Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘journalistik’

Sent omsider har även jag förälskat mig i magasinet Filter. Intressanta berättelser och annorlunda grepp, gedigen kvalitetsjournalistik. Jag köpte den trots att det längsta reportaget handlade om en jockey — jag är helt ointresserad av hästsport — men den artikeln visade sig vara den allra bästa. Plötsligt är jag väldigt intresserad av just denna jockey, Inez Karlsson. Jag hoppas så att hon ska bli med barn, lindra sin sjukdom, vinna fler lopp och vara allmänt lycklig. Det är hon värd.
Det blev två prenumerationer på Filter, en till mig och en till en som fyller år.

Ett annat födelsedagsbarn får Allt om vetenskap. Hoppas att den är bra, det är så svårt att veta nu när det finns flera att välja på. Förr i världen fanns ju bara Forskning och framsteg.
Här hemma så struntar jag från och med i år i London review of books. Jag orkar ändå aldrig läsa mer än enstaka artiklar. Synd på den fina almanackan man fick, men det kan inte hjälpas.
Agent X9 behåller jag, och troligen Nemi.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Som trogen läsare av Om böcker jag hunnit läsa har jag följt Vixxtorias läsning av de fina — och roliga! — klassikerna Pennskaftet och Norrtullsligan. Det är de två böckerna jag starkast rekommenderar alla att prova på. De kom också tidigt i hennes produktion, Norrtullsligan gick först som en följetong i DN.
Elin Wägner blev först journalist, den första kvinnliga på Helsingborgs-Posten, och sen rösträttskämpe, författare, fredskämpe och miljökämpe. Hon var med och grundade Rädda barnen. Hon satt i Samfundet De nio, och i Svenska akademien.
Hennes bredd ser man också prov på i bokstapeln nedan, från de tidiga rappa böckerna om yrkeskvinnor till pamfletten Fred med jorden till bredare romaner som De fem pärlorna (*skrytvarning* som jag bundit in själv) till samlingen med debattartiklar med mera i Vad tänker du, mänsklighet?

Nu när jag tänker efter lite mer på en tidigare diskussion hos Vixxtoria om varför Elin Wägner ständigt måste räddas undan glömskan, så tror jag att en anledning kan vara hennes betoning av det kvinnliga. Kvinnliga, mjuka värden. Att hemmet är viktigt. Därför tror jag att hon sorterats in i särartsfeminist-facket, och ni kanske inte minns det men under 1990-talet var det en stor och hätsk klyfta mellan likhetsfeminister och särartsfeminister, en konflikt som likhetsfeministerna ”vann” åtminstone om man ser till universitetsvärlden och hela genusforskningen, och då var/är väl inte Wägner gångbar. Dessutom intresserade hon sig för kväkarna.
Men detta var inte vad jag hade tänkt skriva om, jag skulle ju skriva lite om den stora boken OM Elin Wägner. Där finns det såna här finfina grafiska uppställningar som jag gillar jättemycket. Där kan man följa vad som händer i Elin Wägners privata liv, parallellt med hennes verk och produktion, parallellt med världshändelserna. Det här ”kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget” som Wägner var engagerad i hade som bärande idé att kvinnorna skulle vägra att gå ner i skyddsrummen. På så vis skulle de krigande inte kunna förmå sig att bomba, när de visste att kvinnor skulle dö, plus att de skulle framstå som vildar och barbarer. Med allt vi sett och vet idag låter ju den tanken oerhört naiv, men då ska man veta att inspirationskällan för rörelsen var Mahatma Gandhi, och han lyckades ju bra på sitt håll. Sämre gick det för 1930-talets kvinnliga fredsrörelse: när det kom till kritan visade sig nationaliteten vara viktigare än solidariteten med könet och freden. Detta gjorde Elin Wägner oerhört besviken.
Hm. Nu ser jag att jag kanske luras om vad den stora boken innehåller, hela passusen om om skyddsrumsidén är sånt jag vet sen förut. Det första fotstegets moder har jag ännu inte läst ut, men den består hittills av berättande analyser av verken som innehåller delvis samma tankar som Vixxorias fylliga inlägg*, en intressant text av en översättare som översätter Pennskaftet till engelska (och bestämmer sig för att välja Penwoman istället för Penholder, för att ha lite superhjälteassociationer :-)), en text om hur svenska 17-åringar läste Pennskaftet år 2008, och Elin Wägners egna text som hon läste upp i ett radioprogram om varför hon blev författare. Smaka på detta citat:
Man väljer ju bland många yttre omständigheter medan man bygger upp sin personlighet och sitt öde.
Det kan man tänka länge på.

*Man kan alltså spara pengar på att läsa hos Vixxtoria, och sen köpa Pennskaftet och Norrtullsligan. Bra va? 😉
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »


Det verkar som att britterna har en väldigt stark och levande relation till sin Rudyard Kipling. Det kommer ut nya biografer, han kritiseras för sin konservatism, kolonialism, sexism — ja, det mesta. Samtidigt är han läst och älskad. I det här radioprogrammet får jag veta mer om hans händelserika liv, i Indien och England och USA. En detalj som fastnar: Rudyard och hans syster skickas som barn från Indien till England för att bo hos en fosterfamilj. Kiplings mor kommer för att besöka honom. Lille Rudyard ligger och sover, men när han hör att någon kommer in i rummet så slänger han instinktivt upp armen till skydd framför ansiktet. (Jag hoppas att mamman tog honom därifrån.)

För mig är Kipling först och främst den underbara berättelsen om mungon Rikki-Rikki-Tavi, som kämpar en tapper kamp mot ormarna i trädgården. Sen kommer förstås Djungelboken. Inspirerad av radioprogrammet läste jag nyss Havets hjältar, som inte utspelar sig i Indien utan på havet utanför Newfoundland. En bortskämd rikemansson faller överbord och får slita för brödfödan på en liten fiskebåt i ett halvår, och blir förstås en ny och bättre människa på kuppen. Klassisk äventyrsbok.

Men Kipling var så mycket mer. Poet. Journalist. I en dikt kombinerar han båda rollerna:
”I keep six honest serving men
They taught me all I knew
I call them What and Where and When
And How and Why and Who”

Om sin tid i fosterhemmet har han skrivit Baa baa black sheep som jag gärna vill läsa. Kipling fick Nobelpriset som den yngste någonsin, endast 41 år gammal, år 1907.

Sonen John hade en åkomma som gjorde att han fick frisedel, men Kipling, som beundrade de vanliga soldaterna mycket, tjatade igenom att John skulle bli inkallad i alla fall. Och sen dog John i första världskriget. Han var försvunnen länge, och hur Kipling kände förstår man av dikten My boy Jack. Orkar ni bara klicka på ett youtubeklipp så välj detta; blunda och lyssna.

My boy Jack är också namnet på en film som kom 2007. Rollen som Jack spelas av Daniel Radcliffe (Harry Potter).
En annan engelsk superkändis, Roger Moore, kan sin Kipling utantill. Här reciterar han soldatpoemet Tommy i tv:

———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »