Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘katastrofroman’

stjarnklartVad ska man kalla en katastrofbok egentligen? Det låter som att den vore katastrofalt dålig, men det är en bok om Katastrofen. Jämför katastroffilm, en genre jag är vän av.
Och jag gillar den här också. Den har drivet, några människor man bryr sig om, andra man avskyr, och hyfsat trovärdigt scenario av vad som skulle kunna hända om all teknologi plötsligt slutade fungera. Bilarna lägger av, mobiltelefonerna slocknar, all digital verksamhet upphör. Det tar inte många dagar innan fullständigt kaos uppstår. Matleveranserna till butikerna upphör, mediciner kan inte skrivas ut, människor dör. Och blir liggande på gatan. Andra opportunister passar på att förse sig och leva ut sina maktambitioner.
I yngre dagar tyckte jag om att fantisera kring hur jag och de mina skulle kunna överleva i ett samhälle som slutat fungera. Jag fantiserade kring var vi skulle bo, vad vi skulle äta, vilka verktyg som skulle behöva tillverkas och hur vi skulle försvara oss. Idag stöter fantasin på den hårda verkligheten: Två av mina närmaste äter mediciner de inte klarar sig utan. Men en bok kan man ju alltid läsa.

Uppdatering: ”Katastrofroman” kallade jag Mikael Niemis Fallvatten från 2012. Rekommenderas!

Read Full Post »

Det är roligt med Mikael Niemi för han hittar ständigt på nya saker och kastar sig mellan genrerna. Inget är honom främmande, han skriver dramatik, science fiction, ungdomsromaner, poesi och nu kommer han med Fallvatten som är en äkta katastrofroman.
Den har allt som en sådan ska ha: det filmiska berättandet, ögonblicksbilderna, familjekonflikten som prompt ska lösas just nu, de elaka skitarna och de oskyldiga offren. I bakgrunden/grundorsaken är förstår den mänskliga girigheten, som här har resulterat i ett alltför klent dammbygge där man av ekonomiska skäl samlar enorma massor av Luleälvens vatten. En evigt regnig sommar på det, och så går det som det går. En syndaflod av bibliska proportioner (och här finns minsann Kvinnan, Mannen och Ormen också). Jag blir tvungen att plocka fram min gamla atlas och följa förloppet från Suorva och Stora Lulevattnet via Porjus och ända ner till kusten.
Vissa människor växer i farans stund och förmår att försöka hjälpa andra. Andra har nog med att rädda sitt eget skinn, och åtyer andra visar sig vara renodlade psykopater. Spännande är det hela tiden och Niemis drastiska, märgfulla språk känns igen. Humorn också, han låter sin egen ”Populärmusik från Vittula” dränkas i vågorna. Jag hoppas att Niemi startar en ny trend med den här boken, och att fler vågar sig på att skriva spänning som inte är deckare.

(Tidigare publicerad i Corren)

Read Full Post »