Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Det är den 19 juni idag och jag har sex (6) utlästa böcker i min läsrapport maj–juni.

Jag har tappat farten nästan helt. Håller på med samma böcker i veckor. Vissa dagar läser jag bara några få sidor, och vissa dagar inte alls.
Och inte saknar jag det heller. Det känns bara ovant och därför konstigt.
Jag tänkte att jag behövde trigga igång läslusten med lite nya böcker från bibblan, och beställde en handfull för sommarläsning. Nu har jag plockat bort alla beställningar utom två.

En sak vet jag, jag ska läsa på svenska i sommar. Då tar det i alla fall inte så lång tid. Kanske blir det några — eller inte?

Annonser

Nicola Griffith: Hild

Hild2Åh, vilken underbar bok! Mystik och historia, intriger och krig och kärlek. Och Ödet. Lilla Hild är bara tre år den dag hennes liv förändras. Hon leker med jämnåriga pojken Cian när hon blir hämtad och får veta att hennes far är död. Kvar är storasyster Hereswith, och modern Breguswith of Kent, som är mycket ambitiös. Redan när Hild befann sig i moderlivet drömde Breguswith om hennes öde: Hon skulle bli Ljuset. Breguswith väver sitt nät, fostrar Hild till att hålla tyst och iaktta, tills hon kan komma med förutsägelser och tolka omen som kungens egen sierska. Syster Hereswith fostras som de flesta högreståndsflickor till att bli en fredsväverska, en som gifts bort av politiska skäl för trygghetens skull.

Peaceweaver, seer, light.

Hild lever i en dramatisk tid under 600-talet, innan riket formats och där det finns flera män som aspirerar på kungatiteln. Allianser knyts och bryts. Samtidigt gör kristendomen sitt intåg, drottningen lockas av den medan kungen först förhåller sig mer skeptisk. Hild får en mellanposition, inte som de andra kvinnorna men inte heller som männen. Till utseendet är hon lång, väldigt lång, och hon tränar sig på att inte skratta. Den ende som är lika lång är Cian, vars öde är länkat till Hilds. De tränar med svärd och stav, och Hild blir en ledare för sin grupp män där även hon dödar: sårade fiender och brutala rövare.

Butcher-bird. Hægtes.

Men det gäller att hålla sig väl med kungen. Vad som helst kan hända. Och om Hilds förutsägelser inte stämmer…

Runt Hild finns förutom Cian, Breguswith och Hereswith flera andra viktiga personer. Väninnan Begu, slavflickan Gwladus, den kristne prästen Fursey som lär henne läsa och skriva. Flera av dem har historisk bakgrund, inklusive Hild som är en av få kvinnor som omnämns i historiska skrifter från denna tid. Nicola Griffith har gjort grundlig research. Men hon påpekar noga att hon skrivit en roman. En påhittad, ihopfantiserad roman. Och vilken roman!

Ska jag säga något om språket kanske?  Mjukt och kraftfullt, uttrycksfullt och vackert. En ren njutning.

hildEn av årets bästa böcker som jag hållit på med i veckor. Bara för att jag gjort så mycket annat. Men i helgen läser jag ut de sista 100 sidorna.

lagerlöfmDen 6 oktober 2011 försvinner regissören Daniel Lind Lagerlöf. Han är ute vid Västkusten och rekar för att filma en Camilla Läckberg-bok. Kanske halkar han på klipporna, det är blåsigt och regnigt med stora vågor och troligtvis drunknar han. Kvar blir hustrun Malin Lagerlöf, med tre barn. Två flickor och en pojkbebis på tre månader. Det här är hennes berättelse.

Att recensera en annan människas sorg är både omöjligt och osmakligt, men det här är både en dagbok och ett litterärt verk. Det är brutalt hudlöst och direkt berättat i en stil som är både dokumentär och visuellt uppbyggd av ögonblicksbilder. Malin Lagerlöf är manusförfattare och dramatiker, och naturligtvis har hon ett språk att falla tillbaka på nu också. Dagboksanteckningarna känns autentiska. Kaoset i början, chocken och den bedövande sorgen. Alla människor som kommer hem till Malin och barnen, lagar mat, håller dem sällskap, styr upp tillvaron. Svärfadern som tar hand om allt det ekonomiska. Ständigt några som sover i flickornas sängar, medan flickorna sover hos mamma. Senare hittar hon schemat som familj och vänner gjort upp. De behöver aldrig vara ensamma och världen får vara ytterst liten en period, när Malins rädsla för att möta andra människor dessutom förstärks av att det plötsligt kan dyka upp en löpsedel med Daniels bild på.

försvinnandeSamtidigt formas boken till ett porträtt av en älskad människa, en andra hälft. En man med stora fötter och stor integritet, en man som älskade att bygga, mura, ta sig an projekt. Daniel och Malin har varit ett par sedan tonåren. De blev vuxna tillsammans. Köpte hus på Gotland, flyttade runt i Stockholm, fick barnen, reset på långresor och hade planer.  I det sedan 25 år ständigt pågående samtalet har det nu blivit tvärt tyst i den ena änden. ”Jag skulle vilja berätta om allt det här för dig. Analysera. Eftersnacka. ” Malin har blivit berövad ett språk av associationer, smeknamn, syftningar som bara var deras. Ingen annan förstår det nu. Jag antar att det är därför som hon hela tiden skriver till ett du, Daniel, trots att hon inte alls tror att han eller hans själv lever kvar någonstans. Det är bara slut, han är borta. Deras ateism präglar också minnesstunden som hålls i den avkristnade Skeppsholmskyrkan, numera Eric Ericssonhallen. Sådana saker är viktiga och Malin tvingar sig att ta itu med dem. Allt en människa måste orka.

En sak att orka med är andra människors sorg. Och alla välmenande kommentarer, sådant som ska vara tröstande men kan träffa så fel. Hon får böcker om sorg, av Oates, Didion och Cullberg. I den senare läser hon att risken för att insjukna i psykisk sjukdom efter att en närstående avlidit på ett dramatiskt sätt och kroppen saknas är mellan 70–80 procent. Hon lägger den ifrån sig.

Dagarna går och blir till veckor som blir till månader. Det blir jul. Födelsedagar firas. Alla dessa ”första året utan” som människor som mist en nära anhörig vittnar om, ansträngningen att klara av dem. Så småningom övergår även dagboksanteckningarna till mer sammanhängande, reflekterande text. Malin Lind Lagerlöf hittar en annan, annorlunda version av sig själv, som oftast mäktar med tillvaron. Hon tar ett nytt jobb, får kollegor. Besöker sin systers familj i Värmland, dit Daniel inte ville åka. När nära två år har gått anas en ny kärleksrelation. Och ungefär då är hon redo att anta polisinspektör Johan Hildings erbjudande om att besöka klipporna där Daniel Lind sist sågs. En fridfull plats, kanske den vackraste plats hon sett.

Först publicerad i Corren med flera tidningar.

29lessing-master675

Doris Lessing 1919–2013 Bloggat

Lewis1

 

C S Lewis 1898–1963 Bloggat

w-somerset-maugham-smoking-pipeW Somerset Maugham 1874–1965 Bloggat

 

stonemattressMargaret Atwood på diaboliskt humör, i nio noveller berättade med svart humor och en dos magi här och där. De tre första hänger löst ihop, en gammal kärlekstriangel får konsekvenser flera decennier senare. En snöstorm som förlamar hela staden, en tv-intervju på ett sf-konvent, en begravning med rinnande glittersmink… Atwood kastar sig obehindrat mellan miljöerna.

Jag har svårt att säga vilken historia jag gillar bäst; kanske den när kvinnorna från Rövarbruden dyker upp i en epilog? Jag är lite stolt att jag kände igen dem så här många år senare. Eller den med mannen som hittar ett helt bröllop i en container — inklusive brudgummen. Eller hon som kommer undan med mord på en antarktisk resa.

Den jag kommer att bära med mig längst är helt klart Torching the Dusties, om Wilma som håller på att bli blind och hennes uppvaktande kavaljer Tobias på ålderdomshemmet. En rörelse sveper över landet, världen, med militanta aktivister som tycker att det är dags för de kostsamma olönsamma och illaluktande gamlingarna att försvinna och lämna plats för de yngre. Senast idag såg jag ett skämt på det temat i ett annat sammanhang.

Lyssna på en intervju med Margaret Atwood på The Diane Rehm show här.

försvinnande… och skrivit recension av den här. Publiceringen är jag lite osäker på när den är, början av juni tror jag? I Corren (+ Norrköpings Tidningar, Västervikstidningen och Motala-Vadstena tidning.) Sen lägger jag ut här.

.
Jag tyckte om boken, som är självbiografisk och intensiv. Malin Lagerlöfs make Daniel Lind Lagerlöf försvann när han en blåsig dag rekade för en Läckberg-filmning på några klippor vid Västkusten, tidigt i oktober 2011. Troligen ramlade, halkade eller blåstes han omkull på de hala klipporna och drunknade i havet.