Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Alfapet’

Jag gillade Lionel Shrivers Dubbelfel, trots mitt gnäll på omslaget. Det var rätt skönt att läsa om den arga Willy, Wilhemena, vars hela liv går ut på att ta sig upp på rankinglistan för tennisspelare. Hon träffar Eric, som visar sig vara en naturtalang. De gifter sig, och lever sen olyckliga i alla sina dagar…
Willy är missunnsam, avundsjuk, aggressiv, och en riktigt dålig förlorare. Som Bokstävlarna nämnde är hon en ovanlig kvinnofigur i litteraturen. Det är väl det som är Lionel Shrivers signum, att undersöka de förbjudna och svåra känslorna. Samtidigt är Eric en sån där perfekt typ som alltid haft det lätt, och såna *är* ju lätta att reta sig på, det kan liksom inte hjälpas. Vinner i allt gör han också.
Därför föreslog Willy en ljuvlig junikväll att de skulla stanna hemma och spela Alfapet, ett spel där hon alltid gjort slarvsylta av sin syster. Ända från första början fick Eric alla bokstavsbrickor med höga poäng, medan Willy blev strandsatt med enbart en massa vokaler i sitt ställ.
”Den här har jag suttit och gömt på i en halvtimme”, bekände Eric när bara tre brickor skramlade i påsen. ”Jag var rädd att jag skulle bli sittande med den.” Han placerade dit spelets enda Z. ”Zwieback.”
/…/ ”Det blir 174.”
”Lägg av, vad –?”
”Gånger sex så klart. Och så använde jag alla sju bokstäverna, vilket ger en bonus på 50…” Att alls ta någon tid på sig för sammanräkningen när man har en examen i matte var ren och skär sadism. ”224.”
/…/
Hon sopade ner spelplanen från soffbordet.

Det är inte bara äktenskapsskildringen som är intressant, utan även relationen mellan Willy och hennes tränare, och skildringarna av Willys och Erics olika uppväxter. Willys föräldrar stöttar henne aldrig, tvärtom. De är lite bittra, resignerade människor, som inte levt sina drömmar, så då ska minsann inte deras barn heller göra det. Systern rättar in sig i ledet. Erics föräldrar däremot är fanatiskt stolta, skrytsamma, och samlar på alla Erics troféer. Småbröderna försöker tävla inom andra områden.
Och så tycker jag att det är lite småkul att de pratar om klassiska tennismatcher, som McEnroe–Borg. När jag tittar riktigt noga ser jag att de tunna vita strecken på omslaget ska föreställa en tennisplan. Väldigt diskret, men dock.

Read Full Post »

Åh, så härligt, nu har jag fått mitt lystmäte av spel och lekar i jul!
Vi har spelat:
Mah jong – kinesiskt brickspel som är så vackert med bambu, tecken, cirklar, blommor, drakar, vindar och årstider. Man samlar på pongar, kongar och chaoer, östan vinner och förlorar dubbelt, och vi hann igenom två fulla spel med alla fyra ronderna. Det tar flera timmar och är mitt favoritspel alla kategorier.
Alfapet – det vet alla vad det är.
Ord-yatsy – ett tärningspel med bokstäver istället för prickar och man ska bilda ord av olika längd.
Svea rike – från Gustav Vasa till och med frihetstiden. Man samlar på förläningar, slott, militaria, drottningar, vetenskapsmän, och bedriver handel och krig.
Dam – kortspel där man i tur och ordning undviker klöver, spelar pass, undviker damerna, undviker klöver kung och sista sticket, spelar ruter sju och sist en spelomgång. Alla kort är alltså bra och/eller dåliga nån gång.
Vanlig tvåmans- och tremanswhist.
Lappen i pannan – alla har en lapp med en person i pannan och ska försöka lista ut vem man är. Jag fick en jättesvår; Bean i Ender’s game, a k a Ender’s shadow.
Häxleken – alla säger en bokstav i taget och det ska bilda ett ord, men man får inte säga sista bokstaven och avsluta ordet, då åker man dit och blir först halvhäxa, sen helhäxa. Helhäxorna är inte med i leken och ska nonchaleras, men kan lura andra att tala med sig så att de andra också åker dit. Jätterolig lek när man är fem, sex stycken.
Var det alla? Jag tror det var alla. nej, jag glömde:
Bismarck – det klassiska kortspelet för tre, pass, spel, spader triumf och valfri triumf.

Read Full Post »