Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Dhalgren’

dlaney

Jag satsade hårt i helgen och idag, med både pendlingsläsning och lunchläsning, och nu — äntligen! — är jag klar med Dhalgren.
Det var en upplevelse kan jag säga, på gott och ont. Jag ledsnade på gängkonversationerna mellan skorpionerna, och jag ogillade vissa av sexskildringarna, samtidigt som de antagligen är ett av uttrycken för samhällets upplösning, alltså att när man kan dö när som helst så blir könsdriften starkare. Eller så beror allt experimenterande mest på att boken skrevs på 1970-talet.
På slutet förstod (”förstod”) jag mer av Kids skrivande också, när Delany löser upp språket samtidigt som resten av tillvaron rämnar. Tidsfickorna som veckar sig, dagarna som försvinner.

Eftersom jag tagit flera veckor på mig att komma igenom den här så kommer jag att minnas Kid/the Kid/Kidd länge, hans ena sandal/stövel och hans andra bara fot, hans anteckningsbok han ständigt bär med sig och skriver dikter i, Lanya Colson och George och den mystiske Mr Calkins som ger ut Kids poesi och ställer till releasefest. Olyckan. Ja, det har hänt en del om än i långsamt tempo, korta utbrott av våldsamheter och massor av dialog. Vissa oerhört vackra stycken, språkligt sett.

Pust.

 

 

Annonser

Read Full Post »

dlaneyDet här är tegelstenarnas sommar. Detta är den tredje boken jag gett mig på som går över 700 sidor, med god marginal. 800 till och med, den här. Dhalgren ingår i SF Masterworks men klockren science fiction tycker jag inte att den är hittills. Däremot dystopisk, post-apokalyps med lite Doris Lessing-vibbar.

En namnlös man (han har glömt det) som kallas Kidd kommer till staden Bellona. Eller vänta, först träffar han en kvinna utanför staden som han ligger med. Efteråt förvandlas hon till ett träd. Sen stöter han ihop med några tjejer som är på väg från staden, och en av dem ger honom vad som kallas en orkidé, ett sorts armband med knivblad på. Sen kommer han in till Bellona och möter snart en man som han också ligger med.

I Bellona härjar gäng på gatorna, samhället är i upplösning, strukturerna faller sönder. I ett hus försöker familjen Richards leva som vanligt, alla spelar med i charaden om att det bara är en tidsfråga innan allt blir som vanligt igen, för den psykiskt bräckliga mammans skull. Där får Kidd jobb med att flytta möbler från en lägenhet till en annan. På kvällarna hänger han med ett ganska hippieartat gäng, som bjuder på mat och knullar runt och tar dan som den kommer. Boken gavs ut 1974 och tydligen blev den en succé redan då. Och jag gillar den. Jag begriper ingenting men jag gillar den ändå. Det kommer att ta evigheter att läsa ut den.

 

Read Full Post »