Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘brittiskt 1920-tal’

Lolly-Willowes-Virago-ModernJag tror att min första läsning av Sylvia Townsend Warner har varit lite orättvis. Den har ägt rum lite här och lite där, oftast på kvällarna när jag varit trött, och handlingen i sig har varit för stillastående och långsam för att riktigt fånga mitt intresse. Jag misstänker att jag skulle ha tyckt mycket mer om den här ifall jag varit piggare och mer koncentrerad i min läsning. För det är England, och det är mellankrigstid, och det är det där smakfulla lätt ironiska språket som jag älskar.

Laura Willowes växer upp och lämnar aldrig föräldrahemmet förrän hennes far dör, då hon är runt 30. Då flyttar Laura istället hem till sin bror och hans familj, där hon blir aunt Lolly. Hon gör sig nyttig och är ganska uttråkad, till hon en dag i de sena fyrtioåren bestämmer sig för att flytta till den lilla byn Great Mop. Till stor förskräckelse för familjen.
Här gör romanen en u-sväng från det stillsamt realistiska till det fantastiska, men jag vill inte spoila så… 😉

Lolly Willowes är en själssyster till miss Climpson, tycker jag. De där ”överflödiga” halvgamla kvinnorna som aldrig gifte sig, och som inte uppskattas för eller får ge uttryck för sin fulla potential. De tillhör en samhällsklass och en tid när kvinnorna inte ska yrkesarbeta, och det skapar frustration.

(Miss Climpson = lord Peter Wimseys betrodda medarbetare i till exempel Oskuld och arsenik, där hon medelst spiritistiskt bedrägeri och sin stora kännedom om pensionatsliv lyckas få tag i ett avgörande testamente.)

Och solen har sin gång har också läst Lolly Willowes, och flera andra av Townsend Warner.
———————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Från första ögonblicken när sextonåriga Daphne Dawle sitter i trädgården till Two Acres och väntar på sin storebror George och hans vän Cecil är jag fast. Det är den aningslösa tiden före första världskriget och allt är möjligt. Solen går ner, och färgar himlen rosa, skymningens skuggor brer ut sig under träden, luften vibrerar av stämningar. Daphne blir naturligtvis handlöst förälskad i Cecil, men vet inte att George känner likadant. De två unga männen har sex med varandra, det kallas ”Oxfordumgänge” trots att de båda läser vid Cambridge.Under sin ödesmättade helg på besök i medelklassfamiljen hinner Cecil också kyssa Daphne, och skriva den sedemera berömda dikten ”Two Acres” i hennes autografbok.
Så tar handlingen ett hopp framåt, det är nu 1926 och Cecil Valance har varit död i tio år. Han stupade i kriget, men hann först skaffa sig berömmelse som krigspoet. Daphne, numera lade Valance, är gift med Cecils yngre bror Dudley, en märklig, komplexfylld och ganska otrevlig man. På familjegodset Corley Court samlas medlemmar ur de två familjerna för att bli intervjuade av Cecils biografskrivare. Cecil själv ligger som marmorstaty i kapellet. Alla är olyckliga på sina egna vis, och dricker sig alltför berusade.
I ”Främlingens barn” försigår det mesta under ytan. Det handlar om gester, blickar, antydningar. Starka, undertryckta känslor. Sexualiteten och framför allt homosexualiteten (mellan män) löper som en hemlig, ofta skamfylld röd tråd genom decennierna. Cecils dikter lever också vidare genom 1900-talet och påverkar människors liv. I den fjärde delen av boken har vi hunnit fram till 1980 och en före detta banktjänsteman, Paul Bryant, ger sig i kast med att försöka skriva en ny, bättre, biografi över poeten. Han söker upp de huvudpersoner som fortfarande lever: Daphne, George och Dudley, nu alla en bra bit över 80 år.
Det här är en härligt tjock bok på närmare 600 sidor, som jag längtar hem till varje dag. Mest älskar jag förkrigstiden och mellankrigstiden, Alan Hollinghurst skriver lika bra som mina favoritförfattare från den tiden (Rosamond Lehmann, W Somerset Maugham). Det är så typiskt engelskt på det där gammeldags sättet, som ett ”Downton Abbey” där varannan man är homosexuell.

Alan Hollinghursts ”The Line of beauty” blev en prisbelönt tv-serie som också visades i Sverige. Boken gavs även ut på svenska med titeln ”Skönhetens linje”.

Jag har skrivit lite om Hollinghurst tidigare, till exempel här. Jag önskar att jag kunnat vara med när Alan Hollinghurst besökte Kulturhuset nu i november, men så blev det inte. Och varför blir jag inte förvånad att just Carl-Johan Malmberg tycker att Hollinghurst skriver bäst i England just nu? 😉
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Tänk så härligt att jag hade en Rosamond Lehmann väntandes oläst i bokhyllan, när jag efter Sarah Waters ville vara kvar i det där dröjande, stämningsfulla berättandet, och samtidigt få det Richard Yateska skarpa ögat på livets svärta.
A Note in Music börjar med en kvällscen hos paret Fairfax, Grace och Tom. Det är en obönhörlig tristess där Grace plågas av leda och troligen en långvarig depression, medan Tom, en till synes enkel själ, klamrar sig fast vid regler och Hur Man Gör. Grace är passiv, indolent, oföretagsam, men har ändå lyckats få en vän i den populära, glada Norah, som i sin tur har en vresig och asocial make, Gerald. Platsen är en stad i norr, som Grace längtar bort ifrån, hem till barndomens landsbygd i södra England.
Till denna stad anländer så Hugh Miller, en ung man som drar in alla i sin trollkrets. Han är glad, han är snäll, han ger själva livet en helt ny glans. Grace förälskar sig i honom, Norah förälskar sig i honom, den söta prostituerade Pansy som vandrar gatorna upp ooch ner förälskar sig i honom. Tom, Gerald, äldre släktingar, alla tycker så mycket om Hugh. Men han förstår inte riktigt själv hur han påverkar andra, och dessutom ältar han en gammal kärlekshistoria med en man som heter Oliver. När så Hughs lika charmerande (men med ett elakt stråk) syster Clare kommer på besök flödar känslorna än mer.
A note in music är fint komponerad i sju delar, som täcker ungefär ett år. Det är en middag, en promenad i parken, en utflykt till landet, en semester… på ytan inget dramatiskt men oj vad det brusar därunder. När året går mot sitt slut har allas liv förändrats. Det påminner om isarna i sjöarna här utanför oss just nu, man hör hur det mullrar och dånar när isen vältrar sig, men på ytan ser det ut ungefär likadant.
Jag gillar också hur makarna Fairfaxs husa Annie beskrivs, med ”comforting hips”, och att hon får kliva fram och vara huvudperson ett litet tag.

A note in music var Lehmanns andrabok (utgiven 1930), och hon ska ha sagt att den skiljer sig så mycket från de andra hon skrivit att hon knappt själv kunde tro att hon skrivit den när hon läste om den många år senare. Hennes debut var Dusty answer som jag skrivit om här och här. Jag har också läst och skrivit om Invitation to the Waltz och uppföljaren Weather in the streets, och om The Echoing Grove
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »