Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Majgull Axelsson’

Två kvinnor ligger svårt skadade, kanske döende, i samma sjukhusrum på lasarettet i Arvika. Utanför härjar ett fruktansvärt oväder, en storm med en översvämning av bibliska proportioner, som tvingar ihop människor som annars inte vill ha något med varandra att göra. Som dessa två, det aldrig erkända barnbarnet Minna och hennes högmodiga farmor Ebba af Tynne.
Minna är ibland vid medvetande. Hon tar tillfället i akt att berätta om sitt liv för den äldre kvinnan, som absolut inte vill lyssna. Inte höra om sin fine son, tv-reportern, som förförde den underklassiga Kristin och gjorde henne med barn. Inte om hur Minna fick komma till sin moster Sally i Arvika och börja jobba på hennes vägkrog och sen studera och allt som hände innan dottern Sofia föddes och hela världen blev annorlunda. Friskare. Färggladare. Viktigare.

”Moderspassion” är en väl vald titel. Den handlar om kärleken, den största och vackraste. Men också om sjaskigheterna, lögnerna och självbedrägerierna. Hur svårt det är att förlåta sig själv. Hur svårt det är att frigöra sig från arvet, och från orden som sårar och dömer. Stämplar.

”Vad kallade han min mamma?”
Jag håller fast henne med blicken, tvingar henne att se på mig. Vi vet båda vilket ord det är. Det där förbannade ordet som har varit mitt och Sallys fängelse, det där ordet som var min mormors eviga börda och det som skapade min mammas avsky mot mig (…) Det där ordet som jag en gång trodde var utrotat och undanröjt, bortsopat av förnuftet, jämställdheten och hela den moderna förbannade tiden, men som har återfötts och kommit tillbaka tredubbelt tyngre. Det där ordet med vilket man kan stämpla och förnedra varenda kvinna som man har lust att stämpla och förnedra, det där ordet som inte har någon manlig motsvarighet, det där ordet som är själva roten till vårt underläge.

Alla vi som älskat Majgull Axelsson sedan ”Aprilhäxan” känner igen det klara vackra språket, de övernaturliga inslagen, och sättet att låta rösterna växla. Minna Tyrone Marguerite Ritva Anette. Jag blir otålig på de andra och läser fortare, för jag vill ha Minna Minna Minna hela tiden. Jag önskar att historien handlat bara om henne.

Man ser världen lite annorlunda när man läst Majgull Axelsson. Vänligare. Varmare. Hon skildrar tilltufsade människor i samhällets utkanter på ett sätt så fullt av kärlek och respekt att jag vill tala om för alla jag ser hur vackra de är. Tonårsflickorna som går förbi på torget i sina tunna sommarkläder och bruna ben — är någon av dem en Sofia? Sin mammas ögonsten, livlig, intelligent och vacker, innan något händer som drar ner henne och hon stämplas med ordet. Ordet som kan döda.

Jag tycker mycket om Moderspassion. Och blir påmind om att jag inte läst den förra, Is och vatten, vatten och is. Det är också intressant att se hur olika man kan läsa Axelsson. DN Expressen Svenskan
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Rensningen fortsätter. I helgen har jag lyckats skänka bort ett dussin böcker till folk som besökt oss i helt andra ärenden. De här är kvar i några timmar, sen blir det Stadsmissionen.
Det är märkligt vilken tillfredsställelse det ger att minska samlingen. En sån där skön, frisk känsla. Nästan så att jag funderar på att sparka igång den gamla urtråkiga köpstopps-bloggen.
Annars har livet varit stressigt den senaste tiden, och det kommer att fortsätta vara arbetstyngt de närmaste månaderna. Läsningen blir lidande och jag prioriterar böcker jag tagit på mig att recensera, som Majgull Axelssons Moderspassion — jättebra! — och Denise Minas Getingsommar — också bra.
Det är intressant hur dessa två böcker möter varandra, i sin klassmedvetenhet och sin strävan att behandla fattiga människor som lever i marginalerna med respekt. (Förra Minan, den första med nya huvudpersonen Alex Morrow, hade jag vissa invändningar emot, men de är på väg att försvinna med den här.)
Och så ska jag läsa en norska som heter Helene Uri. Det ska bli spännande!

På mitt nattduksbord ligger en novellsamling av Mavis Gallant, som är bra, och ett två månader gammalt nummer av Vanity Fair. That’s it.

I lördags natt såg jag säkert halva Fast & furious 3: Tokyo drift, bara för att få en glimt av korsningen i Shibuya

och lite andra Tokyomiljöer. *suktar*

Read Full Post »

När jag läste Åsa Larssons senaste var det en grej jag retade mig på: den dödas röst. Efter ett tag vande jag mig, och tyckte inte det var så störande längre. Sen i efterordet skriver Larsson att hon alltid gör så, och då blir jag så förvånad. Det har jag helt förträngt trots att jag läst alla hennes böcker och gillat dem. (Mitt minne är underbart på det sättet: sånt jag inte gillar glömmer jag ofta bort. )
Sen kommer jag förstås på ett par undantag från Inte-gilla-döda-röster-regeln, som Alice Sebolds Flickan från ovan där hela grejen är att det är den mördade flickan som berättar historien, och Majgull Axelssons Aprilhäxan – där det är den nästan-döda systern som flyger omkring. Och i Toni Morrisons Love. Alla tre är underbara böcker som jag tycker mycket om. Alltså tycker jag visst om när de döda talar. Varför tror jag då att jag inte gör det? Är det specialregler som gäller för deckare? Troligen har jag extrema krav på logik och realism när det gäller just deckare, som jag helt släpper när det handlar om annan litteratur. Då blir jag istället oftast uttråkad av realism, i varje fall så kallad vardagsrealism. (Vems vardag? Inte min.)
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »