Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Flow my tears the policeman said’

Ett typiskt tema hos Philip K Dick är när hela tillvaron som huvudpersonen känner den plötsligt vänds ut och in och allt förbyts i fullständig obegriplighet och ofta livsfara. Så är det när Jason Taverner över en natt går från att vara firad tv-profil med miljontals tittare till att vakna upp på ett sunkigt hotellrum utan ID-handlingar. Inte en enda människa känner igen honom eller vet vem han är. Och i det samhälle Jason lever i är bristen på ID-handlingar ett närmast säkert sätt att fastna i en poliskontroll och skickas till arbetsläger. Han tvingas försöka hanka sig fram i samhällets bottenskikt, bland angivare, småfifflare, kriminella. Två saker är till hans fördel; en tjock sedelbunt som hängt med från den förra tillvaron, och det faktum att Jason Taverner är en six, en statlig experimentmänniska, som är osedvanligt charmig och oemotståndlig.
Polischefen Felix Buckman får ögonen på Jason, men det får också Buckmans knarkande syster Alys, och dessa båda incestuösa syskon tar Jasons liv till en ännu värre nivå. På något vis är Alys nyckeln till vad som hänt, medan Felix, den gråtande polismannnen, gärna vill ha Jason till syndabock.
Nu kan det här låta som en mer actionfylld science fiction, och visst, det händer grejer, men Dicks speciella signum är att det alltid finns ett bitema med existentiellt grubbel. (Jämför Do androids dream of electric sheep?/Blade runner, We can remember it for you Wholesale/Total recall.) Och så gärna kärlek och förlust. I den här boken är mitt favoritparti i mitten, en kvinna som heter Ruth Rae har ordet:

Grief cause you to leave yourself. You step outside your narrow little pelt. And you can’t feel grief unless you’ve had love before it — grief is the final outcome of love, because it’s love lost. You do understand; I know you do. But you just don’t want to think about it. It’s the cycle of love completed: to love, to lose, to feel grief, to leave, and then to love again. Jason, grief is awareness that you will have to be alone, and there is nothing beyond that because being alone is the ultimate final destiny of each individual living creature. That’s what death is, the great loneliness.
(… Ruth berättar sen om en dödsupplevelse när hon för första gången rökte braja.)
Grief reunites you with what you’ve lost. It’s a merging; you go with the loved thing or person that’s going away. In some fashion you split with yourself and accompany it, to go part of the way with it om its journey. You follow it as far you can go. I remember one time when I had this dog I loved. (…)

Det känns som att Ruth Rae här är författarens röst, författaren som växte upp som ensam tvilling efter att systern dött ,mycket tidigt. Hans ensamstående mor tog hand om sin scizofrena syster och gamla mamma (om jag inte minns fel) och började knapra tabletter för att orka/stå ut. Philip K Dick blev sen en storkonsument av allehanda narkotiska preparat.

Flow my tears, the policeman said är utgiven 1974, medan Do androids…? kom ut 1968. Ifall man vill fundera över likheterna mellan Jason/Rutger och Felix/Decker så är det den ordningen på dem alltså, men sympatierna ligger lite olika. Kanske.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »