Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘berättartekniska grepp’

När jag läste Åsa Larssons senaste var det en grej jag retade mig på: den dödas röst. Efter ett tag vande jag mig, och tyckte inte det var så störande längre. Sen i efterordet skriver Larsson att hon alltid gör så, och då blir jag så förvånad. Det har jag helt förträngt trots att jag läst alla hennes böcker och gillat dem. (Mitt minne är underbart på det sättet: sånt jag inte gillar glömmer jag ofta bort. )
Sen kommer jag förstås på ett par undantag från Inte-gilla-döda-röster-regeln, som Alice Sebolds Flickan från ovan där hela grejen är att det är den mördade flickan som berättar historien, och Majgull Axelssons Aprilhäxan – där det är den nästan-döda systern som flyger omkring. Och i Toni Morrisons Love. Alla tre är underbara böcker som jag tycker mycket om. Alltså tycker jag visst om när de döda talar. Varför tror jag då att jag inte gör det? Är det specialregler som gäller för deckare? Troligen har jag extrema krav på logik och realism när det gäller just deckare, som jag helt släpper när det handlar om annan litteratur. Då blir jag istället oftast uttråkad av realism, i varje fall så kallad vardagsrealism. (Vems vardag? Inte min.)
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »