Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Andrea Lundgren’

glupaDet är en fröjd att läsa Andrea Lundgrens Glupahungern, en frustande vild saga från norr med en farlig skog, en djup tjärn, ett uråldrigt träd och en lufsande björn. Inte minst för det fantasifulla språket, där slaskvattnet som sökt sig in i en stövel ”sluter sig runt stortån som en kall mun”.
Jag fullkomligt älskar dialekten, överluleåbondskan som författaren tackar sin morbror Alf för hjälpen med: ”He lönsch ånt”, ”kålgråda”, ”åål sörj opa sett vöijs”, ”dill bloomen”. Verkar det svårt? Hav tröst, det är bara när gammfolket pratar med varandra, och förstår du inte orden så förstår du i alla fall sammanhanget.
Historien utspelar sig vid Luleälven, i en liten by. Där bor Elina med sanndrömmande maken Erik och fyra barn. Dottern Ingrid är sin pappas ögonsten, den som får följa med in i skogen. Men en natt, när pappa Erik följer efter Sup-Linus in i skogen, slutar det med att Erik mister livet.
Åål sörj opa sett vöijs. Ingrids sorg tar sig uttryck i ett närmast maniskt planterande av träd, växter, blommor och buskar. Redan som tioåring är hon klar över att hon ska öppna handelsträdgård. Ingrid är inte som andra ungar. Hålls mest hos Anna i gulhuset eller på långa ensliga vandringar inne i skogen. Där lurar farligheter. Men värst är inte oknytten, vargarna eller trollen, om de ens finns. Värst är Glupahungern som kommer ur Bråddjupet. Det vet änkan Elina. Om en människa klarar sig kan Glupahungern istället drabba nästa generation. Ingrids dotter Baba föds med sällsynt stor mun och är alltid hungrig.
Andrea Lundgrens andra bok är ”för dykare och slukare”. Vill man analysera så kan man tolka in sexualiteten, döden, vuxenblivandet. Stråk från den europeiska sagoskatten (jodå, även den östeuropeiska häxan Baba Jaga i sin mortel). På slutet tycker jag att Lundgren trycker in för många sidospår, med en homosexuell morbror och nya personer som kommer in. Men det är små anmärkningar på en berättelse som flödar av detaljer och sprakar av liv och mörker.
Omslaget är så fint, gjort av Staffan Larsson, och på insidan av pärmen finns en lika fin karta, gjord av Olle Forsslöf. Det är alltid roligare att läsa en bok som är vacker också.

Översättning av bondskan: Det är ingen idé. Kallgrader. Alla sörjer på sitt vis. Till blommorna.

Först publicerad här.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »