Det här är en kärlekshistoria och en mordhistoria i karg skärgårdsmiljö. Far och son Haraldsson är smugglare och vrakplundrare som slår ihjäl tullarna som jagar dem, och det brottet kastar sen sin skugga över deras och andras liv. Dit hör den sinnesvage brodern Anton, den vackra Gabriella (= Rosen på Tistelön), och Erika, som kommit till Tistelön som hjälp i huset.
Den mördade tullarens familj består av fru Katrina Arnman och hennes son Arve. Trots fru Katrinas starka, intuitiva (hennes mans döda kropp har aldrig återfunnits) motvilja mot Haraldssons, blir Arve intresserad av Gabriella. Det blir även kapten Rosenberg. En stackars krake till kvinnospillra, Josefina, blir kär i Arve.

Det jag gillar i boken är:
– skildringarna av samhället, hur människorna bor och lever, fattigdomen och hur Arve med mor startar handel och skola – mer sånt!
– dialogen, när Flygare-Carlén låter bli alla sina menande, lågande, suckande blickar och bara lägger ord i munnen på folk
– att den utspelar sig i skärgården
– partiet där Arve är och utbildar sig och han och mor Katrina skriver till varandra
– mor Katrina, hela hon.
– spänningen i smugglarpartierna, jakterna.
Det jag inte gillar:
– adjektivsjukan
– synen på kvinnligt och manligt
– att det blir för långrandigt
Det blev fler gillar än gillar inte, men sammantaget är jag nog ändå lite besviken, jag trodde jag skulle tycka bättre om den. Jag ville tycka bättre om den, efter att ha läst på om Flygare-Carlén. Nu ska jag läsa vad de andra tycker! Det verkar som att Martina har tänkt samla oss här.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Emilie Flygare-Carlén, Rosen på Tistelön, Klassiska kvinnor, böcker
Read Full Post »