Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Katarina Frostenson’

Katarina Frostenson har skrivit en dikt där hon undrar över vad som händer med den skvätt vatten som blir över efter att hon bryggt sitt te. Hon häller den i vasken, skvätt efter skvätt, dag efter dag. Men var tar den vägen? Alla dessa skvättar, bildar de en flod någonstans?
Den bilden tänker jag ofta på.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Katarina Frostenson

*

… och Shaun Tan.

Nyanser. Koncentration.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Först triggade jag Ingrid att läsa, sen triggade hon mig. Så går det till här i bokbloggosfären.
sachsBokstäverna jag färdas i är en bok av och mycket om Nelly Sachs, en helt vit, lite oansenlig bok där en rad av hennes vänner skrivit eller berättat. Här finns brevväxling mellan Nelly Sachs och Gunnar Ekelöf, och mellan Sachs och Paul Celan. Katarina Frostenson skriver om handen/händerna, i Sachs dikting. Flera tar upp en bit bark av ett träd som Paul Celan skickade till Nelly Sachs när hon mådde dåligt. (Hon tillbringade perioder på Beckomberga*.) Gunnar Ekelöf skickade henne en Madonne-ikon som blev en livlina.
Det är så vackert och sorgligt om vartannat, Nelly Sachs öde. Hon flydde nazi-Tyskland med sin mor, och skrev i deras lilla Stockholmsetta på nätterna när moderns sov, vid skenet av ett stearinljus. ”Hon tyckte om rosa”, sa vännen Lenke Rothman. Svenska författare som Ekelöf, Erik Lindegren, Johannes Edfeldt och andra uppmuntrade henne, så att hon debuterade som poet vid 55 års ålder. Hon fick Nobelpriset 1966, på sin födelsedag (75 år). Dessutom översatte hon flera svenska diktare till tyska, Ekelöf, Boye…
nellyngaioTidigare i sommar köpte och läste jag Än hyllar döden livet. Det är vackra, ganska märkliga men tunga dikter. Döden är närvarande hela tiden. När jag läser om Nelly Sachs, så blir det också lättare att läsa dikterna. Och breven är underbara! En kort dramatisk text ryms också.
En rolig grej jag får veta i Bokstäverna jag färdas i är att Nelly Sachs brevväxlade med Selma Lagerlöf. Tyvärr dog Selma Lagerlöf i mars 1940, och Nelly kom i maj, så de hann aldrig träffas.

* Kan man fortfarande skriva Beckomberga och alla förstår?
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

regnbageSjälens regnbåge är en självbiografi av den kurdiske författaren Mehmed Uzun, som levde 30 år i exil i Sverige. Boken börjar med att han sitter i en faluröd stuga i skogen för att skriva. Mitt i meterhöga snödrivor frammanar han synen, dofterna, känslan av Mesopotamien. Då ringer telefonen. Han är åtalad i Turkiet för en av sina böcker. Det blir inget mer skrivet om Mesopotamien.
Själens regnbåge handlar om den kurdiska historien, Uzuns familj, klanerna, och hur Mehmed Uzun blev ”jag” om han nu nånsin blev det. Kan man vara ett ”jag” när man inte ens får heta sitt eget namn? Han beskriver turkifieringen; hur kurdernas språk förbjöds, hur historien utrotas. Han väjer inte heller för att ta upp folkmordet på Armenierna och det religiösa förtrycket. Släktmorden. Och fina berättelser om Mehmeds farfar och mormor.
Boken beskriver också vad som händer efter åtalet. Svenska Pen-klubben agerar, vänner i Svenska akademien, Författarförbundet. Av nån anledning kallas dessa vänner bara för sina initialer. AR för Arne Ruth, PC för Peter Curman, KE för Kerstin Ekman, som läste ett par texter av Mehmed Uzun på Kulturhuset när Roberto Saviano var där. (Det är alltså Ekmans förtjänst att jag läste den här boken, jag hade aldrig hört talas om Uzun förut. Tack, Kerstin!)
Och så handlar boken förstås om Uzuns liv i Sverige. Gamla stan, sjön Largen. Hur han läser Gunnar Ekelöf och Nelly Sachs. Hur Uzun blir god vän med Katarina Frostenson och Artur Lundqvist och Maria Wine och Johannes Edfeldt.
Men mest handlar den kanske ändå om skrivandet, skapelseprocessen. Uzuns språk är vackert och mjukt, associativt. Orden kommer klara och rena det ena efter det andra som på ett pärlhalsband. Eller kanske en fjällbäck. Det är helt fantastiskt att tänka sig att en man med detta språk hade illitterata föräldrar!
När jag googlar hittar jag en bra recension här och en av en annan bok här.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Peter Englund blir ny ständig sekreterare i Svenska akademien. Horace Engdahl lämnar för att flytta till Ebba i Berlin.
Det tycker jag låter bra. Peter är klok och intelligent (nej, det är inte samma sak, men några lyckliga skitar får både och) och formulerar sig väl. Dessutom verkar han sympatisk, från det lilla jag träffat honom och mitt allmänna intryck av vad jag läst och sett. Helt klart det närmaste folklig akademien kan uppbringa. Han är kanske inte lika provocerande som Horace, men det behöver inte bli tråkigt för det. Bloggen hittar du här och till höger. I skrivande stund har han inte lagt ut något om detta, men det jag ska kolla imorgon. Kanske Horace börjar blogga nu?
Uppdatering: Peter Englund själv verkar ha blivit mer eller mindre tvångsövertalad. Frågan är hur mycket han ska hinna författa själv?
Katarina Frostenson berättade på Bokens dag att det var väldigt väääldigt mycket läsning, hon saknade sina somrar där hon kunde läsa vad hon ville, sen hon blev invald i akademien är det bara potentiell nobelprislitteratur som gäller.

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag trodde på Frostensson eller Öijer, men det blev P O Enquist som kammade hem Augustpriset. Jag har inte läst nån av de nominerade och är inte så sugen heller, men trodde nog ändå att de krattat för en lyriker i år.
Jaja, min inre tonårstjej tycker att Enquist är en gubbe och att lyrik är obegripligt utan musik till. 🙂

—————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Igår var jag på Bokens dag i Linköping, i Stora teatern som är ett ganska stort hus med en liten salong med guldstuckatur och röda plyschstolar. Mycket fint, det var första gången jag var där. På scenen: dekor från ”Arsenik och gamla spetsar” som spelas just nu. Och så de viktigaste, författarna förstås. De var Carl-Johan de Geer, Inger Edelfeldt, Mons Kallentoft och Katarina Frostenson.

nollpunktDe Geer var först ut. Han började med att berätta hur han blivit uppringd av serietecknaren Jan Berglin, ni vet han med näsorna i SvD. Jan Berglin ska ha sagt ungefär: ”Ja, hej, jag är den enda som har förstått vad din bok egentligen handlar om. Den handlar ju om skaparkraft! Jag läste den på tåget och ville genast hem och jobba! Men nu har jag inte tid att prata mer, för vår tik har fått valpar som hon försöker bita ihjäl, så vi måste mata dem med flaska. Du är välkommen till Gävle och titta på … (nåt som jag, snowflake, glömt). Hejdå.”
Det tyckte de Geer var mycket bra och intressant. Och så gillade han denna recension på bokhora.

Sen läste han ur ”Jakten mot nollpunkten”, ett långt stycke om hur han knullade med en kvinna som hette Anni i flera år på det glada sjuttitalet, innan hon gjorde slut på ett väldigt taskigt sätt och han blev knäckt. Det var bra.

De Geer introducerade Edelfeldt, och hänvisade till hur de två brukat träffas på små konstiga science fiction/fantasy-konvent förr i tiden. Och sen berättade hon en av sina sagor ur den nya boken. Jag blev alltså nästan bönhörd, och det var jättebra! Jag kände igen den eftersom jag nyss läst den, men den blev ändå lite annorlunda sådär som det blir när man berättar något, med andra utvikningar och ord. Edelfeldt nämnde att hon börjat med något som heter story-telling, men gick inte djupare in på det. Synd. Jag tror att hon vann flest fans där, kön till hennes signering var längst.

Oj vad jag skriver långt, men nu ska jag skynda mig. Mons Kallentoft läste ur sin senaste deckare, och han är lokal så han pratade om lite Linköpingsgrejer. Katarina Frostenson avslutade, och hon läste fantastiskt bra. Det var bara att blunda och sjunka ner i stolen och låta orden skölja över mig. (Tills någons mobiltelefon började ringa. Suck.) Frostenson släpar ju på sitt rykte som svår, men om man bara har henne själv som läser dikterna är det väldigt bra. Man behöver inte förstå allting på en intellektuell nivå heller.

Bra intervju med de Geer här.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »