Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Arnaldur Indridason’


Arnaldur Indridason har en förkärlek för gamla försvinnanden, gärna från flera decennier tillbaka. Hans huvudperson Erlendur har aldrig kommit över sin brors försvinnande i en snöstorm på fjället när pojkarna var små, och ger aldrig någonsin upp sökandet efter människor som blivit borta.
I Frostnätter lyckas Erlendur ta reda på vad som hänt i just två gamla försvinnanden, parallellt med den egentliga, nutida, undersökningen av ett konstigt självmord. Sen ger sig Erlendur iväg för att ännu en gång leta svaren till sitt eget livs mysterium, och det blir Elìnborg som får ta hand om polisarbetet i nästa bok; Mörka strömmar. Det gör hon med den äran. Hon löser ett blodigt mord och en rad våldtäkter, och troligen även hon ett gammalt förvinnande.
Jag gillar Indridasons berättande, och jag gillar det isländska. Perfekt för denna årstid som sagt.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Man vill ju gärna anpassa sin läsning till väderleken, eller hur?
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Krimalfabetet avslutas med Ö. Jag har missat Ä, så jag kör en fuskkombo.
Älskade Poona av Karin Fossum är en jättebra bok, men jag blev så ledsen av den att jag slutade läsa Karin Fossum. Kunde inte Poona ha fått leva?
Änglarösten av Arnaldur Indridason. Han varierar lite, men den här har jag för mig var en av de bättre.
Ö-morden av Gretelise Holm var däremot inte bra. Jag har provat två av Holm, och ingen av dem var bra.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Femte boken med Erlendur, Vinterstaden, är inte mer än sådär.  Jag hade sett fram emot den, eftersom Änglaröstren och Mannen i sjön var så väldigt bra, men tyvärr. Det går lite på tomgång, rundgång, polisarbetet är rätt planlöst och de sätter till exempel inget ordentligt tryck för att få tag i människor som håller sig undan. Sen gillar jag inte när motivet misstänks vara bara rasism/främlingsfientlighet utan personliga motiv. Jag vet att det i verkliga livet kan vara den tragiska sanningen, men i skönlitteratur känns det för billigt och opersonligt. Som i gamla Agatha Christie-deckare där listan på misstänkta alltid innehöll en kommunist som kunde tagit livet av mordoffret bara för att han/hon var rik.

Read Full Post »