Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘fantasy’ Category

sf1
Först är det gammelfarfar himself som skrivit del fem i serien om Bean, Enders skugga. Skuggserien är en egen serie, delvis omfattande samma händelser och personer som i den första boken om Ender, Ender’s game. Den läste jag i svensk översättning på bibblan och blev helt betagen. Sedan fortsatte jag att läsa hela Enderserien (tack för julklapparna, barn!) och så skuggserien.
Nu när jag kollar bloggen, mitt extraminne, ser jag att jag var missnöjd med trean och fyran har jag nog inte läst?
sf2
Patricia Briggs skriver urban fantasy, jag följer två serier: den om bilmeken Mercedes Thompson och den om varulvarna Alpha och Omega. Trodde ett tag att A&O-boken också var ny, men det var visst bara den om Mercy Thompson. Vackert så.
sf3
sf4
Att en bok vunnit Nebula och Hugopriset brukar betyda något. Tänker på James Tiptree jr, Orson Scott Card, George R R Martin, Ursula K Le Guin.
sf5
Och den här gillar jag omslaget på, det påminner ju starkt om Waltons så då tror min hjärna att det kan vara något.

Hm.

Med tanke på att det tar mig fem dagar att läsa ut 200-sidorsböcker just nu, så kanske jag inte behöver beställa fler precis. Men när har det å andra sidan varit fel att köpa en bok — eller fyra?
——————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

magikernaMagikerna har kallats en Harry Potter för vuxna och hyllats och älskats av fantasyläsare i USA. Och i Sverige, fantasyläsare har ju sedan länge vant sig vid att läsa sina böcker på engelska i brist på översättningar, och många har säkert redan hunnit upptäcka ”The Magicians”. Men nu kommer den på svenska, fint översatt, och det är bra för nu kan fler hitta denna nya pärla som jag hellre skulle beskriva som ett Narnia för vuxna.

För Lev Grossman lånar friskt. Hans huvudperson Quentin är en ganska sur och olycklig tonåring, som drömmer sig tillbaka till barndomens böcker om sagolandet Fillory. Där upplevde syskonskaran Chadwick fantastiska äventyr, träffade fauner och blev drottningar och kungar. (Ja, visst känns det igen.) Medan Quentin bara går omkring i Brooklyn, New York och vantrivs med livet och funderar över var han ska studera.

Så hamnar han i en egendomlig trädgård, och där visar det sig att han ska göra ett slags inträdesprov till högre utbildning. I detta märkliga prov ingår saker som att hitta på ett eget språk med grammatik och syntax, och berätta var det talas. Rita en hare… men ojdå, haren springer längs boksidorna och börjar tugga i sig frågor… Skildringen av provet är härlig läsning och det rör sig förstås om en skola för magiker.

Quentin blir antagen och studerar vid Brakebills, förälskar sig i den blyga Alice med den mörka hemligheten, får vänner och ett par ovänner, och allt det där andra som studenter håller på med. Bara mer skruvat, de flesta studenter förvandlar ju aldrig till gäss eller tvingas bo i Antarktis.

Men efter examen blir det värre. Alla dessa unga magiker har ingen riktig fiende, utan förfaller till ett evigt festande, drickande, knarkande. Här blir boken ganska tråkig, jag börjar längta efter Vita häxan eller lord Voldemort. Men naturligtvis kommer Quentin och Alice och några fler till Fillory till sist, och där blir det faror och strider så att det räcker.

”Magikerna” vann mitt hjärta direkt, höll sedan på att förlora det, men efter att ha läst hela boken vet jag att jag vill läsa nästa också.

Låtsaslandet Fillory och låtsasförfattaren Christopher Plover har egna hemsidor också.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Octavia E Butler gillade inte alls att skriva kort. ”The ideas that most interest me tend to be big”, konstaterade hon, och därför var det knappt nån idé att skriva noveller. Men några blev det i alla fall, plus ett par essäer, och de finns samlade i Bloodchild.
Underbar läsning, naturligtvis. Flera av dem är också sådana att jag gärna hade läst dem i längre versioner. Som The Evening and the Morning and the Night, om den ärftliga sjukdomen DGD som gör folk galna och mordiska. Ett ungt par, båda är dubbelbärare av genen, kommer till ett sjukhus där det kanske kanske finns en liten gnutta tröst att få. Och Speech Sounds, om en dystopisk framtid där människorna förlorat talförmågan, ordförståelse, språket. En kvinna som i hemlighet kan tala råkar på ett par små barn vars mamma dödas framför deras ögon. Och barnen kan tala ord!
Jag gillar också The Book of Martha, där hon får ett uppdrag av Gud.
Alla berättelse har ett efterord, där Butler skriver lite om hur hon tänkte, om den är skriven i nån särskild kontext och varför historien blev som den blev. Där finns också spännande information om Butler själv, hur hon hankade sig fram på olika ganska monotona jobb medan hon hela tiden skrev och skrev. Och refuserades. Första gången hon fick en novell publicerad blev hon överlycklig och trodde att det var det stora brejket, men sen dröjde det fem år till till nästa. Hon berättar hur hennes släkting (moster?) förklarade att negrer inte skriver böcker, och hur hennes lärare suckade över hennes tröttsamma ämnesval (fantasy, science fiction). Ändå var Octavia E Butler hela tiden, från barnsben och livet igenom helt övertygad om att det var det här hon ville göra. Endast detta.
Än en gång blir jag så ledsen att hon inte levde längre och hann skriva mer. Jag skulle vilja skriva tackbrev.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Så läser jag då äntligen Kindred, den bok som numera avsomnade bloggen Avantgardet en gång skrev om, och som gjorde mig så nyfiken att jag upptäckte en av mitt läsarlivs allra största kärlekar: Octavia E Butler. Denna författare! Jag vet inte om jag ska tycka synd om er som aldrig läst henne, eller ännu mer synd om mig själv som nu bara har en novellsamling oläst av henne. (Och den där boken som jag misstänker att hon själv inte var nöjd med.)

Kindred är berättelsen om Dana, en 26-årig svart kvinna som just gift sig med sin vite man Kevin år 1976, när hon plötsligt kastas iväg i ett blurrande tidsspinn till det tidiga 1800-talets och slaveriets Maryland. En liten rödhårig kille håller på att drunkna och hon räddar hans liv. Till tack attackerar hans mamma Dana, medan pappan osäkrar geväret… Dana åker tillbaka till sin egen tid, men när pojken håller på att bränna ner sitt hus tumlar hon tillbaka för att rädda honom igen. Pojken är nu lite äldre, och Dana får veta hans namn, Rufus, och inser att han är en av hennes anfäder. Skulle han dö utan att ha hunnit avla dottern Hagar så skulle hon själv inte finnas till.

I början känns det rätt tydligt att det här är ett av Octavia E Butlers tidigare verk, historien är inte lika intrikat och mind-blowing som i Lilith’s Brood men den växer och växer och jag har aldrig läst en så stark skildring av slaveriet och vad det gör med människor sedan Toni Morrisons Älskade. (Som ju också har magiska inslag, det är något med den kombinationen fantastik och brutal realism som gör berättelserna så oerhört starka.)
Åh Octavia, varför dog du så tidigt? Jag vill läsa mer och mer och mer av dig! Jag vill att hela den läsande världen ska läsa dig. Just nu är jag rätt nöjd med att dottern läste Fledgling nu i påsk och tyckte den var väldigt bra. Så bra att hon lånade just Lilith’s brood.
Själv läste jag lite annat i påsk, men jag var tvungen att skriva detta nu för jag saknar redan Kindred och kommer resten av mitt liv att sakna Octavia E Butler. Upptäckte i en essä varför E:et är viktigt, det är för att hennes mamma hette Octavia M Butler. Och så upptäcker jag att jag inte vet hur jag ska etikettera denna bok, science fiction bara för att det är tidsresor? Nej, det känns inte rätt. Magisk realism, fantasy, nåt sånt. Octavia E Butler rör sig fritt mellan genrerna, hon bryter barriärer på så många sätt.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Jag borde förstås ha vant mig vid det här laget, vid att ta farväl av en favorit som dör en brutal död. Men snälla… inte h*n!!
Varningarna fanns där, och jag borde ha sett det komma, men i min fantasi har jag ju sett denna person i upplösningen i del sju redan, så WTF-reaktionen blev smärtsam.
Annars tycker jag att denna femte del var bättre än den förra, det känns att det börjar dra ihop sig på allvar nu. Daenerys med alla sina presumtiva friare, Jon Snow som förstärker på muren och ingår avtal med the wildlings och Stannis, Tyrion som reser runt omrking och säljs som slav. Kul att se Jorah Mormont igen!
Greyjoyarna kommer starkt: den eländige Theon, Asha, Viserion. Jag har också intresserat mig mer för några bipersoner, äldre män som Barriston Semly vid hovet i Mermeen, Jon Connington som först färgade håret blått, V Greyjoy som planerar att fria han också. Jag gillar dessa äldre som har mångåriga lojaliteter och som ser de långa perspektiven. Som ångrar saker de gjort och tänker att de borde gjort annorlunda, men försöker nu göra rätt.
Men vad är det med George R R Martin och händer? Connington har greyscales, köttet svartnar finger för finger. V Greyjoy har ett sår som varar värre och värre, amputation hotar innan den röde prästen kommer och lyckas bota honom. Och Jaime Lannister har ju sin hand av guld…
Ett annat litet bitema i A dance with dragons är väldigt feta män. Flera stycken beskrivs som abnormt feta; Illyrio som intrigerar för pojken med det blå håret och där Tyrion dras in, senare the Yellow Whale som köper samme Tyrion, ja det finns flera.
Det är väldigt många personer i den här boken, och jag bläddrar frenetiskt i listorna med olika hus och hur de hör ihop. I början känns det osäkert, men sen vänjer jag mig. Jag tror nog inte att jag sällar mig till dem som tycker att GRRM borde ha renodlat mer och struntat i bipersoner. Jag tycker det levandegör så mycket av denna maktkamp och hur nästan alla dras in i den, även om det för somliga bara blir en fruktlös resa och sen en otäck död.
Men det allra bästa är förstås att Daenerys äntligen red en drake, Drogon. Mäktigt!
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


… den kommer att räcka länge.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Sambon vill också se A Game of Thrones! Vi började igår och efter den vanliga invändningen om att det var ”lite fånigt” så ville han se mer.
Själv märker jag att jag får lite andra sympatier och antipatier än vad jag hade i boken, så jag avvaktar lite med att börja tycka för mycket.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Nya röster dyker upp, men jag saknar de gamla.
Det är mycket Cersei i den här, och hon är så ilsk så hon blir dum, det gillar jag inte. Cersei hakar upp sig på brister i hövlighet, förlöjligar folk som kommer med upplysningar, fokuserar på småsaker, stöter bort folk och skaffar sig fiender i onödan. Hon är på väg mot sin undergång.
Jamie däremot har blivit en bättre människa. Tyrion, the Imp, får man inte träffa alls i A Feast for Crows.
Det är en välfunnen titel, kråkorna flaxar runt och festar på människoögon och mjukt kött bland alla döda kroppar som flyter i havet, hänger från träd, eller ligger kvar på slagfält. Det är en äcklig lukt av förruttnelse över hela den här boken, och den nye kungen på öarna, Emon Crow’s Eye, verkar höra till de obehagligare.
Jag saknar Daenerys, drakdrottningen, och förstås Bran och Jon Snow. Jag är också besviken på att inte få veta mer om sandormarna, alla de där bastardsystrarna som ville hämnas sin fars död. Det var väl ett lovande spår? Istället blev de inlåsta i ett torn. Men de kommer kanske tillbaka i en annan bok?
Det här var en mellanbok, en transportsträcka mot nästa.

Read Full Post »

Hos Holly Hock stötte jag häromsistens på uttrycket comfort reads. Visst är det bra? Just vad man behöver denna mörka dystra evighetslånga månad, när livsandarna flämtar utmattade.
Mitt val är en sort fantasy/sagohistoria/mytomskrivning av Merlin–Arthursagan. Kristallgrottan av Mary Stewart.

Hos India Knight finns en lång lista på förslag till comfort reads, och jag blir glad att se Daphne du Maurier där, liksom Dorothy Sayers, och Rosamond Lehmann.

(Och just när jag börjar på detta inlägg går ett reportage i Godmorgon världen om det svenska begreppet ”mys”. ”Fredagsmys”, ”måndagsmys”, ständigt detta mys. Jag funderar över vårt tröstbehov, det där ”unna sig”, att vi är världens största lösgodisätare, och undrar vad det egentligen är som gör att vi liksom måste tröstas för att vi tvingas leva? Är det bara klimatet? Det finns något barnsligt över det, kanske är ”fredagsmys” helt enkelt en dagisvana som spritt sig och lever kvar i åratal.)
———————————

Read Full Post »


Mörkare än någonsin, och riktigt riktigt bra. Harry Potter and the Deathly Hallows, del ett. Sorgligast är slutet, när lille Dobby dör. Men hans gravsten med texten ”a free elf” var inte med. Jag hade glömt flera saker, trots att jag läst boken två gånger. Med förenade krafter kom vi på sex horocruxer: dagboken, ringen, medaljongen, ormen, ett Ravenclaw-diadem, en Hufflepuff-bägare. Den sjunde, är det lord Voldemort själv eller ska det vara nåt annat?
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

UrsulaLeGuin.01Ursula K LeGuin fyller 80 år idag, och jag tackar Tekoppen för att hon håller reda på det. Ursula är den författare som jag har näst flest böcker av här hemma (20), och hon har följt med mig genom livet. Senast läste jag hennes Unlocking the Air, en novellsamling som jag bloggat om här. Hennes Dancing at the Edge of the World ska hjälpa mig genom vintern har jag tänkt.
På sin hemsida citerar LeGuin Bilbo till tack för alla gratulationer, kul! Där framgår också att The Left Hand of Darkness fyller 40 år i år, man kan lyssna på en av UKL:s berättelser uppläst hos BBC, eller läsa hennes recension av Margaret Atwoods senaste där LeGuin undrar varför Atwood är så rädd för att definiera sig som science fiction.
Uppdatering: Fler grattar Ursula här.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

astormofswordsSagan fortsätter…
Jag funderar om man kan läsa en av berättelserna i A Storm of Swords i ett svep, och (tillfälligt) hoppa över de andra? Just nu tycker jag att Aryas historia är så spännande att jag nästan inte står ut att vänta på fortsättningen när jag läser om Davos, Tyrion, Danys, Catelyn, Jaime, Sansa, Jon, Samwell, ja till och med min lille favorit Bran.
(Detta är tredje delen efter den här och den här.
UPPDATERING: Detta är skådisarna i den kommande HBO-serien.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

wildseedIbland när man läser en ny författare så känns det som att hitta hem. Det blir obegripligt att man inte läst henne förut. Att Octavia Butlers Wild seed gavs ut 1980 och jag läser den först nu är helt enkelt inte klokt. Stort tack till Avantgardet som väckte nyfikenheten!
Wild seed börjar i Afrika i slutet av 1600-talet där slavhandeln pågår som intensivast. Doro är en sorts demon, som tar över andras kroppar och liv. Han är på ständig jakt efter genetiska egenskaper som han hoppas kunna vidareförädla, och eftersom han är över 3000 år gammal har han hunnit avla fram många barn och människosorter. För dem är han som en gud.
Doro hittar helaren Anyanwu som förvisso bara är 300 år gammal, men det är ju tillräckligt skrämmande för folk så hon håller sig för sig själv och låtsas åldras fast hon inte gör det. Anyanwus sorg är att hennes barn åldras och dör som alla andra. Anyanwu kan förvandla sin egen kropp, skärpa syn och hörsel, byta kön och även art. I en vidunderligt vacker passage förvandlar hon sig till delfin och simmar med de andra delfinerna i havet. Jag tycker också mycket om skildringen av Isaac, en genuint god man.
Kampen mellan Anyanwu (liv, kärlek) och Doro (död, slaveri) pågår i 150 år. Man kan läsa boken på flera nivåer och med olika glasögon. Konflikter kvinnligt/manligt, svart/vit, eller som en skildring av slaveri. Octavia E Butler påminner mig om både Ursula K Le Guin och Toni Morrison, och det är högt betyg.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

strangenorrellDet här är en lite märklig blandning av fantasy och Dickens med stänk av Jane Austen. Året är 1806 och magin är försvunnen från England. De magiker som finns är alla teoretiker. Ett sådant teoretiskt sällskap kommer i dispyt med mr Norrell, som helst sitter för sig själv och läser alla magiböcker han kan få tag på. Men till skillnad från de andra kan han utöva magi, och bevisar det också. Från norra England beger han sig till London för att ställa sina tjänster till förfogande till en motvillig regering, fullt upptagen av Napoleonkrigen. För att imponera på sir Walter Pole uppväcker mr Norrell Poles unga blivande fru från de döda, men tyvärr ingår han samtidigt ett avtal med en ondsint alv med tistelfjunshår.
Jonathan Strange är en lätting som halkar in på magin via en profetia från Vinculus. Han blir först lärjunge, sedan konkurrent och fiende till mr Norrell. Hans fru Arabella blir god vän med lady Pole, och även bekant med en underlig man med tistelfjunshår. Samme underlige man lyckas sätta klorna i betjänten Stephen Black, som tistelfjunshåret blir så förtjust i att han vill göra honom till kung. Det vill inte Stephen Black.
På 772 sidor ryms det en hel rad bipersoner (påhittade Childermass, Segundus men också duke of Wellington och lord Byron) och bihandlingar och stickspår. Plus en notapparat på närmare 200 noter, med fejkade historiska anvisningar och egna små berättelser. Så fint! Det finns ingen övergripande historia, inget uppdrag á la Sagan om ringen, vilket jag ibland saknar men som har den fördelen att man inte har nån aning om hur det kommer att sluta. Eller jo, man kan kanske säga att det stora uppdraget för Jonathan Strange är att införa magin i England igen, medan mr Norrell vill behålla all kunskap för sig själv.
Boken är bra men inte helt fantastisk. (Jag håller inte med Neil Gaiman om att det är den bästa engelska fantasyn på 70 år.) Den räcker under en hel resdag och mer därtill. Vid flera tillfällen nämns en av tidens bästsäljare, mrs Radcliffe, och henne blir jag nyfiken på.

Read Full Post »

Här var det listor, ännu fler listor! Fias hundring hittas här.

hp1Fetstila de titlar du har läst
Om du inte läst just den boken men annat av författaren – fetstila författaren
Kursivera de titlar du vill läsa
Stryk över de du inte vill läsa, eller markera med rött
* framför boken betyder att du aldrig hört talas om den
+ framför boken betyder att du äger den
x framför de du påbörjat men inte avslutat den

