Joyce Carol Oates: Karthago

Mörkt, våldsamt, en familj som faller sönder. JCO fortsätter på sina inmutade teman och det här är så bra. Andlöst, febrigt, om en försvunnen barnslig 19-åring, Cressida, den ”smarta” systern. Den kraftfulle pappan, Zeno, som letar och letar och springer och springer mer än han förmår för att han vill att hans ansikte ska vara det första hon ser — för hon är ju bara försvunnen? Hon får inte vara död.
Den ”vackra” systern Juliets nyblivna expojkvän, skadad och vanställd efter kriget i Irak, vad har han med det hela att göra? Jag vill tycka om Brett, jag tycker synd om Brett, men är han en mördare? Hon förenklar ingenting Joyce Carol Oates. Men det här med förlåtelse, som modern Arlette söker efter, har Oates varit lika intresserad av det förut? Det kanske hon har. Tänker på Flannery O’Connor också. Dessa amerikanskor som borrar sig ner i det svartaste svarta och strävar efter försoning.

Read Full Post »