Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘böcker’

En liten flicka med svart hår och gröna ögon tycker om att fiska krabbor. Inget av de andra barnen vill leka med henne och flickan kan inte förstå varför. Hon uppfinner en låtsaskompis för att slippa vara ensam.
*
Sofia är den extremt framgångsrika författaren, ständig bästsäljare, stenrik och vacker — men fortfarande är det ingen som vill vara med henne. Och när ”vännerna” först lämnar återbud en efter en till middag, och hon sen får sitta ensam på restaurang på sin födelsedag, ja, då skulle Sofia helst ändå vilja vara ensam.
Problemet är att då kommer låtsaskompisen tillbaka. Svartsjuk och aggressiv.
*
Det här är inget för sena nätter eller ensamma kvällar. Jag blir rädd.
Det här är den tredje boken jag läser av Roman, och jag gillar dem ganska bra. Egentligen är det det psykologiska han skildrar allra bäst, mänskliga relationer, men skräckmomententen behövs också. Den första, Vigilante, handlar om en kille som lossnar totalt och börjar spöa upp folk som han tycker uppför sig illa. Den andra handlar om en kille som är paniskt mörkrädd och ger sig ut i skogen för att försöka bearbeta sin skräck. Han från Mörkrädd kommer tillbaka i den här, sånt är kul.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Generalen väntar. Han sitter ensam och åldrad i sitt ungerska slott och väntar på sin gamle vän Konrad. I 41 år har han väntat. Och grubblat. Försökt förstå vad som hände den sista kvällen, och varför.
Konrad är på väg.
När generalen och Konrad var små var de oskiljaktiga. En vänskap så sann och nära att ingenting kunde skilja dem åt, trots att pojken som skulle bli generalen var rik och hade allt, medan Konrad var mycket fattig med föräldrar som försakade allt för hans skull. De följdes åt i skolan, de följdes till soldatutbildningen, och sedan generalen gift sig med Krizstina var Konrad en trogen och välkommen gäst på slottet. Det var middagar med vin och levande ljus, ända fram till den sista middagen.
Sándor Márai berättar sin historia i cirklar. Man får en glimt av en händelse eller en person, som sen återkommer några sidor senare och man får veta mer. Jag fastnar, jag vill veta vad det var som egentligen hände den där kvällen för 41 år sen. Miljön är ett gammalt Europa, före världskrigen. Men kejsardömet, det Habsburgska riket, är förstås lika dödsdömt som de två gamla männen.
Slutet av boken formar sig till en monolog: generalen summerar sitt liv. Konrads liv. Krizstinas liv. Musiken. Jakten. Kärleken.
”Allting upprepar sig, saker och ord går runt i cirklar, ibland cirklar de kring hela jorden och sedan möts de, berör varandra och avslutar något”, säger han liknöjt, oberört.
Bokoffer har skrivit mycket intressant om sin läsning av Glöd, och bjuder på flera fina citat.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Erica Jong kan skriva mer, så mycket mer! än bara om att knulla. Och man kan läsa henne för mer än för sexskildringarna. Även om jag tycker att hon skriver väldigt bra om sex och hur viktigt det är, bättre än nästan alla andra tror jag. Just nu kan jag inte komma på nån som är mer trovärdig.

Jag läser om hennes I ljusaste minne (om mödrar och döttrar) och blir helt uppslukad. Den är precis lika bra som jag mindes den. En judiskt släktkrönika i fyra led, som börjar med en fasansfull scen under en pogrom i Ryssland där 17-åriga Sarah dödar sitt eget spädbarn. Medvetet eller av olyckshändelse, man vet inte, men hon ammar honom till döds och de blodtörstiga kosakerna hittar inte familjens gömställe. Sarah kan fly till Amerika, New York.
Där klarar sig Sarah undan de värsta skojarna och hallickarna, och börjar ett nytt liv som tecknare och småningom målare. Sarah älskar och arbetar och föder Salome, som blir en backfish och lever loppan i Paris. Salome hänger med makarna Fitzgerald, har ihop det med Henry Miller, och skriver boken En dålig flicka i Paris som gör skandal. Hemma hos den berömda författaren Edith Wharton gör Salome en upptäckt som förändrar hela hennes liv. När hon reser tillbaka till USA klarar hon inte av att träffa Sarah, utan åker istället till Washington där hon så småningom startar en skola och träffar Aaron som flytt undan judeutrotningarna i Polen.

Salomes dotter heter Sally, och blir en berömd sångerska. 22 år ung i det sena sextiotalet som hon inte minns mycket av. Ständigt påtänd för att slippa verklighetens skarpa kanter, innan hon går under jorden och försvinner hos sin ungdoms älsklingsförfattare. Och Sally blir sen mor till Sara, som knyter ihop berättelsen.

Erica Jong skriver så fantastiskt bra i spänningsfältet mellan extremt hat (Förintelsen) och stark livsbejakan (kärleken, erotiken). Hon får med alla dessa starka känslor, alla fruktansvärda öden men ändå det ljusa, det glada. Och boken heter ju I ljusaste minne. Det är så skönt att läsa om människor som vägrar låta livet slå ner sig, som ständigt söker efter lyckan och vågar älska. Som skapar konst. De tre äldsta kvinnorna är konstnärer av något slag. Salomes resonemang om skrivandet, att använda sitt liv för att kunna skriva om det, är väldigt bra. Kanske Jongs alter ego?

Tyvärr tappar boken en del i slutet. Det blir en del upprepningar, och för mycket stereotypt resonemang om kvinnor och män. Annars hade det blivit en Best of-etikett. Men.
Jag måste försöka få ledigt så att jag kan åka på Bokmässan i år, när Erica Jong kommer dit. Tills dess kan jag läsa hennes blogg. I youtubeklippet här ovan talar Jong om poesi och läser egna dikter.
Bokmania har nyligen läst och har skrivit om Rädd att flyga, Jongs genombrottsroman. Att hitta I ljusaste minne verkar inte vara så lätt, den finns inte längre i översättning. På Myrorna och såna ställen kanske den går att få tag i. Den amerikanska titeln är Inventing memory — A novel of Mothers and Daughters och på brittisk engelska heter den av nån anledning Of blessed memory.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag har börjat läsa Eleanor Roosevelt självbiografi. (Som synes av bilden är jag inte först med att läsa denna bok. Men strunt samma, vad kan man begära av en gammal punkare? Och överstrykningarna är ju bra citat.)
Eleanor är en lillgammal flicka. Hennes mor kallar henne ”Granny” (grandmother) och oroar sig för att hon inte alls är vacker, som alla andra flickor och kvinnor i släkten. Eleanor tycker mest om sin far, men han är alkoholist och skickas iväg från familjen i New York till Virginia för att sluta dricka. Eleanor skickas också iväg, som sexåring tror jag det börjar, till en internatskola. Där har hon svårt att ta för sig, och längtar efter att bli sedd. En annan flicka råkar svälja ett mynt, och får massor av uppmärksamhet. Så lilla Eleanor hittar på att hon också svalt en slant, men hon blir istället hemskickad. Till familjen stora skam: En Lögnare.
Efter att modern dött (och lite senare pappan) får Nell bo hos sin stränga mormor. Eller, hon får börja på internatskola utanför London, där man av nån anledning förväntas tala franska hela tiden. Det klarar Eleanor galant, franska var det första språket hon lärde sig av sin barnsköterska. Men i de andra ämnena är hon inte särskilt lysande. Dessutom är hon lång och kantig och har alldeles för barnsliga kläder. Så småningom lyckas hon ändå bli lärarens favorit, och får resa med mademoisellen i Europa.
Jag gillar Eleanor Roosevelts berättarstil, sakligt och matter-of-fact men ändå känslosamt där det passar. Därför är det slående hur lite kärleksfullt hon beskriver sin blivande make. Han liksom bara finns där, och så friar han, och så ska de gifta sig. Ingen romantik alls, och man undrar varför det blir bröllop över huvud taget? Trodde hon att han var hennes enda chans? Eller var det för att hon trivdes så fint i hans familj? Kusiner var de dessutom. På baksidan kallas det ”a distant relative”. Med på bröllopet var också Uncle Ted, nyinsvoren president för andra perioden. Vad är det med amerikanerna och deras presidentfamiljer egentligen? Uncle Ted har förresten gett namn till teddybjörnen.

Det här är intressant läsning, och jag har tänkt läsa ut den innan jag beställer Laura Bush självbiografi, så att jag kan jämföra. Men just nu känner jag mig så splittrad med fya böcker på gång så jag kanske pausar den här innan det politiska dragit igång på allvar.

Uppdatering: Och jag läste ut den också, 17 april 2011, medan Bush är på väg hem.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Jag har ett tre månaders köpstopp just nu, för böcker och annat. Efter en snabb inventering känner jag mig säker på att jag har läsning så jag klarar mig. 😉

——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Så, nu har jag läst ut Joyce Carol Oates tjocka Mysteries of Winterthurn, hennes egen favorit i sviten av gotiska romaner.
Jag gillar Mysteries of Winterthurn. Det var skönt att förflyttas till en annan tid, kring sekelskiftet 1800–1900, och jag var på humör för det där mångordiga, snåriga, språket, där bisatser och utvikningar och parenteser flätas in i varandra så att när man kommit till punkten minns man inte alltid hur det började. (Men man måste vara på humör, annars blir det bara jobbigt.)

Huvudpersonen är Xavier Kilgarvan, som är 16 år när de första förfärliga dödsfallen inträffar, i hans egen släkt, men en del av släkten som inte står på god fot med Xaviers familj. Det är hemska saker, ett låst rum-mysterium med ett spädbarn som blir bitet/tuggat till döds. Övernaturligheter! Men också ack så sorgliga familjehemligheter. Även andra brutala dödsfall inträffar, som inte uttalat får sin förklaring men som man med 2000-talsögon förstår ungefär vad som hänt. Joyce Carol Oates är suverän på att gestalta bigotta, fördomsfulla, rasistiska, sexistiska, och maktfullkomliga människor, och ett samhälle som alltid, ALLTID tänker i klasskategorier. ”Why, he’s a gentleman, he must be innocent!”

En liten liten bihistoria, på kanske två sidor av 480, ligger och gnager i mitt minne. Det är en suffragett som hette Fanny Flaxen som kommer från storstaden för att hålla ett tal. Hon blir bortrövad av ett hemligt sällskap och våldtagen tills hon förlorar förståndet. Naturligtvis var det till viss del hennes ”egen skuld”, eftersom hon ”upprörde folks känslor” med det där talet, och ingen vet ju egentligen vilka som ingår i det där hemliga sällskapet, även om alla tror att det är den yngre generationen herremän och hur skulle man kunna anklaga dem när deras fäder sitter i domstolarna och stadshuset? Förresten är det inget trevligt att prata om sånt där, så det glömmer vi bort.

När Joyce Carol Oates var här i Sverige i somras talade hon (som jag minns det) mest om Bellefleur, men i dagboken skriver hon också mycket om arbetet med Mysteries…, hur svårt det är att hitta berättarrösten, och att Xavier är hon själv, den karaktär hon starkast identifierar sig med.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Platsen är Hamburg, och berättaren längtar efter den underbara currywursten som han brukade köpa i fru Brückers korvkiosk. Ingen annan currywurst smakar riktigt lika bra, och visst är det förresten fru Brücker som uppfunnit själva receptet? Han letar upp fru Brücker, numera på ålderdomshem, och börjar fråga ut henne.
Fru Brücker stickar på en tröja till sitt barnbarnsbarn och vill gärna tala, men i sin egen takt och om vad som hände i slutskedet av kriget, då hon var en stilig kvinna som jobbade i en personalmatsal och träffade den unge soldaten Bremer på en biograf. Bremer var bara några år äldre än Lena Brückners egna barn, men de hade en intensiv kärlekshistoria, den bästa i hennes liv.
Jag vill inte berätta mer än så, för jag tycker att många, många ska läsa den här boken. Den är full av intressanta detaljer; som att kvinnorna målar sina ben för att det ska se ut som att de har strumpor, en underbar scen när Bremer och Lena Brücker första gången provar på att tugga tuggummi, och hur en skicklig kock som avskyr regimen ser till att alla höga nazipampar får diarré inför sina viktiga tal. Okej, det sista har kanske ingen verklighetsgrund, men vem vet? Dessutom förstås angiverierna, ransoneringen, byteshandeln — och till slut då själva upptäckten av currywursten.
Uwe Timms bok är från 1993, men först nu översatt till svenska. Jag tänker hålla lite koll på förlaget.
Ingrid har också läst, liksom Lyran. Recension i Svenskan. Detta var andra boken i min tyska vinter.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Pensionerade läkaren Christian Dettow tar med sig inspelade band med fallbeskrivningar av gamla patienter hem. Särskilt fallet Viveka Burman, som led av en paranoid psykos när hon kom in. Hennes make Sune fick först aldrig komma på besök, men sen var de som fastlimmade vid varandra och fick namnet ”de två saliga” av patienter och personal på avdelningen, som skrattade hånfullt åt dem.
Christian Dettow läser den medicinska journalen, Sunes beskrivning av sin hustru, och Vivekas egna ”sagor”. Han kan som läkare se hur Sune dras in i hustruns religiöst färgade vanföreställningar och förföljelsemanier, och börjar tro på dem. Smittsam sinnesjukdon, folie á deux. Det tvingar Dettow att betrakta sitt eget äktenskap med klarare blick, och se hur han utsatte sin egen fru Elisabeth för sin patologiska svartsjuka och skar av henne från andra människor.
Båda äktenskapen var av det slaget att de skulle vara ”allt” för varandra, varenda tanke skulle delas. Christian Dettow köper dagböcker till Elisabet, där hon ska skriva och sen ska han läsa allt. Men när hon verkligen behöver kommunicera med honom, få honom att förstå hur hon tänker och känner, då läser han inte.
Det är rätt jobbig läsning, det här, tungt och deprimerande. Det är bra, men jag har svårt att identifiera mig med händelserna eller personerna, svårt att tycka om någon. Det är så slutet och instängt.
Mer Ulla Isaksson.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Det är kanske 25 år sedan jag första gången läste Anaïs Nin, som då gavs ut av Bokförlaget Trevi. Nu minns jag inte om det var dagböckerna eller de erotiska novellerna samlade i Venusdeltat och Venusbarn som jag började med, men jag tror att de kom i samma veva. Det är också dagböckerna och erotiken som hon är mest känd för.
Nu i år har Sphinx bokförlag gett ut Nins debutbok, Incestens hus. Det är en liten tunn sak på bara 60 sidor, och då är två efterord inräknade.
Incestens hus publicerades första gången 1936. Jag läser den som en drömsekvens, och som en poetisk och ångestfylld skildring av jaget som vill spegla sig i en annan, gå upp i en annan. Det är det som är incesten, tror jag. Att älska sig själv i den andra. Ibland är den andra kvinnan Sabina, ibland är det jagets bror. Det är rymden, ädelstenar, färger, och en härva av lögner. Det är vackert och snårigt, svårt att greppa. Jag märker att jag i läsningen pustar ut lite grann när jag kommer till mer realistiska partier, där det känns skönt att få fast mark under fötterna.
Två smakprov:
Att älska utan medvetenhet, att röra sig utan ansträngning, i vattnets och begärets milda ström, att andas in upplösningens extas.

Ingenting verkar sant idag förutom guldfiskens död, den som brukade älska i dammen i nittio kilometer i timmen. Hembiträdet gav den en kristen begravning. Till maskarna! Till maskarna!