1. + J R R Tolkien – Sagan om ringen
2. David Eddings – Sagan om Belgarion
3. David Eddings – Sagan om Mallorea
4. + Douglas Adams – Liftarens guide till galaxen
5. Robert Jordan – Sagan om drakens återkomst
6. Katharine Kerr – Sagan om det magiska landet Deverry
7. + Philip Pullman – Den mörka materian Bara den första; Guldkompassen
8. Neil Gaiman – American gods Gjorde ett försök, tyckte inte om. Tänker göra nytt försök med nån bok som inte handlar om vidriga äckliga gnagare.
9. Audrey Niffenegger – Tidsresenärens hustru
10. + Stephenie Meyer – Twilight Läste trean.
11. +Charlaine Harris – Serien om Sookie Stackhouse
12. China Mieville – Un Lun Dun
13. C.S Lewis – Narnia-böckerna
14. Ellen Kushner – The Privilegie of the Sword
15. Johanne Hildebrandt – Sagan om Valhalla
16. Jean M Auel – Grottbjörnens folk
17. H.G Wells – The invisible man
18. + J.K Rowling – Harry Potter-serien
19. * Naomi Novik – Temeraire-serien
20. Robin Hobb – Fjärrskådar-serien
21. Margit Sandemo – Sagan om Isfolket
22. * Terry Brooks – Shannaras ättlingar
23. * Tad Williams – Minne, sorg och törne
ovarlden24. + Ursula LeGuin – Övärlden
25. Neil Gaiman – Neverwhere
26. + George R R Martin – A Song of Ice and Fire De första två, hittills.
27. * Steven Erikson – The Malazan Book of the Fallen
28. Diana Gabaladon – Främlingen
29. Bram Stoker – Dracula
30. * Richard Morgan – Altered Carbon
31. William Gibson – Neuromancer
32. * Scott Lynch – Gentlemannarövarna-serien
33. Susanna Clarke – Jonathan Strange and Mr Norell Jaså är det fantasy?
34. John Ajvide Lindqvist – Låt den rätte komma in
35. * Patricia A McKillip – Ombria in Shadow
36. Christoffer Paolini – Eragon
37. Raymond E Feist – Imperiets dotter
38. * Julie Bertagna – Exodus
39. * Roger Zelazny – Enhörningens tecken
40. * Mårten Sandén – Den femte systern
41. Terry Pratchett & Neil Gaiman – Goda Omen
42. Michael Ende – Den oändliga historien
43. + Patricia Briggs – Moon called
44. * Julia Sandström – På ödets vingar
45. Cory Doctorov – Little Brother
46. Isaac Asimov – Stiftelsetriologin
47. * Joe Abercrombie – The blade itself
48. Poppy Z Brite – Lost Souls ???
49. *Alan Campbell – Deepgate Codex
50. Jasper Fforde – Thursday Next
51. * Jonathan Maberry – Patient Zero: A Joe Ledger Novel
52. *K.J. Parker – The Fencer Trilogy
53. * SM Peters – Whitechapel Gods
54. Elizabeth Moon – Sagan om Paksenarrion
55. Stephen King – Pestens tid
56. * Jim Butcher – The Dresden Files
57. * Nicklas Krog – Triologin om frihetskriget
58. * Dan Simmons – The Terror
59. * Ann VanderMeer och Jeff VanderMeer – Fast ships, black sails
union60. Michael Chabon – The Yiddish Policemen’s Union
61. * Jonathan Barnes – Somnambulist
62. Laurell K Hamilton – Anitha Blake, vampire hunter-serien
63. * Saga Borg – Jarastavens vandring
64. * Mary Gentle – Grunts
65. * David Gemmel – Legender från Drenai
66. + Ray Bradbury – Farenheit 451
67. F Anthony Burgess – A Clockwork Orange
68. Lewis Carroll – Alice i Underlandet Tuckte inte om den som liten.
69. F Philip K Dick – Do androids dream of electric sheep?
70. William Golding – Flugornas Herre
71. Frank L Herbert – Dune
72. PD James – Children of men
73. F Stephen King – The Shining
74. Richard Matheson – I Am Legend
75. Cormac McCarthy – The Road
76 . Terry Pratchett – Discworld serien
77. Ann Radcliffe – The Mysteries of Udolpho
78. Jose Samargo – Blindhet
79. Mary Shelley – Frankenstein
80. Robert Louis Stevenson – The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde
81. HG Wells – Tidsmaskinen
82.TH White -The sword in the stone
83. * John Wyndham – Day of the Triffids
84. Cornelia Funke – Bläckhjärta
85. F J.M. Barrie – Peter Pan
86. * Charles de Lint – Onion girl
87. * Emma Bull – War of the oaks
88. Paul Auster – I de sista tingens land
89. JG Ballard – The Drowned World
198490. + Margaret Atwood – Den blinde mördaren
91. Arthur C Clarke – 2001: A space odyssey
92. + Douglas Coupland – Girlfriend in a coma
93. Franz Kafka – Processen
94. Stanislaw Lem – Solaris
95. + Doris Lessing – The Memoirs of a survivor Så bra!!
96. +Walter M Miller Jr – Canticle for Leibowitz
97. Haruki Murakami – Fågeln som vrider upp världen
98. + George Orwell – 1984 LÄS!!
99. + Christopher Priest – The Prestige
100. Alastair Reynolds – Revelation space

Kul lista! Över 25 författare jag aldrig hört talas om dessutom, det är rekord, tror jag.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »