Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘tv’ Category


Sent omsider håller jag på att omvärdera Stig Larsson. Börjar med att se dokumentären om honom som finns på youtube, och tycker mycket om den. Särskilt när han är uppe i Västerbotten och berättar om sin uppväxt utanför Skellefteå och träffar sina kusiner. Han är mycket skröplig. Käkar massor av mediciner och opereras för hjärtat. En av Stig Larssons mångåriga goda vänner är Horace Engdahl, som också är med på ett hörn i filmen.
Därefter är steget inte långt till SVT-programmet Min Sanning med densamme Horace, som finns på Play ett par veckor till. Han säger flera intressanta saker som jag gärna fått fördjupade, men intervjuaren förmår inte ta vara på dem. Hon är annars bra i politiska program tycker jag, men här funkar den där lite hetsiga stilen dåligt och jag önskar att hon läst fler böcker av Engdahl och trängt djupare in i hans tankevärld, nu blir det onödigt ytligt om folkligt/elit, debattklimatet, och skilsmässan som han ändå inte vill tala om.

De numera klassiska orden om att bo i Berlin/Tyskland; ”ett Sverige för vuxna”, är fortfarande så klockrena och får mig att längta efter just vuxna resonemang och tankar.

Annonser

Read Full Post »

Vinter-tv: Weissensee

Vi kom sent igång med Weissensee, den har flutit omkring där i ögonvrån ett par år innan vi slog till på ett dvd-köp. Och först blev vi nog lite besvikna, det var ju – ä-hum – så mycket om kärlekshistorien mellan Julia (dotter till regimkritisk sångerska) och Martin (son till Stasi-höjdare). Det blev lite tjatigt med deras passionerade göra slut-scener och återföreningar. Och måste Falk vara skyldig till precis allt djävulskap?
Men serien blev bättre och bättre, och allra bäst är den nu när muren har fallit men det fortfarande är kaos och maktkamper. Det är lätt att glömma bort hur saker och ting stod och vägde, diktaturen upplöstes inte så lätt. Stasiofficerare steg i graderna eller rasade ut ur systemet, kolloboratörer avslöjades och hatades, människor begick självmord, andra tvingades omvärdera allt de trott på, och så den ständiga frågan: Hur skulle Sovjetunionen agera? Hur långt kunde det gå?
Nu är vi precis i fas med vad som visas på SVT, så kanske bänkar vi oss framför ång-tv:n ikväll.

Read Full Post »

Jag var beredd att strunta i den efter en säsong, alldeles för enkel och full av rallarsvingar, men sambon har större tålamod med kaptener som måste vara hjältar i vartenda avsnitt, så nu är vi på sluttampen av fjärde och sista säsongen av Star Trek Enterprise. Och jag måste erkänna att den lyfte i tredje säsongen, som hade en sammanhållande handling. Jag gillar även många avsnitt i fjärde. Och så gillar jag relationen mellan T’Pol och Trip, mums!

Doktor Phlox är också en favorit:

Read Full Post »

Tjoho! Det blir fyra nya 90-minuters avsnitt. Nyheten kan läsas i The Atlantic.  Det där att det varit bråk mellan bolaget och Amy Sherman-Palladino hade jag inte förstått, men att sista säsongen var tristare och så det där jättefåniga frieriet av Logan till Rory, plus en känsla av att det gick på repeat… nu fattar jag ju.
Så nu längtar jag efter er: Rory och Emily och Lorelai och Sookie och Luke och Michel och alla andra sköna knäppskallar i Stars Hollow. Morfarn har dött, tråkigt nog. Nyårsafton 2014. Så det blir intressant att se hur Emily hanterar tillvaron som änka. Bara fredagsmiddagarna är kvar!

Read Full Post »

Åh så bra de sista säsongerna, sex och sju, har varit. Gripande, med djupa existentiella frågor om att vara en individ, om vad det är att vara hemma eller höra till, lojalitet, vänskap, kärlek. Rädsla och att överkomma rädslan. Tillit. Jag har gråtit flera gånger, jag säger bara:  när Neelix lämnar och de står där allihop i korridoren. Och Tuvok ”dansar”. *böl*


Varvat med tramsiga avsnitt, och såna där lite smartare med tekniken i huvudrollen och tidsparadoxer. Jag älskade avsnittet där Voyager är uppdelat i olika tidskikt, och Chakotay är den ende som kan gå emellan. Dels för att vi får tillbakablickar från åren som gått, med skilda verkligheter, dels och framför allt för att Chakotay är tvungen att få kapten Janeway att lita på honom, och han lyckas med det. Hon är så bra, hon väljer ofta att lita på folk i omöjliga situationer vid exakt rätt tillfälle. Scenen när hon frågar: You said we’re close, but exactly — how close? Han svarar: There are some barriers we never cross. * (Ungefär, jag minns nog inte precis ordagrant.)

I andra lägen är det Tuvok som står henne närmast, som när Kes kommer tillbaka. Det tycker jag var ett så sorgligt avsnitt för jag trodde att Kes skulle leva lycklig för alla tider. Och så förstås den oförglömliga Seven of Nine. Man måste ju älska henne. Hon har smugit sig in i vårt vardagsspråk här hemma:
— Your logic is flawed. (Kan även sägas av Tuvok)
— Resistance is futile.
— (Whatever) is irrelevant.

Och så Kim och Tom Paris och B’lanna… och Doktorn! Mer självgod än så går det inte att bli.

Nu är äventyret över, och tillvaron blir grå och trist. Alla dagar när jag längtat hem från jobbet för att höra Janeway säga: Do it!
Men vad i all världen ska vi göra nu?

Read Full Post »

Hoppsan, kom på att jag glömt att skriva om det här starka familjedramat: Bloodline.

Fruktansvärt bra skådespeleri, högsta klass! Människor skalas av i lager efter lager, den du gillat börjar du tycka illa om för att sen tycka om igen.

Sissy Spacek  och Sam Shepard har ett hotell och fyra barn. Ett barn är ansvarstagande och hjälpsam, försöker göra alla trygga och lyckliga. Ett annat är det svarta fåret som alltid ställer till saker och väcker ont blod. De två yngsta är mittemellan.

Mörkt drama, för alla som älskar familjehemligheter med flera twistar. Och, som sagt, lysande skådespeleri. Det är inte ofta man ser så starka prestationer, så det är bara att njuta.

 

Read Full Post »

Vi kör ett maraton i sommar och är nu i början  på säsong fem. I säsong tre hoppade jag till av att få se först Buffys onda rektor på Sunnydale High, han som blir en gigantisk orm, och sen när Sarah Silverman dyker upp som gästspelare i ett dubbelavsnitt när de reser tillbaka i tiden till 1996 års Kalifornien. Kul!
Annars är det många grottor i de första säsongerna.

Jag har många favoriter, Doktorn och Kes (saknad!), och Tuvok förstås, och Chakotay… men bäst av alla är kaptenen. Här i en formidabel attack på skeppet som helöa tiden ändrar historien, efter att ha genomlevt ett helvetesår med en splittrad besättning och många döda satsar Kathryn Janeway allt:

I säsong tre märktes det att de försökte få till lite mer kärlek och sex, men det lyckades inte riktigt förrän Seven of Nine gör entre. Fantastisk karaktär!

Extremt långa arbetsdagar hade de på inspelningarna, berättar Kate Mulgrew i detta klipp.

Och här möts två kaptener:

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »