Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Lena Andersson’

20160309_191119

Det var fullspikat i Missionskyrkan när Eric Schüldt samtalade med Allvarligt talat-duon Horace Engdahl och Lena Andersson. Onödigt av mig att inte ta en plats långt fram när jag var tidigt ute, men jag satt i kafét i godan ro. Sen lyckades jag komma en bit fram i alla fall, och sen kom en storskärm upp som gjorde att alla(?) såg bra.
Samtalet pendlade mellan debattklimat och tro, rationalitet och radiopratande och skapande, väldigt så där Schüldtskt. Det inleddes med Bach, en riktigt bra manlig pianist.

Mitt favoritparti var när det handlade om tro. Tydligen hade många blivit förvånade när Horace Engdahl i ett sammanhang före jul yppat ungefär att ”jag känner ingen annan sanning än en religiös sanning”. Deras förvåning förvånade i sin tur Horace, som har varit troende sedan barnsben. Men som han konstaterade, det betraktades som uteslutet för en intellektuell då på 70- och 80-talet. Sen blev det enligt både honom och Lena Andersson inne, ”vänstern blev kristen” menade Andersson. Under hela detta parti, som också innefattade frågan ”Följer du Jesus?”, så var Horaces röst lite liten och försiktig, avvaktande osäker, jämfört med den självklara ledighet och timbre han annars hade under kvällen. Han skojade och var supersmart och kategorisk om vartannat.

Lena Andersson är ju också supersmart, men saknar den där ledigheten och scenvanan. Hon hade fler eeeh-ljud och kom inte rakt på sak på samma sätt som jag vant mig vid i hennes texter. Men de kompletterade varandra väldigt fint.
Hon får kritik för att hon är kategorisk, och berättade att hon fått frätande kritik för sin senaste bok, med Allvarligt talat-svar. ”Hur kan du vara så tvärsäker?” Likadant hade hon nyss varit inbjuden till ett annat radioprogram för att prata om George Orwell, som hon är mycket inläst på. Programledaren Marie Lundström hade då ifrågasatt hennes kunskaper, att hon var så säker på dem. ”Det är väl därför jag är här?” menade Lena Andersson.

En kul grej: HE har tydligen blivit anklagad för mansplaining i ett tv-program han gjort med Liv Strömquist. Detta upprörde programmets producent, som satte sig och mätte deras respektive sammanlagda taltid, och det visade sig att Strömquist talade mer. ”Jag är inte förkrossad över denna kritik”, menade Horace. Han och Lena resonerade också intressant om detta med att man inte får säga vissa saker, för då kan det bli så. ”Språket skapar verkligheten”, som LA sa. Till exempel resonerade HE i ett Allvarligt talat-program om krig, och menade där att människorna så vitt han kan bedöma alltid kommer att kriga. Detta har han fått skit för, och mer än så, blivit skylld för att bidra till kriget i Syrien.
Lena Andersson fyllde på bra där, om hur bara det faktum att man argumenterar för en ståndpunkt, eller leder ett resonemang till en konsekvens, gör att man kan drabbas av epitetet ”ond”. Dömas ut. Tappa karriärmöjligheter. Hon hade nåt bra exempel som jag tyvärr nu har glömt, men jag antecknade inte och det där var i början.

I mitten någonstans spelades Brahms, och Horace blev märkbart tagen. Han berättade om Brahms att han kunde bli så uppfylld av sitt eget sköna skapande att han började gråta, illröd i ansiktet, nästan yla.
Själv spelar Horace dragspel. ”Men då måste man vara sorglös!” Annars går det inte.
Vad Lena gör när hon känner sig sorglös blev sista frågan. Det verkar inte hända så ofta, men närmast kommer hon när hon strävar med ett ordentligt problem. Det hade vi i publiken roligt åt.
Summa summarum en mycket givande kväll. Värt att åka in till stan på min lediga dag för, och att vänta på bussen inne på jobbet, där jag fick det här skrivet.

 

 

Read Full Post »

Pullman fångar mig från första sidan. Vilken kraft det finns i de enkla, kända, berättelserna! Men han gör förstås om dem här och där, för detta är Philip Pullmans bidrag till Mytserien.
Det föds två små pojkar den där natten i stallet. En stark och livskraftig, och en lite mer ynklig, som blir sin mors favorit. De får heta Jesus och Kristus.
Jesus är den lidelsefulle, orädd gör han det som faller honom in och drar på sig en del vrede som den vältalige men blyge Kristus ständigt försöker avleda. Kristus skyddar sin bror från bestraffningar, men det tar Jesus för självklart. Det är en ojämlik brödrarelation, där den ene älskar och den andre är ointresserad. Som vuxna är Jesus den som går ut i världen (men kommer hem en gång) och samlar lärjungar omkring sig med sina ord, liknelser och handlingar. Handlingarna är sällan riktiga underverk, men Kristus får i uppdrag av en främling att nedteckna Jesu liv och ord, och i Kristus versioner får det gärna bli lite bättre, kanske nästan riktiga underverk. Tycker främlingen, och så småningom även Kristus.
Den här boken är skriven på det där till synes enkla sättet som förmodligen är väldigt svårt. Men det finns flera bottnar. Kan en organisation, en kyrka, hjälpa människor att leva med Gud, eller är den tvärtom ett hinder? Är sanning viktigt, och vad är sanning? Är sanning och historia motsatser, som främlingen menar och Kristus börjar tro?
Jag läser den här boken med Lena Anderssons torra röst ringandes i bakhuvudet, från hennes sommarprogram för några år sen där hon med stöd av bibelcitat menade att Jesus var psykopat. Flera av de berättelser och liknelser Pullman skriver om är desamma. Kravet på att släppa allt och följa Jesus till exempel, och förnekandet av familjen. Men det finns ju bra saker också, som: ”Må den som är utan synd kasta första stenen”.
Det här blev min tredje bok i Mytserieläsningsprojektet. Tack Fiktiviteter för lånet!
Uppdatering: En utskrift av Lena Anderssons radioprogram finns här. Jag tror att hon och Pullman kunde ha intressanta samtal med varandra.

Uppdatering 2: Pullman står på barrikaderna för en annan sak också, just idag. Bibliotekens överlevnad.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Hittills har jag hunnit lyssna på Fredrik Lindström och Lena Andersson. Jag gillade båda. Lindström för att han var rolig och lärd och tänkande på samma gång. Han kan oerhört mycket inom ffa svenska språket, men han skriver det inte på nåns näsa utan pratar bara som en något intelligentare kompis. Dialogen med den datorstyrda rösten när han försökte boka tågbiljett var underbar. S-ö-l-v-e-s-b-o-r-g!

Lena Andersson hade mycket tänkvärt att säga. Som hur hon kom från sportens värld – där det är EN som är bäst – så när hon sen skulle börja läsa skönlitteratur ville hon bara läsa De Bästa, vill säga Nobelspristagarna. Där missade hon förstås massor. 🙂

På jobbet berättade en kollega att hon slagit av radion för hon stod inte ut med Anderssons tråkiga röst. Och den är verkligen tråkig. Men även röster går att träna upp och förbättra, göra mer uttrycksfulla. Det tycker jag att någon på SR borde hjälpa Lena Andersson med. Hon kanske inte ens vet det själv?

Read Full Post »