Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lilla björn’

Kate AtkinsonRedan nu? Jo. Det här är en helt fantastisk bok både till innehåll och stil och jag kommer att bära med mig huvudpersonen Ursula länge. Men vilken Ursula? Det finns så många. Den bäbis som aldrig får leva, som dör med navelsträngen om halsen en snöig februaridag 1910? Den som hinner räddas till livet när läkaren hinner fram i tid? Den lilla flicka som går med sin storasyster Pamela ut i havet just innan vågen kommer…? Tonåringen som genomgår en abort? Tonåringen som blir kär i en tysk kille? Den vuxna kvinnan med en gift älskare, eller hon som gifter sig, eller…?
Det finns så många Ursula och ändå är det en och densamma. Lilla björn, som pappa Hugh kallar sitt älsklingsbarn. Mamma Sylvie älskar Teddy mest, det gör de flesta. Ingen tycker om Maurice, och Jimmy, han är Jimmy.

Life after life är Kate Atkinsons tolkning av vad som händer när en människa får leva om sitt liv. Undvika det där misstaget. Handla annorlunda. Eller bara ha tur, de där första åren är det ju inte mycket Ursula kan göra själv.
Men när hon växer upp börjar hon ha vissa känslomässiga hågkomster, kan känna faror och annalkande katastrofer. Hon betraktas som ett lite konstigt barn. Ett av mina favoritpartier är när hembiträdet Bridget firar vapenstilleståndet 1918 och kommer hem med spanska sjukan. I en version dör Ursula, i en annan Teddy, i en annan Pamela… Ursula, liten flicka då, försöker med allt möjligt, knuffar, luriga lappar, gör om och gör om, för att hindra att Bridget beger sig in till London och tar med sig smittan hem.

Trots försök kan hon inte hindra nästa stora krig. Tvärtom lever hon det på båda sidor, den tyska och den engelska. Det är fasansfulla scener, framför allt från Blitzen i London där Ursula går frivillig vakt på nätterna. Hennes arbetslag, lett av den effektiva miss Woolf, beger sig till bombnedslagsplatserna och gräver fram levande och döda. Lyfter en man som går i två bitar. Kliver på människor under rasmassorna. Misslyckas med att dra upp en kvinna som drunknar med sin familj i avföring från ett sprucket avloppssystem. Ursula är dödligt trött nästan hela tiden. Hon får lite ledigt för att hinna träffa Teddy innan hans ska ut på nästa flygomgång. Hon återser sin ungdomsförälskelse Fred, jag vet inte varför just den händelsen sätter sig så i mitt minne, men det är så bra beskrivet just det där när människor skiter totalt i hur det egenligen ska gå till och bara fångar tillfället i flykten. Trots att Ursula själv klagar på att allt detta tjat om carpe diem mest verkar vara en dålig ursäkt för att uppföra sig illa.

Jag har att 50-tal sidor kvar, jag drar ut på den här. Ursula dör ju då och då, om än allt mer sällan, och då kan jag ta läspaus. Den här gången hann hon bli närmare 60.

Och du som eventuellt läser den här, och blir ledsen när lilla grannflickan Nancy dör, du ska veta att nästa gång räddar Ursula henne. Ännu en av alla scener som bor i mitt hjärta nu.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »