Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘AA’


Eftersom jag läst Linda Gray Sextons bok om uppväxten och moderns död är det svårt att inte läsa in självbiografiska erfarenheter i den här sorgliga och innerliga berättelsen. Men spelar det nån roll? Jag tycker inte det.
En ung kvinnas mor dör plötsligt, men kanske ändå inte helt oväntat. Kat Sinclair försöker leva vidare, och hon försöker ta sin mors roll vid sin fars sida. Hon slår knut på sig själv i syfte att bli sedd, älskad, uppskattad. Hon konkurrerar med den rätt så jävliga systern Paige, hon söker inget jobb efter collegestudierna utan går mest bara hemma i det stora huset eftersom fadern i sin sorg behöver henne så mycket. I smyg lägger hon mycket stora summor från sitt arv på att betala hans sjunkande firmaskulder. Istället för att sköta sina egna relationer med pojkvännen Aaron och bästa vännen Helena planerar hon frenetiskt faderns 60-årskalas i flera månader, det ska bli så där glimrande och vackert som moderns fester. istället blir det bara ångest. Och alkohol. Massor av alkohol. Hela Kats liv är fyllt av alkohol, varje dag. Dubbla drinkar, vin, öl, konjak och rader av dry martinis. Kat får minnesluckor, beter sig illa, kan inte få något gjort och sviker människor.
Linda Gray Sexton skriver så hudlöst och fint att det känns i hela kroppen. Kats sorg, förtvivlan, oförmågan att ta itu med något. Skammen. Förnedringen.
Helena ser och förstår att Kat är illa ute, men henne stöter hon bort på alkoholistens arga förnekande sätt. Aaron försöker men orkar inte. Till slut står Kat ensam där, hon har nått botten.
Men någonstans ifrån kommer självbevarelsedriften, och hon ringer AA. Hon går på sitt första möte. Hon går på ett till, och ett till. Hon är nykter två dagar, tre dagar, en vecka. Det är svårt, väldigt svårt, men hon kämpar och kämpar. Omgivningen är i bästa fall oförstående, i värsta — fadern — direkt motarbetande. Han ställer en dry martini vid hennes armbåge varje eftermiddag, för ”ingen Sinclair har någonsin haft problem med spriten”. (Han glömmer behändigt fruns fyllor och hur polisen brukade köra hem henne när hon somnat vid ratten. Och han dricker själv som en svamp.)
Sånt där är lätt att glömma bort, att omgivningen ofta inte alls är särskilt stöttande när människor vill, behöver, göra stora förändringar i sitt liv. Jag tycker att både det och Kats kamp är mycket trovärdigt skildrade, och jag tycker så mycket om Kat Sinclair.
Och Linda Gray Sexton tänker jag läsa allt av. Jag har tidigare skrivit om hennes roman Det sägs att en stjärna faller här och om memoaren Searching for Mercy Street — my journey back to my mother, Anne Sexton här.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser

Read Full Post »