Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Generation Loss’

Cassandra Neary var ett underligt, olycksdrabbat barn, som växte upp till en underlig, drabbad kvinna. Hon överlevde bilolyckan som dödade hennes mor, låg där stilla och stirrade tyst upp i taket när hjälpen kom. generation-loss
Som tonåring får Cass en kamera av sin far. Plötsligt är hon fotograf. Hon flyttar till New York och lever det konstnärliga, drogfyllda livet kring punkscenen. Hon får en fotobok utgiven, Dead girls. Ja, hon är morbid. Och inte särkilt trevlig. Men alla kan ju inte vara snälla och trevliga, nån måste vara alldeles åt h-e uppfuckad också, och det är Cass. Och när hon slutat vara lovande konstnär och bara är en fattig narkoman på 40+ som ständigt lägger krokben för sig själv, när hennes stora kärlek Christine dör i 9/11 och Cass som det ultimata tecknet på misslyckande jobbar på bokhandeln Strand (mitt drömjobb!), ja då sträcker en bekant ut en hjälpande hand och erbjuder henne ett frilansjobb: intervjua den mytomspunna fotografen Aphrodite.

Cas Neary ger sig ut på en roadtrip till Maine. Ett ogästvänligt, kargt, blåsigt Maine, där man ser med misstänksamhet på främlingar. Särskilt eftersom traktens ungdomar har en tendens att försvinna spårlöst… Rymmer de eller blir de bortförda? Lilla gothtjejen Mackenzie längtar i alla fall bort från hålan där hennes pappa driver hotell. Kan Cass bli hennes biljett till New York?
Men först ska Cass ut på ön Paswegas Island, där Aphrodite grundade ett konstnärskollektiv på 1970-talet. Nu är det bara sorgliga rester kvar, knarket och spriten tog de flesta. Toby med båten Northern Star finns kvar, i ett isolerat hus bor Denny, Aphrodites hatade exman, och hennes son Gryffin råkar vara på besök hos sin alkoholiserade mor.
Jag älskar detaljerna i den här boken. Att Susan Sontag ska ha skrivit en essä om denna fotograf. Att Cass ska ha träffat Robert Mapplethorpe. Att hon spelar Patti Smith. Alla fotografer som namedroppas; Diane Arbus, Cindy Sherman, Sally Mann.
Jag älskar även miljöerna. Vädrets krafter, regnet, utsattheten. Blåsten och isoleriongen, att det är på en ö… som The Shining och Shutter Island på samma gång.
Men starkast intryck gör Blicken. Hur Cassandra ser på världen. Ljuset. Mörkret. Nyanserna. ”Bleak is beautiful.” Hur besatt hon är av Bilden. Mänsklighet, moral, allt är underordnat bilden. Även döden.
Elizabeth Hand är ofta bisarr, grotesk, makaber. Och Cass Neary med sitt pillerknaprande och Jack Daniels-pimplande och sina stålskodda cowboyboots är ingen människa som man gärna vill ha i sitt liv. Ändå fängslas jag. Och jag får för mig att chansen finns att jag får träffa Cass Neary igen? Kanske stannar hon och får ihop det med Suze i kafét? Men vad händer då ifall en annan viss person får veta vad Cass inte gjorde…?
220px-Martes_pennanti
Och så har jag lärt mig vad en fiskmård är. Ganska läskigt djur. Och vad Generation loss egentligen betyder. Tyvärr verkar det som att jag plockat bort kategorin ”noir” och just nu känns det väldigt synd, för mer noir än så här blir det inte.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »