Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Hjalmar Lundbohm’

Det känns alltid som fest när Åsa Larsson kommer med en ny bok. En sorts vemodig fest, färgad av det norrbottniska kynnet som präglats av långa svarta vintrar och de fantastiska ljusa sommardygnen när det istället aldrig blir mörkt. Sinnet är ett annat, tillvaron en annan. Gud är aldrig långt borta hos Åsa Larsson. Inte den våldsamma döden heller.
I upptakten av ”Till offer åt Molok” drabbas vi av björnskräcken och får följa med på jakt. Björnen förlorar kampen, och i magen hittas inte bara resterna av en hundkropp, utan också mänskliga kvarlevor. Kort därpå mördas en kvinna, en farmor, som slutat supa för att kunna ta hand om sin lille sonson Marcus. Marcus är en av de där små pojkarna som jag är så svag för, en som man bara vill krama och beskydda från allt ont. Precis så reagerar brännskadade Krister, polisen som dök upp i förra boken och blev kär i Rebecka Martinsson. Vi som har läst Åsa Larsson från början känner Rebecka väl och har följt henne från utbrändheten i Stockholm till farmors hus i Kurravaara, där hon nu rotat sig som kammaråklagare. Den här gången blir hon utmanövrerad från mordutredningen och tvingas sitta vid sidan av. Men ibland ser man andra mönster när man tittar från sidan. Och Rebecka ser en hel rad med våldsamma dödsfall.

I ”Till offer åt Molok” får vi också en rejäl dos Kirunahistoria, via lärarinnan Elina som flyttar dit och blir kär i disponenten Hjalmar Lundbohm. Det är berättelsen om ett samhälles framväxt, hur villkoren såg ut för de anställda i gruvan och de andra som levde där, hur järnmalmen bröts och exporterades över världen och hur vinsterna fördelades. Disponenten har funnits på riktigt, men Larsson tar sig friheter med hans personliga historia.
De norrbottniska och finska språkvändningarna är som alltid ren fröjd att läsa. Och om maten! Palt med smör och lingon, renskav med mandelpotatis. Sivving (ni minns väl Sivving?) som plockar blåbär och hjortron. Hembränd sprit.
Men även när Larsson skriver historiskt och kryddar med lokalfärg, så glömmer hon aldrig att en deckares främsta uppgift är att vara spännande. Ju närmare slutet jag kommer desto fortare läser jag, samtidigt som en röst inuti hjärnan protesterar och vill att jag ska spara på boken lite. Det går förstås inte. Jag måste få veta vilka som klarar sig.

(Tidigare publicerad i Corren.)
Recensenten i Svenskan tyckte att det är för många mord, och liite osannolikt är det väl för att vara i en sån liten by, men jag stör mig inte på det för det ingår ändå i kontraktet som vi alla deckarläsare har skrivit på, eller hur?

Read Full Post »