Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Gunnar Ekelöf’

Först triggade jag Ingrid att läsa, sen triggade hon mig. Så går det till här i bokbloggosfären.
sachsBokstäverna jag färdas i är en bok av och mycket om Nelly Sachs, en helt vit, lite oansenlig bok där en rad av hennes vänner skrivit eller berättat. Här finns brevväxling mellan Nelly Sachs och Gunnar Ekelöf, och mellan Sachs och Paul Celan. Katarina Frostenson skriver om handen/händerna, i Sachs dikting. Flera tar upp en bit bark av ett träd som Paul Celan skickade till Nelly Sachs när hon mådde dåligt. (Hon tillbringade perioder på Beckomberga*.) Gunnar Ekelöf skickade henne en Madonne-ikon som blev en livlina.
Det är så vackert och sorgligt om vartannat, Nelly Sachs öde. Hon flydde nazi-Tyskland med sin mor, och skrev i deras lilla Stockholmsetta på nätterna när moderns sov, vid skenet av ett stearinljus. ”Hon tyckte om rosa”, sa vännen Lenke Rothman. Svenska författare som Ekelöf, Erik Lindegren, Johannes Edfeldt och andra uppmuntrade henne, så att hon debuterade som poet vid 55 års ålder. Hon fick Nobelpriset 1966, på sin födelsedag (75 år). Dessutom översatte hon flera svenska diktare till tyska, Ekelöf, Boye…
nellyngaioTidigare i sommar köpte och läste jag Än hyllar döden livet. Det är vackra, ganska märkliga men tunga dikter. Döden är närvarande hela tiden. När jag läser om Nelly Sachs, så blir det också lättare att läsa dikterna. Och breven är underbara! En kort dramatisk text ryms också.
En rolig grej jag får veta i Bokstäverna jag färdas i är att Nelly Sachs brevväxlade med Selma Lagerlöf. Tyvärr dog Selma Lagerlöf i mars 1940, och Nelly kom i maj, så de hann aldrig träffas.

* Kan man fortfarande skriva Beckomberga och alla förstår?
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

regnbageSjälens regnbåge är en självbiografi av den kurdiske författaren Mehmed Uzun, som levde 30 år i exil i Sverige. Boken börjar med att han sitter i en faluröd stuga i skogen för att skriva. Mitt i meterhöga snödrivor frammanar han synen, dofterna, känslan av Mesopotamien. Då ringer telefonen. Han är åtalad i Turkiet för en av sina böcker. Det blir inget mer skrivet om Mesopotamien.
Själens regnbåge handlar om den kurdiska historien, Uzuns familj, klanerna, och hur Mehmed Uzun blev ”jag” om han nu nånsin blev det. Kan man vara ett ”jag” när man inte ens får heta sitt eget namn? Han beskriver turkifieringen; hur kurdernas språk förbjöds, hur historien utrotas. Han väjer inte heller för att ta upp folkmordet på Armenierna och det religiösa förtrycket. Släktmorden. Och fina berättelser om Mehmeds farfar och mormor.
Boken beskriver också vad som händer efter åtalet. Svenska Pen-klubben agerar, vänner i Svenska akademien, Författarförbundet. Av nån anledning kallas dessa vänner bara för sina initialer. AR för Arne Ruth, PC för Peter Curman, KE för Kerstin Ekman, som läste ett par texter av Mehmed Uzun på Kulturhuset när Roberto Saviano var där. (Det är alltså Ekmans förtjänst att jag läste den här boken, jag hade aldrig hört talas om Uzun förut. Tack, Kerstin!)
Och så handlar boken förstås om Uzuns liv i Sverige. Gamla stan, sjön Largen. Hur han läser Gunnar Ekelöf och Nelly Sachs. Hur Uzun blir god vän med Katarina Frostenson och Artur Lundqvist och Maria Wine och Johannes Edfeldt.
Men mest handlar den kanske ändå om skrivandet, skapelseprocessen. Uzuns språk är vackert och mjukt, associativt. Orden kommer klara och rena det ena efter det andra som på ett pärlhalsband. Eller kanske en fjällbäck. Det är helt fantastiskt att tänka sig att en man med detta språk hade illitterata föräldrar!
När jag googlar hittar jag en bra recension här och en av en annan bok här.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »