Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mobbning’

atwoodÅh, så bra! Återseendet av Margaret Atwoods Kattöga blir en riktig höjdare. Men det tar ett tag innan jag börjar älska den.
Huvudpersonen Elaine Risley är 50 år (som jag) och återvänder till sin gamla hemstad Toronto för att ha en retrospektiv konstutställning. Det blir förstås en retrospektiv av hennes liv också. De första åren på ständigt resande fot, med två excentriska föräldrar som bedriver forskning i skogar och marker och en äldre, snäll, bror som ärvt samma sinnelag. Sedan när skolan börjar blir det stadsliv — och Elaine har ingen koll på hur flickorna beter sig.Inte dissekerar de larver i alla fall.

Första året går bra, men under det andra får hon utstå en helvetisk tillvaro med både fysisk och psykisk mobbning i regi av Cordelia. Två andra flickor hänger på och de plågar Elaine så att jag nästan inte står ut med att läsa. Jag har just bestämt mig för att jag inte vill ha några fler barndomsskildringar på ett tag, nu vill jag läsa om vuxna, när vändpunkten kommer. Elaine är nära att dö, men klarar sig — och säger ifrån. Maktbalansen förskjuts.

Så tuffar livet vidare, och Elaine förtränger allt det vidriga som hänt. Sin mammas anspelningar på händelserna förstår hon inte alls. Hon blir kompis med Cordelia igen i high school, och sen blir det konststudier, män, barn och äktenskap. Medan Elaine stakar ut sitt liv och vinglar till ibland, tappar Cordelia greppet.

Det hade varit roligt att få se illustrationer över insekterna och däggdjurens blodomlopp som Elaine tecknar i skolan, och kanske även nidporträtten av mrs Smeath, men Atwood tar lätt hem en best of-etikett även utan dem. Broderns död! Den röda väskan. Har Margaret Atwood någonsin skrivit en dålig bok? Ingen jag läst i alla fall.

 

 

Read Full Post »

atertraffen
Att vi, de allra flesta, överlever högstadiet är inget mindre än ett under. En sådan vidrig tid av hierkarkier, intriger och mobbningsmekanismer, brr. I min klass var vi väl inte värre än de flesta, men det var illa nog. Det skulle aldrig falla mig in att gå på en klassåterträff.
Anna Odells första långfilm handlar om just en klassåterträff, 20 år efter nian. Anna Odell kommer sist till festen och blir vänligt men lite avvaktande bemött. Vinet flödar och stämningen är sådär lätt hysterisk ”Guuud vad det är kul att ses!” Så håller Anna Odell ett tal, där hon talar om hur hon upplevde skoltiden. Hur mobbad hon var. Utstött, slagen.
”Men vi var ju barn” lyder bortförklaringen, och strax blir det mer vin och skålar och så ett helt annat tal från en av festarrangörerna om den fina sammanhållningen på en skolresa i sexan. Då ställer sig Anna odell upp igen, och tar i hårdare: Hon berättar om hur en av killarna sa att hon borde ta livet av sig för det vore en lättnad för alla andra. En annan lurade henne att han var kär i henne.
Stämningen på festen blir mer och mer obehaglig. Jag ska inte avslöja detaljerna, men det slutar inte lyckligt.*
Nästa del av filmen handlar om hur Anna Odell försöker få kontakt med sina klasskamrater, som i verkligheten inte ens bjöd henne till återträffen. Hon vill visa sin film och fråga: ”Var det det här ni var rädda för skulle hända?”, och så vill hon berätta hur hon upplevde skoltiden. Det är lite svårt att hänga med här, är skådisarna fortfarande skådisar, eller är det riktiga klasskompisar? Nä, det är skådisar, förstår jag till slut.

Jag ser inte Återträffen främst som en film, egentligen, mer som ett fortsatt utforskande av vem Anna Odell är. Jag tycker att hon har stora likheter med Karl Ove Knausgård i sitt skoningslösa borrande i sitt liv, ett inte ovanligt men ofta väldigt svårt liv.
Med Återträffen tar Anna Odell ett stort kliv framåt som en av våra viktigaste samtidskonstnärer. Kanske är det en terapeutisk bearbetning, kanske är det en uppgörelse eller hämnd. (Heja hämnden!) Hon har på en tavla satt upp små foton av alla i klassen, tuffaste killarna högst upp och sig själv längst ner. En väninna flyttar Annas bild: ”Nu är du ju högst upp”.
Titta en gång till på bilden häruppe. Visst ser det ut som Nattvarden? Med Anna som Jesus.

Jag har tidigare skrivit om Anna Odell här och här. Under tidens gång har jag ändrat uppfattning också. Men att hon är ett pr-geni står jag för.

* SPOILERVARNING: Nu när jag påmindes om den gamla filmen på bron, så slås jag av likheterna. Där blir den vitklädda Anna bortförd av fyra män, här blir hon (i vit blus) också utburen från festen av flera män under våldsamt motstånd. Otäckt.

Gabrielle har också sett filmen. I Svenskan får den full pott, liksom hos TT Spektra.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

palosverdesenDet enda fjortonåriga Medina bryr sig om är att surfa och sin tvillingbror Jim. Medina är mobbad och utstött i sin fina rikemansskola. Hon har en framgångsrik läkare till pappa som springer efter andra kvinnor, en bitter mamma som äter sig fetare och fetare i protest och favoriserar Jim, och så Jim själv då som tvingas bli sin mammas stora stöd och inte kan leva ett normalt tonårsliv. Medina surfar, röker på, hamnar i fel (lortiga) säng och ser tillvaron rasa ihop runt omkring sig.

Klanerna i Palos Verdes är skriven av Joy Nicholson och är helt enkelt skitbra. Den drabbar och går rätt in. Medina är en kraftfull personlighet; en korsning mellan Dicey i Tillermanböckerna av Cynthia Voight, Veronica Mars i tv-serien och huvudpersonen i J T Leroys Hjärtat är bedrägligast av allt.

Omslaget till den svenska översättningen är helt missvisande, fel bild, fel färger, och så ett stort F som inte har något med titeln eller innehållet att göra, utan står för förlaget. Istället för en bild på en mjuk tjej invirad i pastellfärgade lakan borde omslagsbilden föreställa en plattbröstad knotig tjej i våtdräkt på en bräda som bemästrar en enorm våg, och i bakgrunden en stor brand. Så nu vet ni det. Eller; jämför med de amerikanska omslagen. Vilken bok vill man läsa?
Uppdatering: Tipset kom från Kajsa.

v Ctca nicholsontribeshcMar
klanerna
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

enders-game1… sen läser man fortsättningarna och spin off-serien som börjar med Ender’s Shadow. Vi pratar om Uncle Orson, som Mia* så kärvänligt började kalla honom, och kan hon vara uncle med Orson Scott Card så kan väl jag. I varje fall så tror jag det var just Mia* som började prata om denna bok på gamla 35+, och det var fler där som läst den, så jag blev nyfiken och högg den ur ungdomshyllan på bibblan i svensk översättning.
Wow! Spännande, gripande, underdog-perspektiv, fantasirik… den är väldigt, väldigt bra och jag tror att även sf-noviser kan läsa den.
Jorden är hotad av the buggers, och mänskligheten försöker kämpa emot. På Battle School tränas hyperintelligenta barn i militär teknik, taktik och strategi, för att kunna slåss mot the buggers. Stridsskolan ligger på en rymdstation, och en central del av träningen är spelsimulatorer. I grunden handlar boken om Ender, som är den föraktliga Trean (=tredje barnet), som fått bli född bara för att hans syskon var så extraordinära men tyvärr ändå inte passade på stridsskolan. Bror Peter är en elak jävel, och syster Valentine är alldeles för snäll. Och som om det inte räckte med att Peter försöker ta livet av honom, så är Ender mobbad i sin vanliga skola också, plus att han får många svårigheter att ta itu med på stridsskolan.
(Nu när jag tänker på det så finns det en hel del tematiska likheter med Oskar i Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in)
Naturligtvis satte jag Ender’s game i händerna på mina barn, som också tyckte den var bra.
Så har du inte läst uncle Orson, är det denna bok du ska börja med.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »