Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘februari’

I februari läser jag svenskt

svensktKanske några ur den här traven. Eller så några andra.

Read Full Post »

Det är Malmö och det är februari och det är grått och kallt. Deprimerade, sorgsna människor, de må vara poliser, hemlösa eller kriminella. En bombman och mördare, som har obehagliga likheter med norske Breivik.
Men framför allt är det Malmö. En sorts dynamisk cancersvulst, pulserande, ständigt i rörelse. Korta stunder av stillhet, lugn, tidigt på morgnarna. Det är ofta mycket tidigt på morgonen hos Kristian Lundberg, sådär vid fyrahugget. Jag känner igen den känslan, jag har haft ett par perioder i mitt liv där jag varit tvungen att stiga upp före fyra på morgnarna, och den känslan och den tiden i en stads rytm liknar ingen annan.
Grindväktaren står på deckarhyllan, men den hade nästan lika gärna kunnat stå på poesihyllan. Eller så kunde Kristian Lundberg ha haft en egen liten gränsöverskridande hylla däremellan. För det är samma språk, samma bilder, samma stämningar som jag känner igen från Yarden och från diktsviterna. Det är egentligen samma sak han skriver om hela tiden. Malmö.
Att vara människa i Malmö. Att misslyckas i Malmö. Att vara lite lycklig ibland i Malmö. Årstider, månader, klockslag i Malmö. Det går inte att föreställa sig Kristian Lundberg utan Malmö. Eller Malmö utan Kristian Lundberg? De borde ställa ut honom på nåt torg, på en bänk bredvid a-lagarna. Där kunde han läsa sina dikter högt för människorna som jäktar förbi, gärna i kalla, blåsiga februari.
Lite tröst.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

En februari för många år sen läste jag litteraturvetenskap och vi skulle välja en Tranströmer-dikt att analysera. Jag valde denna:

I februari stod levandet still.
Fåglarna flög inte gärna och själen
skavde mot landskapet så som en båt
skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.

Träden stod vända med ryggen hitåt.
Snödjupet mättes av döda strån.
Fotspåren åldrades ute på skaren.
Under en presenning tynade språket.

En dag kom någonting fram till fönstret.
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varann.

Ur ”Den halvfärdiga himlen”, 1962.

Bättre kan det inte formuleras. Det tyckte andra också, det visade sig att fyra av nio i gruppen hade valt just denna dikt ur en mycket tjock bok med Tomas Tranströmers samlade dikter.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »