Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘”min inre tonårstjej”’

Det här var den enda boken på sf-kursen jag vare sig läst eller hört talas om, så jag var rätt förväntansfull. Det blev ingen stor upplevelse men ingen stor besvikelse heller. Den stora konflikten är mellan vetenskap/kunskap kontra tro/religion. Handlingen utspelar sig efter ett kärnvapenkrig. Boken är uppdelad i tre delar, ”varde människan”, ”varde ljus” och ”ske din vilja”. I den första är det en munk, en novis, Francis, som tack vare en vandrare hittar gamla skrifter efter Leibowitz, den man som hans kloster vill ha kanoniserad. Abboten tror honom först inte, ger honom en rituell spanking, och försluter sedan grottan där skrifterna finns. Kunskapen är farlig.(Alla böcker under kursen har behandlat samma tema: kunskap är farlig och ska förhindras.)
I andra delen börjar vetenskapen flytta fram sina positioner, och i den tredje dominerar den igen och människorna är på väg att förstöra jorden en gång till. Mänskligheten lär sig aldrig.
Leibowitz har drag av Jesus (martyrskap, dö för våra synder, enkel bakgrund). Vandrarkaraktären som Francis träffar anspelar på Lazarus (som uppstod från de döda), Den vandrande juden, kanske Johannes Döparen. Ett extra huvud som växer ut på en kvinnas kropp innebär någon sorts frälsning, oskuld, tröst.
Det här är en bok som återigen får mig att beklaga att jag inte läst bibeln. Det finns många fler referenser som går mig helt förbi. Jag började på bibeln för några år sen, men blev så fruktansvärt irriterad på uppräkningen av alla ”Abraham födde xx” (en rad mansnamn) att jag la ner. Barnens bibel har jag läst däremot. 😉
I slutet av boken är en kvinna och hennes barn svårt sjuka, döende. En läkare vill skicka dem till ett läger där de kan ta sina liv. En präst vill till varje pris hindra detta. Min yngre jag skulle tycka att prästen var dum i huvudet och grym som ville att mamman och barnet skulle lida. Som tur var höll hon käften, eftersom mitt medelåldersjag inser att prästen ville rädda dem från att begå en dödssynd och brinna i helvetet i evighet som straff. ”Det finns inget helvete, det är nåt som någon hittat på för att skrämma folk till lydnad”, säger MYJ. ”Men prästen är övertygad om att det finns”, säger MMJ, ”och förresten kan du inte veta”.

—————-

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

Jag trodde på Frostensson eller Öijer, men det blev P O Enquist som kammade hem Augustpriset. Jag har inte läst nån av de nominerade och är inte så sugen heller, men trodde nog ändå att de krattat för en lyriker i år.
Jaja, min inre tonårstjej tycker att Enquist är en gubbe och att lyrik är obegripligt utan musik till. 🙂

—————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Den kräsna och cyniska medelåldersversionen av mig tycker att Ljudet av ditt hjärta (Stephenie Meyers kyska vampyrporr) är tjatig & överlastad av adjektiv och att Bella är irriterande. Men – surprise! – filmen är ju något helt annat. Den är vacker, snyggt filmad, en klassisk highschoolhistoria som trycker på alla känsloknappar och säkert blir kultklassiker. Bella är inte alls nån dörrmatta där heller, och hon spelar bra. Liksom Edward. Liksom Jacob, som blev min lilla favorit trots att han inte är med så mycket.
Betyder detta att jag nu måste läsa de två första Twilight-böckerna också (pust) eller kan jag nöja mig med att se filmerna?

Nördfakta: Vampyrmamma Cullen spelas av Elizabeth Reaser, kvinnan utan minne men med nytt ansikte som Karev blev ihop med i Greys anatomy.

Uppdatering: Oops. Jag får visst inte ha nån inre tonårstjej. I’m so so sorry. Kanske får jag ha en inre elvaåring? Och tydligen är det Bokhore-Helena som var först med uttrycket, det var ju lite mera ledsamt för henne läser jag rätt ofta och det är fullt möjligt att hon slog an en sträng där som jag sen tyckte var min egen när jag långt senare läste & såg Twilight.
Eller så är det helt enkelt så att vi är många som kommer ihåg just de där heta, svärmiska, besatta känslorna som vi hade som tonåringar, där känslorna var så starka att själva förutsättningen för dem var att föremålet för kärleken befann sig på stort avstånd (i en bok, i en film, på andra sidan Atlanten) för annars skulle vi brinna upp eller ännu värre, konfronteras med verkligheten. Jag tror inte att mitt känsloliv är så väldigt mycket mer unikt än mitt språkbruk.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »