Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘dagböcker’ Category

oatesjournalSådärja, nu har jag läst ut JCO:s dagbok. Eftersom jag skrivit lite här och där tidigare så nöjer jag mig nu med att konstatera att det har varit en resa, och en mycket intressant inblick i en annan människas tankar och skapande. Oates enorma drift att skriva. Hur det är det viktigaste i hennes liv, en glädje och ett nödtvång. Hur hon kämpar med att komma igång med de stora romanerna, och skriver noveller, poesi, kritik och essäer i mellanperioderna. Hur hon skriver Marya som en serie av short stories. Sen Bellefleur och de andra gotiska i en enorm våg av skapande.

Några saker jag vill komma ihåg:
* Vänskapen med John Updike, Elaine Showalter. Själsgemenskapen med Susan Sontag.
* The Swedes (som kommer på besök för att hon är på Nobelprisets short list) och som hon i sista stund får veta är både vegetarianer och absolutister. (Och har en del andra quirks.)
* Novellen In the Region of Ice som blev en film, om eleven som tog sitt liv.
* Yassen Zassoursky, ryssen hon tyckte om fast hon avskydde det han stod för.
* Kärleken till maken Ray och till föräldrarna. Tanken om att inte känna sin farmors historia, nej just det, det dröjde ju evigheter som hon berättade på Kulturhuset.
* Att hon läser både Plaths och Woolfs dagböcker.
Sen kan man ju grubbla över hur det kommer sig att JCO kan väcka sådana enorma aggressioner, att folk kan bli så oerhört provocerade av henne.

Annonser

Read Full Post »

År 1978 hoppar Joyce Carol Oates ofta över frukosten, och till lunch äter hon sen ett äpple.
jcofrukost1
Vissa dagar anstränger hon sig lite mer, och pressar ner lite cottage cheese.
jcofrukost
Sen verkar hon faktiskt äta normala middagar, mycket sallader men även fisk och kött.

Ännu en litterär frukost á la Bokoffer, och ett fint tillfälle för mig att fira att jag kommit halvvägs i dagboken. Just nu läser jag i den så ofta jag kommer åt, och stryker under mer och mer känns det som. Nu (1978) blir det mer och mer om Bellefleur, hurra! Jag har såklart inte alls förstått den struktur som Oates utgått från. Hon är mycket för stil och struktur, berättelsen anser hon vara underordnad.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Apropå Oatesdiskussionen nedan. I Joyce Carol Oates dagbok skriver hon om — och gör mig väldigt intresserad av — The Assassins som tydligen inte finns utgiven på svenska. Nån som läst?
JCO beskriver den som skriven med hennes hjärteblod, och sen blir hon mycket besviken på det svala mottagandet hos kritiker och recensenter. Det märks att hon är riktigt ledsen, och hon kan inte alls ta till sig berömmet för andra texter (noveller, böcker, dikter) som hon skriver.
(Det är flera saker jag tycker är intressanta i dagboken, jag till och med kladdar i den.)

Uppdatering: Det blev mycket kladdat i slutet av 1976. JCO läser Bibeln som research, tycker om poesin men fullkomligt avskyr sens moralen. Hon skulle ha gillat Lena Anderssons sommarprogram om Jesus för några år sen! Dessutom förkastar hon tidens som hon tycker korkade feministiska strömningar (Fay Weldons ensidiga mansporträtt), funderar över sin magra kropp och hur bilder ser ut jämfört med kroppsuppfattningen, samtidigt som hon tycker att samtiden är för upptagen med det kroppsliga.
Hon nämnder ”a heart condition” som jag inte känner till. Och hennes stalker som aktiveras igen är homosexuell, så då är det inte Kingsley Amis i alla fall.
JCO verkar ha haft en tuff höst 1976, hon tar till tuffa ord i alla fall. Men hon beskriver också sin klass och eleverna där som ren kärlek — ”we are love”.
Och:
Though we may be living in the decline of the West, in the last days of the American Empire, I can’t truthfully say that any other era was superior. Not at all. This is the most open, the most adventurous, the most exciting epoch; and the sanest as well, no matter what critics of our culture say. They’re romantics, they’re deluded. To have lived at any other time in history, particularly as a woman — the thought is atrocious.

Read Full Post »

Är det nån som lyckats ta reda på vem den galne författaren A K är, som förföljer Joyce Carol Oates i början av 1970-talet och hotar att döda henne om hon inte skriver en positiv recension av hans roman (”his pathetic novel”) till The New York Review of Books?
(Läser dagboken. Fascineras av hur berörd hon är av sina drömmar.)

Read Full Post »

10 APRIL
Jag väntar på kärlek i mina händer. Jag väntar på kärlek i hela min kropp. Jag väntar på en flicka som jag inte känner. Jag behöver en kropp mot min egen. Jag behöver ett kött som kan tillfredsställa mitt eget.

dockanbellaNina Bouraoui skriver dagbok om sitt skrivande och sitt sökande efter kärlek i Paris. Klubbarna, Flickornas undre värld. Kärleken till Marion. Andra, nya kvinnor. Julien.

2 MAJ
Det finns en glidning i åtrån. Jag skulle så gärna vilja vara Julien. Jag har en orörlig hand. Jag har en hand som inte skriver.

Det är poetiskt och desperat. Berörande.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Maria Sveland i DN var inte imponerad av Joyce Carol Oates dagböcker. ”Vårens flopp” och ”duktigt tråkigt”.
Eftersom jag känner mig lite skeptisk till Sveland själv som författare så spelar det ingen större roll för mig, och på ett sätt är det skönt att det inte blivit en unison hyllningskör. Men flopp?
Occident kommenterar bitskt.

Själv läser jag om Foxfire från 1993, om en grupp flickor i 50-talets New York som bildar sin egen liga och börjar utkräva hämnd – FOXFIRES HÄMND!
Redan innan FOXFIRE utmätte det perfekta straffet åt Ritas förföljare och yppade namnet FOXFIRE för världen fanns det en känsla man nästan kunde smaka på att människor började bli medvetna om oss eller om något nytt hos oss. För om vi iakttogs i kvareteret eller i skolan när vi utbytte våra speciella blickar eller skrattade och pratade tillsammans och sedan tystnade när någon utomstående närmade sig, och om man började lägga märke till att vi fem plötsligt ofta var tillsammans fast vi inte varit det förut eller nu dök upp i osannolika kombinationer – Goldie och jag till exempel eller Lana och Rita – (…) då började folk förstå eller misstänka, folk blev nyfikna(…).
Foxfire behandlar ett klassiskt Oates-tema: våld och våldets mekanismer. Det börjar härligt och befriande och rättfärdigt – men sen går det illa. Det handlar också om systerskap, insikten om att som händer den ena lika gärna kunde ha drabbat den andra, och att man måste stå upp för varandra och försvara varandra.
En intensiv scen är när Legs, ledare för Foxfire, sitter på ungdomsanstalt och ser ut över dagrummet med de andra tjejerna. Hon tycker att de är förlorare och knäppskallar, innan hon plötsligt inser: Herregud de är mina systrar, precis som jag precis som mina FOXFIRE-systrar.

Tillägg: Jag längtar fortfarande.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Åh, nu vill jag läsa hennes dagbok! Läs utdrag här. Recensioner hos bokhora (Helena) och Svenskan.
Och tror ni inte att min schemaläggande chef glömde bort att jag skulle vara ledig den sjunde i sjunde? Fast det ordnade sig när jag sa till.

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »