Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘best of 2011’ Category

Det är London 1947, och Viv, Helen, Kay, Julia och Duncan har svårt att hitta nya sätt att leva efter kriget. Alla är så starkt påverkade och de har sina hemligheter som på något vis var lättare att gömma när bomberna föll. Men hur gör man i fredstid?
Sarah Waters skriver om kärlek, olyckor, dramatik och elände. Svartsjuka. Herregud som hon kan skildra svartsjuka! Jag blir alldeles svart inuti, känner hur den klöser i bröstet och irriterar huden trots att det handlar om en fiktiv människa som jag inte är ett dugg attraherad av. Mycket bra gjort.
Historien berättas baklänges. Efter 1947 kommer 1944 och allra sist 1941. Jag tycker bäst om 1944: bombningarna, rädslan, mörkläggningen, smutsen, blodet, larmet, kaoset. Människor i slumpmässiga möten. Livsavgörande händelser. Kay och Mickey på sina ambulansutryckningar. Jag älskar de skildringarna! Hämta skadade, rädda dem, hämta döda kroppar (ibland i bitar), allt är intensivt och farligt och på riktigt. Hjältedåd.
Ändå är det en helt annan scen som jag tror kommer att stanna längst i mitt minne: Viv och Helen som tar en rökpaus på brandstegn utanför sin arbetsplats. (Kontaktförmedling.) De gillar varandra och ett ögonblick dyker upp när de skulle kunna bli riktigt förtroliga, men något händer och ögonblicket försvinner. De behåller sina hemligheter.
Jag blir lite sur på Waters för att hon inte går tillbaka till 1947 i slutet. Det känns inte riktigt som att jag behöver veta hur Viv och Reggie träffades, eller Kay och Helen. Jag är mer intresserad av vad som ska hända med Kay-47, ska hon hitta sin lilla fru eller leva olycklig i resten av sitt liv? Och i mitt huvud skriver jag in en egen scen, när Helen och Viv mellan två cigaretter och med bara några få ord berättar sina liv för varandra.

Read Full Post »


Tack snälla Bonnierförlagen som skickade den fina boxen c/o Luleå. Det var en högtidsstund att öppna paketet, och den första boken jag kastade mig över var förstår Pappa Långben av Jean Webster. Den är precis så underbar som jag mindes den.
Har du inte läst? Det är Jerusha Abbott som för pennan i en rad brev till Pappa Långben, den okände välgörare och styrelsemedlem vid John Grier-hemmet för föräldralösa barn, som betalar hennes collegeutbildning och ger henne en fantastisk chans till ett nytt liv med de enda kraven att få förbli anonym och att hållas underrättad om hennes studier via brev. Så Judy (hon byter namn, hon omskapar sig själv och namnet var ju ändå bara påhittat av barnhemsföreståndarinnan) skriver och skriver, underbara impulsiva, livliga brev om allt hon lär sig och upptäcker och får vara med om.
Jämfört med Kära fiende av samma författare så är det väldigt skönt att slippa gamla unkna rasbiologiska tankar, tvärtom är Judy befriande rebellisk mot allt från kyrkans krav på tacksamhet och att fattiga ska förbli fattiga, till att författarinna skulle vara nåt annat, sämre, än en författare. Judy vill bli författare, se.
Hon läser som en galning, ikapp med allt hon missat i den grå barnhemstillvaron, och älskar nya vackra klänningar istället för den trista John Grier-uniformen. Hon får vänner, och det blir förstås kärlek också.
Namnet Pappa Långben kommer sig av att den okände välgöraren är lång och att Judy vid ett tillfälle ser hans skugga och där ser han ut som en harkrank. Daddy Long-legs = harkrank.

Read Full Post »

Hurra för mig! Inte för att det var jobbig eller tråkig läsning, tvärtom, det var mycket intressant och jag fastnade för små detaljer likaväl som de stora svepen. Det intryck som stannar kvar av denna sista bit i boken är att Olof Palme när han hamnade i opposition snarast förstärker sin närvaro på den globala scenen. Han och Willy Brandt och Bruno Kreisky ruskar liv i den sömniga Socialistinternationalen. Palme driver nedrustningsfrågor hårt i Palmekommissionen och blir FN:s generalsekreterares särskilda representant med det otacksamma jobbet att försöka medla mellan Irak och Iran. (Jan Eliasson får sedermera ta över.)
Henrik Berggren skriver övertygande om hur Palme älskade kontrasterna det internationella — det provinsiella, ringde hem från nånstans i världen och kommenterade Fälldins senaste utspel, och att de internationella uppdragen var existentiellt nödvändiga för honom.

1982 när Socialdemokraterna kom tillbaka i regeringsställning var Palme lycklig och tyckte det var härligt, men sen kommer ju en period när allt handlar om att hejda den ekonomiska krisen (som slagit mycket hårt) och devalvering och sånt, och jag undrar hur kul det egentligen var. Palme var ju en passionerad politiker, han behövde stora mål och stimulans, riktiga strider, hela tiden Framåt, Bättre, och att då sitta och grotta ner sig med Kjell-Olof Feldt… ja, jag vet inte.

En annan sak jag funderar på är varför Palme som (med Lisbeth i bakgrunden föreställer jag mig) möjliggör för svenska kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden och driver jämställdhetsfrågan så hårt, och plockar fram unga politiker som Anna-Greta Leijon, inte alls har några kvinnor i sin innersta krets. För han har ju alltid en innersta krets, och det är pojkar pojkar pojkar hela tiden.

Några stödord:
1973 Chilekuppen Harald Edelstam! svarta nejlikan
(svenska ambassaden i Moskva vägrade överlämpa NP till Solzjenitsyn — vad var DET?)
Sydafrika Zimbabwe Angola Mocambique Namibia Tanzania
1975 Kvinnokonferensen i Mexico
Castro
bistånd + lönsamma affärer för näringslivet
smån kompis Kissinger (!)
1976 Transportbasen (jag minns bilden!), Pomperipossa, Astrid Lindgren o grötmyndig Sträng, Ingmar Bergmans flykt, löntagarfonder, kärnkraft
1977 Doris Hopp prostitution Lennart Geijer (Bratt igen)
1978 sexualbrottsutredningen begravdes, thank God. Sträng narkotikapolitik.
Palme slutar röka. (30/dag)
Kucklet med FP intern kritik Dieter Strand M Thatcher Ingvar Carlsson
rätt ryss i Palmekommissionen Gro H-B Emma Rothschild (han pratar vääldigt mycket om ER sen, Berggren, hm?)
Greenham Common Fredsrörelser
Nyromantik: Ronja rövardotter, Öppna landskap, Star Wars, magisk realism, Garcia marquez får NP
Massor av Onda Män i kulturen: ormens väg på hälleberget, enfaldige mördaren.
U-137.
Dallas. Fame.

Vidriga hatkampanjer.
Början på Boforsskandalen. Harvard — Joakim tog hårt.
Verkar trött? Ändå pigga idédiskussioner enligt vissa.
november 1985 första barnbarnet
Glad igen 1986.

Ja, det här var en mycket bra biografi. Faktaspäckad och levande, Berggren skriver så att jag minns även sånt jag egentligen inte kan minnas. Titeln är ovanligt välfunnen också, den fångar essensen i hela Palmes väsen. Lyckan i utmaningar, framtidstro, allt. (Det är inte bara jag som tycker så.)
Tidigare bloggposter här och här.
Uppdatering: Som tröst för utebliven Augustnominering får Henrik Berggren Axel Hirsch pris.

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

En bil stjäls av en man i tomtemask som knuffar undan föraren och sticker iväg — med en elvaårig flicka i baksätet. Polismannen Jack Caffery och alla andra tror att biltjuven kommer att släppa av barnet när han upptäcker henne. Men så sker inte.
Istället stjäls en annan bil med ännu en liten flicka i. Och dagarna går. Alla vet att de första timmarna i en kidnappning är viktigast, men polisen springer runt i cirklar och jagar villospår efter villospår.
Dykaren Flea Marley går som vanligt sina egna vägar. Hon har låtit sin grupp förfalla. Caffery tar avstånd från henne, han känner till den stora hemligheten från förra boken Skin men det vet inte Flea. En som vet mer än de flesta, som ser och genomskådar, är The Walking Man från Ritual. Men han har en mindre roll i den här.
Mamman till en av flickorna, Janice, har en större roll. Jag tycker om henne, även när hon beter sig som en idiot: lämnar dottern ensam i bilen för att spionera på sin otrogna make.
Det är ohyggligt spännande hela tiden och jag har svårt att få nåt annat gjort när jag läser den här. Och så börjar jag ana…
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Gillian Flynn skriver nånstans i gränslandet mellan Tawni O’Dells trasiga huvudpersoner med eländiga liv och Truman Capotes obönhörliga väg till våldsamma mord i I kallt blod.
Det är Libby Day, den enda överlevande från en massaker på mamman och två systrar på den utfattiga familjegården i Kansas. (Väldigt långt från Dorothys Kansas.) Hon berättar i nutid; om hur hon efter att ha legat på soffan, svårt deprimerad, i 25 år nu måste försöka dra in lite pengar efter att fonden som upprättades för poor little Baby Day sinat. Så Libby tackar ja till att besöka the Kill club, några fanatiker som fascineras av blodiga mord. Mot ersättning.
Väl där upptäcker hon att det finns folk som inte tror att det var hennes bror Ben som mördade sin mamma och sina systrar. Hela Libbys värld ruckas. Kan det ha varit någon annan? Eller är Bens förespråkare bara galna fanatiker som är kära i honom?
Vartannat kapitel utspelar sig den där januaridagen 1985, som slutade i ond bråd död. Den spinkige tonårskillen Ben och den utmattade, snart utblottade, mamman Patty turas om att föra ordet. Jag vet inte vem jag tycker mest synd om: Ben som är förvirrad, längtansfull, föraktad… eller Patty som älskar sina barn men aldrig kan ge dem det hon skulle vilja ge dem. Patty ser hela tillvaron rasa runt omkring sig och allt hon gör för att försöka rädda sig och de sina går bara åt helvete gång på gång.

Andra som läst: Helena på Fiktiviteter, HelenaDark places som döpt hela bloggen efter denna bok, Fru E, Bokstävlarna, Bokbabbel. Fler?
Intressant är att flera haft samma problem med att skriva om den. Jag tänkte fega ur och låta bli, faktiskt. Men nu finns det en text här i alla fall, som inte alls gör denna fasansfullt underbara bok rättvisa, så läs de andras också för att få nån uppfattning. Jag vill egentligen säga: LÄS boken! men om man är mörkrädd eller lätt lever sig in i hemska livsöden, så läser man på egen risk.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Jag snor rubriken från en blurb på denna bok, som stod där i hyllan på Pocket shop på Centralen och ropade på mig. ( Jag menar, vilket omslag!) Första gången motstod jag ropen, men andra gången gick det bara inte. Och tur var det.

Jag vet inte hur jag ska beskriva Fangland. Det är en vampyrbok, men inte som de andra vampyrböcker jag läst på senare år. Den är mörkare. Mer sannolik — men ändå inte. Den blandar realism med skräck, myter med vardagligt kontorsliv på ”The Hour”, USA:s ledande tv-program. (Författaren John Marks verkar ha jobbat på 60 minutes och kan såväl hantverket som intrigerna och de egon som konkurrerar med varandra.)
Men det börjar med att Evangeline Harker, nyförlovad och allt, reser till Rumänien för att researcha en story om en kriminell gängledare som kanske ska vara med i programmet. Hon blir försenad men får sällskap i bilen mot Transylvanien av en annan amerikanska, Clementine med ”unpolished toes”, som säger sig ha varit missionär. Ett spel uppstår mellan dessa kvinnor, där de känner varandra på pulsen men båda uppenbarligen har hemligheter för varandra. När de skils åt träffar Evangeline Harker maffiabossen Ion Torgu, som tar henne med till sitt gamla hotell långt inåt landet ute i skogen för att hon ”ska förstå”.
Lubjanka, Srebrenica, Song My, 11 september… dessa händelser spelar roll. Och hemma på New York-kontoret händer det också saker.

John Marks skriver väldigt bra, psykologiskt tätt och samtidigt vackert. Han växlar mellan röster, och mellan dagboksanteckningar, mejl, och berättande. Jag blev helt inne i boken. En del av min hjärna befann sig i Fangland trots att jag höll på med massor av annat. Jag törs inte rekommendera den till alla, inte ens alla vampyrfantaster, men jag tror att både Helena på Fiktiviteter och Bokstävlarna skulle tycka om den. Det blir i alla fall best of-etikett från mig.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

« Newer Posts