Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Anita Kratz’

Jag tycker att Anita Kratz har gjort ett mycket bra jobb med sin bok om Fredrik Reinfeldt; Ensamvargen. Även om hon själv skriver att hon inte tycker riktigt att hon kommer honom inpå livet (framför allt inte de senare åren efter att han blivit statsminister och det kommit ut ett par andra böcker om honom, då knäpper han igen), så tycker jag att jag förstår mer än vad jag gjorde förut. Dessutom tycker jag att det är intressant att få veta mer om turerna bakom vissa saker. Som att det var Bo Lundgren som tog in Anders Borg, som i sin tur krävde att få med sig Sven Otto Littorin. På presskansliet fanns då Ulrika Schenström. När sen Reinfeldt blev vald fick han ärva dem, och de fann varandra väldigt fort. Framför allt Borg och Schenström blev viktiga för Reinfeldt.
Det där med hur alliansen blev alliansen och Maud Olofssons Högfors och rivaliteten med Leijonborg är också intressant. Mycket talande är den bortförklaringskultur som rådde under 1990–2000-talet, och som Reinfeldt var så oerhört irriterad på. Att valanalyserna gick ut på att det var nån annans fel att partiet fått för få röster. (Flera partier ägnar sig åt det.)
Jag tycker att jag fått bättre kläm på varifrån det här med ”nya arbetarpartiet” kommer ifrån, jag ser de ideologiska linjerna, och så tror jag att jag fattar varför ministrar + statssekreterare* får kicken direkt när de ertappas med något. Reinfeldt är väldigt moralisk. Och troligen ganska snarstucken, han tar det nog personligt när nån ljugit för honom. Annars verkar han vara en lugn och resonerande man, som lyckas hålla ihop stridiga viljor inte bara inom sitt parti utan också i alliansen. Och så tycker jag att det är lite kul att han verkar ha inspirerats av Gudrun Schyman i att resa flitigt och träffa vanliga människor och lyssna på deras vardagsbekymmer, det var det han ägnade sig åt när han var ute i kylan flera år för att ha kritiserat Carl Bildt.
Så här skrev jag om början av boken.
Ulrica Schenström = kyssen, Årets bild.
(The Universe is Speaking (again): Johan Rabaeus blurbar i samband med att han tydligen spelade FR i en pjäs.)
Vassa Lena Andersson har läst den här och två andra politiska biografier.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Det känns nödvändigt att försöka orientera mig i det nya politiska landskapet så jag gick ut på rasten och köpte dessa. Anita Kratz biografi över Fredrik Reinfeldt och Niklas Orrenius bok om Sverigedemokraterna. Den senare består av en rad reportage, varav jag har läst flera förut. Niklas Orrenius var den som blev intervjuad i tv från SD:s valvaka (jag hann tänka: ”Va? En som inte har slips? innan jag förstod att han inte hörde till SD. Rödrutig skjorta hade han.)

Fredrik Reinfeldt har jag undrat mycket över. Han ser så mild ut med de där cocker spaniel-ögonen, men han måste ha väldigt hårda nypor inte minst med tanke på hur blixtsnabbt Sven Otto Littorin försvann och raderades bort från Moderaternas hemsida. Men jag har aldrig fått nåt grepp om Reinfeldt, han blir aldrig riktigt tydlig. Därför börjar jag med den boken, som hittills är väldigt välskriven.

Ensamvargen börjar i Lycksele av alla ställen där MUF har stämma och en bitter ordförandestrid mellan Reinfeldt och en för mig helt bortglömd person som heter Ulf Kristersson står. Kristersson är nyliberal och ledaren i ett ganska slutet Stockholmsgäng, mycket hejsan svejsan. Reinfeldt är nygift med Filippa och tycker inte om den nya vändning MUF håller på att ta. Han är mer tradionellt konservativ, allvarligt lagd, och kommer aldrig in i den innersta hippa kretsen. Men det är många som känner sig utanför och Reinfeldt får stöd av dem och blir MUF:s nye ordförande. Året är 1992.
Att ena MUF blev inte lätt, när många var nyfrälsta på nyliberala idéer, vissa rentav libertarianer, medan andra med Reinfeldt i spetsen förespråkade ansvar. FR är storebror. Han fick ta mycket ansvar för sina bröder. När mamman började studera organiserade hon upp hemmet så att pojkarna fick varsin färg för handduk, tvättkorg, leklåda etc. Fredriks färg var röd. Ofta städade han hela huset, han gillar att städa.
Dammsuga är mer det snabba, jag tycker mer om att grundstäda, att skura och så. Jag gillar när det blir rent, när det doftar rent. Det är den där känslan, att nu har huset och familjen kommit till ro. Nu har jag hjälpt till. Det gillar jag.
Han läste och tyckte om 1984, Den långa flykten, Kallocain och Sagan om ringen. I sin egna bok Det sovande folket (1993) skrev han att han ville nedmontera välfärdsstaten som lurar folk in i en falsk trygghet.
— Antingen gör vi det nu under ordnade former eller också tvingas vi till det under panikartade förhållanden på 2000-talet.

Men det dröjde ju innan de borgerliga fick chansen att regera igen. Ni minns väl finanskrisen på 1990-talet? Som Carl Bildt enligt Anita Kratz var sen att reagera på och till och med slängde ur sig att det var nåt som sommarvikarierna på tidningarna hittat på och förstorat upp. Makalös arrogans, men ”arrogans” är för mig ett ord som gärna flyter upp i hjärnan när jag ser och hör Carl Bildt. Hittills associerar jag ett annat ord på a med Fredrik Reinfeldt. Allvar.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »