Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘krigstid’

Tipset om Bowen kom från samma håll som tipset om min högt skattade upptäckt Rosamond Lehmann, men eftersom jag älskade Rosamond så mycket så har Elizabeth blivit överstående. Det kändes som att det inte kunde bli lika lyckat en gång till. Och det blev det inte heller.
Jag läser The Heat of the Day direkt efter Nattvakten, för att den utspelar sig i London under kriget, 1942, och det är de där ödesmättade stämningarna och miljöbeskrivningar av mörkläggningar och rädsla och människor som försöker roa sig eller bara överleva. Och jag ser att språket är fint och att Bowen har kvaliteter, även om jag inte tycker att hon är nån korsning mellan Virginia Woolf och Graham Greene, som en av blurbarna säger. Mitt problem är att jag inte förstår mig på människorna. I första kapitlet — som är mycket vackert skrivet! — är det dels en ganska otrevlig man, Harrison, och en rätt så underlig flicka, Louie. Sen vidgas persongalleriet och Stella dyker upp, en frånskild kvinna med en vuxen son och en älskare som kanske eller kanske inte är spion. Jag försöker förstå mig på Stella, men hon gör så konstiga saker så det går inte.
Jag är nöjd med att ha läst Bowen, men det räcker kanske med den här. Tänkte jag tills jag googlade och fick se att tanten såg ut så här. Va?! Vilken blick! Nu är jag rätt besviken att vi inte kom bättre överens.
En mening: ”Dark ate the outlines of the house as it ate the outlines of the hills and drank from the broken distances in the valley.” (Från Irland, där Stellas son ärver ett hus.)

Read Full Post »

Det är London 1947, och Viv, Helen, Kay, Julia och Duncan har svårt att hitta nya sätt att leva efter kriget. Alla är så starkt påverkade och de har sina hemligheter som på något vis var lättare att gömma när bomberna föll. Men hur gör man i fredstid?
Sarah Waters skriver om kärlek, olyckor, dramatik och elände. Svartsjuka. Herregud som hon kan skildra svartsjuka! Jag blir alldeles svart inuti, känner hur den klöser i bröstet och irriterar huden trots att det handlar om en fiktiv människa som jag inte är ett dugg attraherad av. Mycket bra gjort.
Historien berättas baklänges. Efter 1947 kommer 1944 och allra sist 1941. Jag tycker bäst om 1944: bombningarna, rädslan, mörkläggningen, smutsen, blodet, larmet, kaoset. Människor i slumpmässiga möten. Livsavgörande händelser. Kay och Mickey på sina ambulansutryckningar. Jag älskar de skildringarna! Hämta skadade, rädda dem, hämta döda kroppar (ibland i bitar), allt är intensivt och farligt och på riktigt. Hjältedåd.
Ändå är det en helt annan scen som jag tror kommer att stanna längst i mitt minne: Viv och Helen som tar en rökpaus på brandstegn utanför sin arbetsplats. (Kontaktförmedling.) De gillar varandra och ett ögonblick dyker upp när de skulle kunna bli riktigt förtroliga, men något händer och ögonblicket försvinner. De behåller sina hemligheter.
Jag blir lite sur på Waters för att hon inte går tillbaka till 1947 i slutet. Det känns inte riktigt som att jag behöver veta hur Viv och Reggie träffades, eller Kay och Helen. Jag är mer intresserad av vad som ska hända med Kay-47, ska hon hitta sin lilla fru eller leva olycklig i resten av sitt liv? Och i mitt huvud skriver jag in en egen scen, när Helen och Viv mellan två cigaretter och med bara några få ord berättar sina liv för varandra.

Read Full Post »