Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘facklitteratur’

sambafotbollSpännande läsning som börjar med att berätta om hur engelsmannen Charles Miller introducerade fotbollen i Brasilien: första träningen 14 april 1895. Sporten var förbehållen vita, engelsmän och tyskar, tjänstemän. Allteftersom intresset växte började det luckras upp, först med vita brasilianare, sen med någon mulatt, någon arbetare (icke gentleman). Stora konflikter uppstod, och enstaka spelare fick betala ett högt pris. Carlos Alberto strök mjöl i ansiktet inför varje match för att se mer vit ut. Att sparka ner en svart spelare var helt okej och föranledde ingen bestraffning. En svart fick däremot inte tackla en vit. Vissa lag började satsa på brassar av alla kulörer, Vasco da Gama var först, och när de vann över de helvita lagen så gick det till slut inte längre att stå emot. Publiken vill ju se segrar!
Det är intressant att läsa om spelet inför VM 1950, där alla trodde att Brasilien skulle vinna lätt. En tidning publicerade bild på landslaget under rubriken ”världsmästarna” nån dag innan finalen. Uruguays förbundskapten köpte upp en massa exemplar och la ut på toaletterna och uppmanade sina spelare att pissa på dem. Och Uruguay vann. 2-1, segermål av Ghiggia som även spelade fram till första målet. Det blev en nationell katastrof i Brasilien. Folk slutade tro på gud. Målvakten Barbosa blev inte insläppt för att hälsa på sina sentida lagkamrater vid VM – 94, alltså 44 år senare! Till och med uruguayerna nästan ångrade sig.
Boken innehåller kapitel om de stora namnen: Arthur Friedenreich, Leonidas da Silva, Nilton Santos, Pele, Garrincha… och en hel del annat som ”Epoken Dunga under nittiotalet” som är det decennium där jag börjar ha bra koll: Romario, Bebeto, sen Roberto Carlos (minns ni hur han bröstar bollen till målvakten?!) och Denilson (överstegsfinter!) och hela gänget. Fredrik Ekelund berättar medryckande och kunnigt och pepprar med anekdoter. Dessutom har han träffat flera av de gamla legendarerna, Leonidas och såna. Det finns många bilder, och layouten är mycket fin med små kommentarer och citat i utkanten av sidorna. Det är lite för mycket politik och romantiserande för min smak här och där men det är lätt att ha överseende med det. Avsnitten om korruption är högst relevanta.
(Fast jag måste erkänna att jag under Zinedine Zidanes tid alltid hejat på Frankrike.)
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Jag läser Iris Marion Young som skriver om hemmet. Om hemmet som kvinnors ansvar, glädje och fängelse. Om hur ett hem skapas efter den/dem som lever där, efter ens vanor och behov. Ärvda saker, köpta saker. Saker som man vårdar för att de betyder något för en. Om hemmets roll som stället där man får vara som man är. Drömmen om det trygga hemmet. Hemmet som den farligaste platsen för barn och kvinnor som utsätts för våld. Iris Marion Young citerar Simone de Beauvoirs lysande beskrivning av det själsdödande hushållsarbetet. Men hon kritiserar samtidigt vissa feministers idé om att förkasta hemmet, att kvinnor måste ut ut ut.
Iris Marion Young berättar också om sin egen mamma, som var intellektuell men slutade arbeta när hon fick barn på 50-talet. Mamman städade inte. Hon läste ryska och målade istället, men barnen var mätta och glada. Fast de tog inte hem några kompisar. Sen flyttade familjen till ett bättre område. Sen dog pappan. Mamman rasade ihop, och barnen togs ifrån henne. Enligt Young för att hon städade så dåligt och knappt lagade mat, men jag tror att Young förskönar omständigheterna där lite för att driva hem sin poäng.

Jag tänker på Virginia Woolf och hennes essä Ett eget rum.
Jag tänker på hur jobbigt det är med ett riktigt stökigt hem. Jag menar ett riktigt Stökigt Hem.
Jag funderar över hela kulten med bostäder och inredning och varför så många är intresserade av det?
Varför det är så viktigt för mig att jag har mormors gamla silver, linne, favoritlässtolen (som inte ens är bekväm) och varför jag är så ointresserad av hur jag annars bor. (Jag tittade inte ens på den här lägenheten i förväg.)
Hur skönt det är att komma hem. Bara vara hemma.

Och så tänker jag på hur jag cyklade hem häromnatten i fuktig sommarvärme och kände ”Jag äger staden, den här staden är min, jag är hemma här” och inatt blev en kvinna, troligen på cykel, mördad här i samma stad.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Deckaren jag valt ut för min lediga dag, Djävulen i spegeln av Lesley Horton, visar sig vara på sin höjd sådär, ingen utmaning. Att kasta tjejkast, texter om feminism och rättvisa, av Iris Marion Young visar sig innehålla lite för många ord som ”aggregat”, ”metodologisk” och ”antiessensialistisk”. För mycket utmaning. Även om jag tycker att resonemanget hon för om Förtryckets fem ansikten – exploatering, marginalisering, maktlöshet, kulturell dominans och våld – är intressant.
Vad gör man då?
Jo, man faller tillbaka på Mördande reklam, som jag redan läst minst tre fyra gånger. En copywriter på en ansedd Londonfirma har fallit död ner i spiraltrappan. Under namnet Job Bredon tar Lord Peter Wimsey över hans jobb och ska luska ut om det var mord, och isåfall hur och av vem. Lord Peter och Dorothy Sayers är i högform! En av de allra bästa, trots att inte Harriet Vane är med. Dessutom med fina små förklaringar av översättaren om vad ”copywriter” och ”layout” är. Det var en annan tid…

Uppdatering: Djävulen i spegeln var inte alls bra. Strunta i den.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »