Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘foto’

nevaI världsmetropolen Rimforsa ligger Neva books, en bokhandel specialiserad på foto. Den har en filial i Berlin också. Och så brukar det vara utställningar. Just nu är det en utställning om Nås-bönderna. Den fokuserar på svenskarna: förebilden till Selma Lagerlöfs Helgum, Lewis Larson som drog igång American Colonys fotografiverksamhet, och en kvinna som jag inte hört talas om förut som hette Helfrid och jobbade några år på sjukhuset. Hon var från Göteborg och hörde alltså inte riktigt till Nåsbönderna, det var oklart om hon hade något alls med kolonin att göra.
Utställningen var ganska enkel och mer informativ än konstnärlig och spännande, men nog är den värd att titta på en stund. Den var sammanställd av Svenska kyrkan så den vandrar nog runt.
nås

Neva books har också en annan utställning med olika fotografer som tolkar dikter av Tomas Tranströmer. Den grep mig inte. Kanske orättvist, men så var det.

Read Full Post »

Cassandra Neary var ett underligt, olycksdrabbat barn, som växte upp till en underlig, drabbad kvinna. Hon överlevde bilolyckan som dödade hennes mor, låg där stilla och stirrade tyst upp i taket när hjälpen kom. generation-loss
Som tonåring får Cass en kamera av sin far. Plötsligt är hon fotograf. Hon flyttar till New York och lever det konstnärliga, drogfyllda livet kring punkscenen. Hon får en fotobok utgiven, Dead girls. Ja, hon är morbid. Och inte särkilt trevlig. Men alla kan ju inte vara snälla och trevliga, nån måste vara alldeles åt h-e uppfuckad också, och det är Cass. Och när hon slutat vara lovande konstnär och bara är en fattig narkoman på 40+ som ständigt lägger krokben för sig själv, när hennes stora kärlek Christine dör i 9/11 och Cass som det ultimata tecknet på misslyckande jobbar på bokhandeln Strand (mitt drömjobb!), ja då sträcker en bekant ut en hjälpande hand och erbjuder henne ett frilansjobb: intervjua den mytomspunna fotografen Aphrodite.

Cas Neary ger sig ut på en roadtrip till Maine. Ett ogästvänligt, kargt, blåsigt Maine, där man ser med misstänksamhet på främlingar. Särskilt eftersom traktens ungdomar har en tendens att försvinna spårlöst… Rymmer de eller blir de bortförda? Lilla gothtjejen Mackenzie längtar i alla fall bort från hålan där hennes pappa driver hotell. Kan Cass bli hennes biljett till New York?
Men först ska Cass ut på ön Paswegas Island, där Aphrodite grundade ett konstnärskollektiv på 1970-talet. Nu är det bara sorgliga rester kvar, knarket och spriten tog de flesta. Toby med båten Northern Star finns kvar, i ett isolerat hus bor Denny, Aphrodites hatade exman, och hennes son Gryffin råkar vara på besök hos sin alkoholiserade mor.
Jag älskar detaljerna i den här boken. Att Susan Sontag ska ha skrivit en essä om denna fotograf. Att Cass ska ha träffat Robert Mapplethorpe. Att hon spelar Patti Smith. Alla fotografer som namedroppas; Diane Arbus, Cindy Sherman, Sally Mann.
Jag älskar även miljöerna. Vädrets krafter, regnet, utsattheten. Blåsten och isoleriongen, att det är på en ö… som The Shining och Shutter Island på samma gång.
Men starkast intryck gör Blicken. Hur Cassandra ser på världen. Ljuset. Mörkret. Nyanserna. ”Bleak is beautiful.” Hur besatt hon är av Bilden. Mänsklighet, moral, allt är underordnat bilden. Även döden.
Elizabeth Hand är ofta bisarr, grotesk, makaber. Och Cass Neary med sitt pillerknaprande och Jack Daniels-pimplande och sina stålskodda cowboyboots är ingen människa som man gärna vill ha i sitt liv. Ändå fängslas jag. Och jag får för mig att chansen finns att jag får träffa Cass Neary igen? Kanske stannar hon och får ihop det med Suze i kafét? Men vad händer då ifall en annan viss person får veta vad Cass inte gjorde…?
220px-Martes_pennanti
Och så har jag lärt mig vad en fiskmård är. Ganska läskigt djur. Och vad Generation loss egentligen betyder. Tyvärr verkar det som att jag plockat bort kategorin ”noir” och just nu känns det väldigt synd, för mer noir än så här blir det inte.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »


Oj vad glad jag blev när jag upptäckte att det var jazzfestival i Umeå just i helgen när jag var uppe. Saxofonisten Elin Larsson med musiker var en fin bekantskap, jag gillade både de dramatsiska och de mer lyriska styckena, som en om Alvskogen i Sagan om Ringen. Det kändes som att vara där. Allra bäst var förstås pianisten och världsartisten Chick Corea, som spelade med Trondheim Jazz orchestra. Vansinnigt bra! Youtube-klippet är gammalt (de har mindre hår nu) och själva spelningen var ruffigare, inte lika soft. Jag stod längst fram och det var en njutning att se samspelet och minerna mellan Corea, basisten, trummisen och dirigenten. Stor underhållning på alla sätt.

Dessutom hann vi med två på stan-konserter, varav den ena var Birgit Lindbergs kvartett på bokhandeln Åkerbloms. (För dagen bara tre, trummisen satt fast på nåt flyg nånstans, men det gick bra ändå.) Birgit Lindberg blev utkastad av sina föräldrar som sextonåring när de upptäckte att hon börjat spela på Nalen. Hon hoppade av en turné i Lycksele, födde nio barn, och 30 år senare började hon spela mer och mer igen. En skön typ, och pianist, ett smakprov här:

Dessutom hann jag/vi se Where the Wild Things Are (det påstås att jag somnade, men det var inte för att den var dålig) och Sofia Coppolas nya Somewhere, som inte alls var som jag förväntade mig. (Jag trodde fokus skulle ligga på dottern.)
Vernissage i Ålidhemskyrkan på Elisabeth Ohlson Wallins nya utställning Via Dolorosa med skolbarn i mobbningsscener avrundade en så gott som lika fulltankad kulturhelg som i Stockholm för några veckor sen. Det kommer att gå finfint för Umeå som Kulturhuvudstad 2014.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Alla som går förbi Margaretha Krooks staty utanför Dramaten klappar henne på magen, verkar det som. Den är alldeles blanksliten. Och varm. Riktigt varm.
I fredags kväll gick vi på generalrepetitionen av Shakespeares Stormen. Under de första 30 minuterna tappade Örjan Ramberg i rollen som Prospero bort sig och behövde suffleras 5–8 gånger. Då blir man som publik rätt nervös. Han var inte bra helt enkelt. Stina Ekblad som Ariel var däremot lysande. Och Jonas Karlsson som Caliban var också väldigt bra. Men när den bärande rollen liksom inte finns att luta sig mot, då blir det konstigt skevt.
Svd recenserar här.

Jag kan förresten rekommendera hotellet, Rival, som tidigare varit biograf. På Mariatorget. Man fick låna dvd:er gratis. Vi hann med Flickan och Revolutionary Road, båda ångestfyllda.

Kungliga operan blev en fantastisk upplevelse. Så vackert! Först själva byggnaden i sig, och sen föreställningen av Svansjön. Helt enkelt underbart och helgens höjdpunkt. Dottern kommenterade att det var den hon varit lite orolig för, att det skulle vara svårt att ”förstå”, men vi behövde aldrig förstå nånting, bara ta in alla känslor och njuta av allt det starka, vackra, levande. En fest för ögat, örat, alla sinnen.

På vägen till Fotografiska museet passerade vi den pyttelilla Cornelisparken.

Och på själva museet visade de Sandy Skoglund som jag tidigare varit nyfiken på. Hon var rätt äcklig och otäck ibland, alla djur blir på något vis så hotfulla när de är många. Men det var överdådiga färger och roligt att se.
Pieter ten Hoopens svartvita bilder utryckte ensamhet, isolering, och var i och för sig vackra men man blir ju lite deprimerad. Modefotografierna i utställningen Fashion varierade väldigt. Vissa tyckte jag mycket om, andra fick mig att rysa. Jag hade gärna haft lite mer text som satte in dem i sammanhang.Och medan jag ändå sitter här och tycker en massa så tycker jag att fiket, med sina stora fönster och den fantastiska utsikten över Mälaren skulle släppa den där minimalistiska fixeringen med kala väggar och fula obekväma stolar, och satsa på sköna soffor och kuddar och färger.
Den här helgen blev en vitamininjektion. Jag är mycket mycket glad och nöjd.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

1978 när Patti Smith slog igenom med Because the night tog Annie Leibowitz denna fantastiska bild:
patti1978
smith1978
Och 1996 tog hon nya. Hoppas det går att läsa här under.
smith1996
patti1996
Jag kan inte kalla Annie Leibowitzs bok På uppdrag för välskriven rent språkligt, men det är roligt ändå att läsa om hur det gick till med flera av hennes mest berömda bilder. John Lennon och Yoko Ono, Demi Moore, Whoopi Goldberg, Arnold Swarzenegger och en rad andra. Rolling Stones. Men mest tittar jag på bilderna, förstås.
Sök på Leibowitz namn och bilder så hittar ni fantastiska saker. Mer Patti Smith på bloggen här och här. Och här.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »