him for something I wouldn’t always accept as good.
4. Don’t reprimand him harshly for something he’s been allowed to do.
5. Daily routine: eating, homework, bath, teeth, room, story, bed.
6. Don’t allow him to monopolize me when I am with other people.
7. Always speak well of his pop. (No faces, sighs, impatience, etc.)
8. Do not discourage childish fantasies.
9. Make him aware that there is a grown-up world that’s none of his business.
10. Don’t assume that what I don’t like to do (bath, hairwash) he won’t like either.

19 november 1959 skriver hon:
The coming of the orgasm has changed my life. /…/
Before, my sexuality was horizontal, an infinite line capable of being infinitely subdivided. Now it is vertical; it is up and over, or nothing.
*
The orgasm focuses. I lust to write. The coming of the orgasm is not the salvation but, more, the birth of my ego. I cannot write until I find my ego. The only kind of writer (I) could be is the one who exposes himselt… To write is to spend oneself, to gamble oneself. But up to now I have not even liked the sound of my own name. To write, I must love my name. The writer is in love with himself… and makes his books out of that meeting and that violence.

Noterar att hon skriver om författaren som ”himself” trots att det i det här sammanhanget borde komma naturligare att skriva ”herself”. Om hur rasande intelligent Susan Sontag var, och om hur hon kämpade med och mot sin sexualitet, har jag skrivit en del om tidigare. Ingrid har också läst.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Read Full Post »

Justin Evans heter han och jag har läst debuten: En mörkrädd pojke.
Den handlar om George Davies, en nybliven far som inte vågar eller klarar av att hålla i sitt barn eller ens röra vid honom. Frun Maggie blir mer och mer frustrerad och orolig, och kräver att George går i terapi för att försöka komma över sin rädsla (och rädda äktenskapet). George masar sig iväg till terapeuten och berättar där att han gått hos psykolog förut, när han var liten. Då var han elva år och hans begåvade och excentriska far hade nyligen dött på en resa till Honduras. George var en utstött liten pojke, alldeles för dålig på att sköta sin personliga hygien och att dölja sin intelligens. Konstiga kläder hade han också, eftersom både mamman och pappan tyckte att sånt är oviktigt. Justin Evans är mycket träffsäker i sina skildringar av den där världsfrånvända akademikertypen, med flottigt hår och misspassande klädsel och färger. Typen som inte passar in och föraktar alla som gör det.
När den elvaårige George så får en vän är det något märkligt med honom. Ingen annan kan se honom, och vännen berättar underliga saker om Georges pappas död. Vännen vill också att George ska agera och hämnas sin far.
När jag började läsa den här tyckte jag att den var suverän. Det kryper i kroppan, det är spännande. Och det fortsätter att vara spännande, men jag tycker inte att Evans får ihop det riktigt på slutet. Jag har ett par frågetecken kvar. Men jag rekommenderar ändå alla som vill bli skrämda att läsa Evans.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag sätter Susan Sontags dagbok Reborn på paus ett tag nu. Inte för att det är dåligt, absolut inte, det är tvärtom mycket bra och intressant.
Sontag var makalöst intelligent och beläst redan som 16-åring, då hon började på universitetet i Kalifornien. Där upptäcker hon sin lesbiska sexualitet och omväxlande bejakar och förnekar den. Men väldigt snabbt gifter hon sig plötsligt som 17-åring och får en son, David. Det är han som nu redigerat sin mors dagböcker.
Reborn är en bok som gjord för understrykningar och anteckningar i marginalen. En grej jag lägger märke till är att hon pratar om ”style” som det viktigaste för en författares verk, precis som Oates gör i sin dagbok.
Ett replikskifte med sonen, David, där han drömmer om Jesus får Susan att tycka att det är dags för Homeros. Då är han fyra, fem år gammal. (!)
Det är väldigt intressant, men jag fick lust på annat. Närmare bestämt en riktigt maffig gotisk tegelsten som legat till sig sedan tidigt i höstas: Mysteries of Winterthurn av nämnda Joyce Carol Oates. Det känns som att jag behöver slukas upp och bo länge i en och samma bok just nu, efter en lång period av rastlöst hoppande mellan kortisarna. Mysteries… finns att beskåda i blogghuvudet.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

tidens elvJeg forbanner tidens elv (aka det norska projektet) är enormt bra. Den handlar om livet — alla dumheter vi gör när vi bara lever på och hur vi ställer till det för oss och plötsligt upptäcker att det är försent att ställa tillrätta. Och ändå måste man försöka. Bokens Arvid försöker.
Det är ett väldigt bra porträtt av hans mamma, ”mora mi”, som är en riktig människa, en individ med tankar och känslor och egenheter. Hon, som aldrig fick utbilda sig vidare, blir rasande när Arvid slutar skolan för att som sann maoist börja jobba på fabrik och vara en del av arbetarklassen. (Men han är ju född arbetarklass, tycker grannarna förvånat.)
Det är också en skilsmässoroman, och en skildring av kärlek, och syskonkärlek. Sorg och saknad. Och så läser de böcker! De läser Hemingway och Remarque och Somerset Maugham och allt möjligt, Arvid och hans mamma. När Arvid köper calvados är det för att han alltid undrat hur det smakar, ända sedan han läste Remarque.
En annan grej jag gillar att tajma in är rätt årstid. Nutiden här är november 1989 med murens fall och allt.

Uppdatering: Vixxtoriaa har också läst. Mer uppdatering: Helena på Fiktiviteter har också läst och tycker annorlunda.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

« Newer Posts