Jag hade lite huvudbry när jag valde reselektyr häromveckan. Ni vet, det ska inte vara för bra och uppslukande, utan något man kan lägga ifrån sig utan besvär när man kommer fram. Samtidigt får det inte vara för oinspirerande, sån läsning är ju meningslös. Men när blicken föll på denna novellsamling av min gamle favorit så kändes valet givet. Och jag blev inte besviken.
Här studeras den mänskliga naturen i all sin passionerade sjaskighet på det sätt som W Somerset Maugham gör så skarpögt och bra. Han skriver i förordet att alla hans historier har ett ursprung i möten med människor, ibland bara några förflugna ord, ibland mycket mer än så. Men sedan han slutade resa så upplever han ingenting längre, och alla historier han samlat på sig har blivit skrivna, så nu är det slut.
Ett par av de kortare novellerna finns utgivna i andra samlingar. Som Överstens hustru/Överstinnan där en överste upptäcker att hans hustru sedan många år, de flesta tråkiga, ger ut en poesibok som han inte orkar läsa — sånt kvinnotjafs! — men när hon gör sensation och succé får han till slut klart för sig att denna tråkiga människa haft en stor passionerad kärlekshistoria. Och den underbara Kyrkvaktaren, om en kyrkvaktare som arbetat i en församling i många år men får kicken när en ny präst kommer och upptäcker att han varken kan läsa eller skriva. Men kyrkvaktaren får sin revansch.
snowflakes in rain 