Efter att ha läst de två efterorden förstår jag mer, och då läser jag igenom Incestens hus igen. Är det då så viktigt att ”förstå”? Jag vet inte. Anaïs Nin är ju en av dessa författare vars privatliv överskuggar hennes verk, hennes liv har varit synonymt med hennes skapande. Eller kan man se det som att hennes liv var ett verk i sig? Hennes make Hugh Guiler/Ian Hugo sade: ”hon är inte endast en konstnär. Hon är definitionen av konst.” Hennes mångåriga älskare Henry Miller klagade å andra sidan på att han inte förstod Incestens hus. En intressant detalj är att hon gick i terapi hos en av Freuds lärjungar när hon skrev den. Jag tycker annars att Jung känns relevant här, om man vill tolka. Med surrealistiska eller varför inte symbolistiska glasögon.
Jag har ett gott öga till Sphinx förlag sen förut, efter att ha läst Leonora Carringtons Hörluren i deras serie Surrealismens kvinnor, bloggat här. Incestens hus har recenserats i DN och Svenskan, och på Dagensbok.com och Nittonde stolen.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »


Köpte en dublett till min kära Ulla Isaksson, bara för att den var så fin. Den blå är finare, nästan. Och den röda är på väg att falla sönder.
Funderar på att försöka få tag i en biljett till Nära livet ikväll, men det kan bli svårt en lördag. Och ännu svårare att masa mig iväg. Det går trögt nu.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

IronKissedTredje boken om Mercedes Thompson och jag tycker att de blir bättre och bättre. Här är det Mercys gamle mentor Zee som ber henne om en tjänst: Att i sin coyoteform lukta sig runt i husen hos en rad mordoffer på reservatet för faes. En enda person har varit i alla husen, vakten O’Donnell, en människa. När Zee och uncle Mike beger sig till O’Donnell för att ta itu med honom, upptäcker de att nån annan hunnit före. Men när polisen kommer dit hittar de Zee med blod på händerna, så han åker i fängelse.
Mercedes sätter livet på spel flera gånger om i sin strävan att fria gamle Zee. Hon råkar illa ut, riktigt illa.
Jag gillar Patricia Briggs sätt att mixa nutiden med gammal folklore och sagor om pepparkakshus och förtrollade gåvor. Jag gillar Mercy mer och mer. Detta är den tredje boken i serien, läs här om första, Moon Called, och andra , Blood Bound. Och efter att ha läst på dn.se att ”eskapism är 2000-talets absoluta innedrog” så känner jag mig väldigt inne nu.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Jag har hunnit 40 sidor in i Per Pettersons Jeg forbanner tidens elv, som jag lovade att jag skulle läsa på norska, och det går jättebra. Det är såklart några ord jag inte förstår, men jag tycker att jag har hittat flytet i läsningen. Boken är dessutom väldigt bra.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Inkräktarna — Daphne du Maurier
Naturlig död? — Dorothy Sayers (deckare, omläsning)
Kvarnen och korset — Vibeke Olsson
Död på dagordningen — Patricia Moyes (deckare)
Anne på Grönkulla — L M Montgomery (barnbok, omläsning)
De obesegrade — William Faulkner (Nobelpristagare)
Stalins kossor — Sofi Oksanen
Klanerna i Palos Verdes — Joy Nicholson (Best of 2009)
Tragedi i tre akter — Agatha Christie (deckare)
Mord av gammal årgång — Ngaio Marsh (deckare)
The Journal of Joyce Carol Oates (påbörjad mycket tidigare, utläst 27/9)
Book of Longing — Leonard Cohen (omläsning, delar av, poesi)
Samma hav — Amos Oz (prosalyrik)
From Dead to Worse — Charlaine Harris
Valdemarsdag — Kim Leine
Havets hjältar — Rudyard Kipling (Nobelpristagare)
Alltings hjärta– Kristian Lundberg (poesi)
Dödskällan — Reggie Nadelson (deckare)
Sov av sig ruset, damen! — Jean Rhys (noveller)
Glashussplitter – Sarah Kirsch (poesi)
Att kasta sig ner i hjärtat– Kristian Lundberg
A Storm of Swords – G R R Martin (Best of 2009)
Mitt mord är ditt — Nicholas Blake
Hardcore — Kristian Lundberg
The Wheel of Love — JCO (noveller)
Hand i handske – Ngaio Marsh (deckare)
Ett torn högre än jag själv — Kristian Lundberg (poesi)
Syndabocken — Daphne du Maurier

Poesin är den stora överraskningen på denna lista, men även noveller är ovanligt för att vara jag. Det känns som att jag läst mycket av Oates, men det är visst bara två. Dagboken höll jag på med väldigt länge. Rätt mycket från mitten av 1900-talet (du Maurier, Marsh, Moyes, Blake, Christie). Faulkner var en av upptäckterna som jag tänker återkomma till, liksom Oksanen. Starkast av dem alla var ändå Klanerna i Palos Verde. Makalöst bra.

Read Full Post »

syndabocken
En Daphne du Maurier innehåller dramatik, tragedi, äventyr och moraliska dilemman. Jag tycker att man kan läsa in författarens egna bekantskap med livets svartare sidor, även om jag läser böckerna som underhållning och för njutningens skull.
Syndabocken handlar om en deprimerad engelsman utan tillhörighet i livet som möter sin franske dubbelgångare, en utlevande charmör till adelsman som ställt till det för sig. Fransmannen stjäl engelsmannens kläder, och den senare ”tvingas” överta rollen som greve Jean de Gué.
Med greverollen följer en ledsen och gravid fru, en djupt religiös liten dotter som ser syner och späker sig, ett par älskarinnor, ett glasbruk och en samling familjemedlemmar i komplicerade relationer. Dessutom ekonomiska bekymmer och flera mystiska hemligheter som daterar sig till andra världskriget där greve de Gué var på motståndsrörelsens sida.
Historien är naturligtvis helt osannolik. Men det gör inget. Det är Daphne.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

fnExtremt intressant ämnesval från Lyran denna vecka tycker jag. Mitt förstaval är självklart, även om jag nämnt den förut.

Reading Lolita in Tehran — Azir Nafizi. Jag har skrivit om den här. Efter den islamska revolutionen i Iran får Nafisi inte längre undervisa om litteratur på universitetet på det sätt hon tidigare gjort. Istället startar hon en hemlig grupp för några modiga kvinnliga studenter. Där läser de Nabokovs Lolita, Fitzgeralds The Great Gatsby, Henry James Daisy Miller och Jane Austen.
Förutom att boken är ett intressant tidsdokument, och en skildring av hur dramatiska händelser griper in i människors allra innersta intima liv, så är det också en väldigt vacker bok rent språkligt. Fylld av kärlek till litteraturen, och övertygad om litteraturens kraft och betydelse. Böcker är inte nåt som man tar till när man vill bli underhållen en stund, böcker är på liv och död.

The Scarlett Letter — Nathaniel Hawthorne. Amerikansk klassiker utgiven 1850. När ni hör referenser till ”ett rött A” eller ”Hester Prynne” eller ”bokstav på bröstet” så är det den här boken som åsyftas. (Jag tror att det finns en referens i Gilmore girls också.) Den handlar om Hester Prynne som blir gravid under tiden hennes äkta man är bortrest. Hon vägrar uppge vem fadern till barnet är, men som läsare förstår man att det är en av de män som dömer henne för äktenskapsbrott och skickar henne i fängelse. Hon döms också till att bära ett stort rött A (för adultress) på bröstet, så att ingen någonsin ska kunna glömma hennes brott. Hester Prynne får själv sy dit sitt A på klänningen.

Gomorra — Roberto Saviano. Neapelfödde Saviano skriver om sin stad och trakt där camorran bestämmer allt. Bloggat om bland annat här och här. Boken är en blandning mellan skönlitteratur och reportagebok, och det som gör den så intensiv och bra är att Roberto själv är med där. Han tar sig själv som utgångspunkt, som en av alla dessa människor vars liv styrs av camorran. I en underbar scen berättar han om när han pissar i inomhusfontänen i huset där Tony Montana bodde i filmen Scarface. (Småpojkar, tonårspojkar, även vuxna män inom camorran har Al Pacinos Scarface som idol.)

Bubblare: Isabel Allende, Garcia Marquez, Imre Kertéz, Solsjenitsyn…
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »