Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Lazarusprojektet’

Den handlar förstås om mer än det äktenskapliga grälet, Lazarusprojektet. Väldigt mycket mer. I upptakten går en utsvulten mager man av oklar anledning hem till polischefen i Chicago. Året är 1908 och hela staden darrar av rädsla inför hotet från anarkismen. Den magre ynglingen, Lazarus Averbuch, blir skjuten som misstänkt attentatsman. Av misstag? Kvar blir hans syster Olga. Att ha lyckats fly från våldsamma pogromer hjälper henne inte nu. Hon blir vidrigt grymt behandlad av polisen, går omkring förtvivlad och förvirrad, och skriver fiktiva brev till modern hemma i Ukraina.

Det är den ena historien, och det är den som Vladimir Brik blir helt besatt av. Själv märker jag mer och mer under läsningens gång att jag blir mest intresserad av Vladimir Brik. Han är bosnier, men missade kriget eftersom han befann sig i USA 1992. Det har han dåligt samvete för. Vladimir Brik mår också dåligt av att ha en vacker och begåvad hjärnkirurg till fru, amerikanskan Mary, medan han själv är arbetslös författare. En misslyckad invandrare. Men så lyckas han få ett stipendium för att resa i Lazarus fotspår, och tillsammans med vännen Rora, som är fotograf med galna historier som specialitet, ger sig Brik tillbaka till Europa.

Jag älskar hur Alexandar Hemon behandlar språket. Små blinkningar som ”drev jag ensam som ett moln”, som inte stör den som inte kan sin Wordsworth, men glädjer den som gör det. Meningen Väntar man tillräckligt länge så händer något — det har aldrig hänt att ingenting har hänt går in på min citatlista.
Och det här är så vackert:

En morgon i Chicago hade jag tassat ut i köket för att brygga lite kaffe. Medan jag i vanlig ordning spillde kaffepulver över hela köksbänken fick jag i hörnet syn på en burk med en röd etikett där det stod SADNESS. Fanns det så mycket sorg att man kunde lägga det på burk och sälja det? En stöt av smärta ilade igenom mina inälvor innan jag insåg att det inte stod SADNESS utan SARDINES. Men nu fanns det ingen återvändo: sorgen hade redan förvandlats till en mörk materia som genomsyrade hela det universum av livlösa föremål som omgav mig: salt- och pepparkaren, honungsburken, påsen med soltorkade tomater, den slöa kniven, den torra brödlimpan, de två väntande kaffekopparna. Mitt hemlands främsta exportvaror är stulna bilar och sorg.

Sardinerna som symbol för sorg återkommer sen genom boken. Jag ska läsa mer av Alexandar Hemon.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Read Full Post »

”Det är lustigt med äktenskapet, vad som håller ihop det, vad som sliter sönder det. Mary och jag hade till exempel ett virrigt förödmjukande gräl om Abu Ghraib-bilderna. Bortsett från alla förlupna förolämpningar och oförlåtliga anklagelser var själva kärnpunkten den att det hon såg var några i grunden hyggliga amerikanska ungdomar som agerade utifrån en missriktad övertygelse om att de försvarade friheten, helt enkelt goda intentioner som gått snett. Det jag såg var ett gäng amerikanska ungdomar som visade en gränslös glädje över sin gränslösa makt över andra människors liv och död. De älskade att vara vid liv, de älskade att känna sig rättfärdiga i kraft av sina goda amerikanska intentioner; ja, de tände på det, de tyckte om att titta på bilderna av sig själva när de stack upp en batong i röven på en arab. Till slut flippade jag ut och blev helgalen och slog sönder den ärvda familjeservisen som vi hade fått av George och Rachel — det som fick bägaren att rinna över var när Mary sa att jag skulle förstå mig bättre på Amerika om jag gick till ett jobb varje dag och träffade normala människor. Jag sa att jag hatade normala människor och de förbannade frias och tappras jävla land, att jag hatade Gud och George och allt och alla. Jag sa att för att vara amerikan krävs det att man inte vet ett jota om någonting och begriper ännu mindre, och att jag inte ville vara amerikan. Aldrig i livet, sa jag. Hon skrek att bara jag skaffade ett jobb så skulle jag bli fri att vara vad jag ville. Jag sa att hon inte var ett dugg bättre än de där änglalika amerikanska ungdomarna som kopplade elkablar till krullhåriga människor efter en avslappnande skendränkningssession. Det tog oss veckor att bli sams igen, men efteråt var vårt äktenskap mer ansträngt. Det bagage jag släpade med mig genom Östeuropa innehöll de torterade liken efter våra goda intentioner.”

Ur Lazarusprojektet av Aleksandar Hemon.
————————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »