Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘magisk realism’

flickornaJag återser Sally och Gillian Owens, efter att ha läst en recension hos Marikas bokdagbok. Marika var inte så förtjust, men jag mindes att jag tyckte om den och att det nog var min första Hoffman (utgiven 1996 på pocket), så jag passade på att läsa om den. Och jag gillar den!
Jag gillar magin, jag gillar det ödesmättade, jag gillar att det handlar om två väldigt olika systrar — Sally och Gillian — och att de har knäppa, trollkunniga mostrar. Jag gillar alla utvikningar och bipersoner, och så gillar jag att det är mycket kärlek.
Däremot hade jag glömt att det är så mycket våld och hot om våld i boken. Att Gillian blivit misshandlad av sin knarklangare till man (men jag mindes att han dog) och att Kylie, Sallys yngsta dotter, en dag blir förföljd av två män som tänker våldta henne. Båda dessa saker är viktiga i boken, men jag mindes liksom bara det allmänna magiska myset. Magin som också har sitt pris och inte alltid är så mysig, långt därifrån.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

paradiseThey shoot the white girl first.Så börjar Toni Morrisons Paradise. De som dödar är några män från Ruby, en helt afroamerikansk liten stad som är på fallrepet. De som blir dödade är kvinnorna som bor i The Convent. The Convent är inte längre något kloster eller nån skola som det varit förut, utan en fristad för udda existenser på flykt undan sina jävliga liv. Det är Mavis, vars späda barn dog i den stekheta bilen medan hon var inne och handlade. Seneca, som försökte klara sig själv hemma som fyraåring i flera dagar efter att systern försvunnit. Gigi, som är elak mot Mavis och gärna förför Rubys unga män. Connie, som bott i The Convent sedan hon var liten men numera helst i källaren där hon har nära till vinflaskorna.
Det är väldigt många människor i Paradise. Jag får svårt att hålla isär dem ibland. Ibland låter Morrison sökarljuset vila på någon ett längre tag, så att jag lär känna henne eller honom lite mer. Just när jag börjar tro att: Nu! Här är en huvudperson!, så flyttas ljuset och någon annan kommer i fokus. Det är som ett kalejdoskop, vrid bara lite grann så bildas ett nytt mönster. Historierna går in i och ut ur varandra, slingrar sig framåt och bakåt. Bakåt till hur Ruby grundades. Nybyggarna som lämnade det vita området, inte blev insläppta i den svarta staden för att de själva var för svarta, och därför grundade sin egen stad där de gift sig inom familjerna, levt i splendid isolation och – förstås – intolerans mot dem som är för ljusa i skinnet. Tvillingarna Deacon och Steward som är Rubys starka män, styr och ställer, men får inte några levande, friska barn. Släkten är på väg att dö ut.
Toni Morrison skriver om ras och kön och religion och magi och vidskepelse. Stolthet och skam. Skuld. Kärlek. Hat. Om att vara dömd till ett liv som man inte kan ta sig ut ur. Om hur den som försöker döms, hårt. Det är väldigt, väldigt bra gjort. Kanske att jag ändå önskar mig att hon haft ett mindre persongalleri, att jag fått lära känna färre djupare. (Till exempel Patricia och hennes far, Robin.) Det här är den första roman Toni Morrison skrev efter att hon fick Nobelpriset. Kanske tog hon i lite väl, ville bevisa sig. Jag tycker ännu mer om Love.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

den-oandliga-jpgashxCecilia har flytt från Kuba och bor sen några år i Miami. Hon har svårt att finna sig tillrätta känslomässigt. Kan man längta efter ett land där man farit illa? När Cecilia möter en äldre kvinna, Amalia, på en bar börjar Amalia berätta historer ur det förgångna: om en kinesisk familj, en afrikansk familj och en spansk familj. Tre släktkrönikor som var och en för sig skulle ha räckt till en egen bok, men här vävs deras öden samman på Kuba. Cecilia återvänder gång på gång till baren för att få höra mer. När hon inte letar efter ett spökhus som flyttar på sig…
Det är många människor att hålla reda på i den här boken varav några är historiska personer, som sångerskan Rita och andra musiker. Dessutom en vätte och andra övernaturliga väsen. Magisk realism på latinamerikanskt sätt, det är ju så härligt!
Daína Chaviano har tydligen skrivit fantasy och sf tidigare, jag ska hålla ögonen öppna efter henne.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , r

Read Full Post »