Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2016

maughamJag hade lite huvudbry när jag valde reselektyr häromveckan. Ni vet, det ska inte vara för bra och uppslukande, utan något man kan lägga ifrån sig utan besvär när man kommer fram. Samtidigt får det inte vara för oinspirerande, sån läsning är ju meningslös. Men när blicken föll på denna novellsamling av min gamle favorit så kändes valet givet. Och jag blev inte besviken.

Här studeras den mänskliga naturen i all sin passionerade sjaskighet på det sätt som W Somerset Maugham gör så skarpögt och bra. Han skriver i förordet att alla hans historier har ett ursprung i möten med människor, ibland bara några förflugna ord, ibland mycket mer än så. Men sedan han slutade resa så upplever han ingenting längre, och  alla historier han samlat på sig har blivit skrivna, så nu är det slut.

Ett par av de kortare novellerna finns utgivna i andra samlingar. Som Överstens hustru/Överstinnan där en överste upptäcker att hans hustru sedan många år, de flesta tråkiga, ger ut en poesibok som han inte orkar läsa — sånt kvinnotjafs! — men när hon gör sensation och succé får han till slut klart för sig att denna tråkiga människa haft en stor passionerad kärlekshistoria. Och den underbara Kyrkvaktaren, om en kyrkvaktare som arbetat i en församling i många år men får kicken när en ny präst kommer och upptäcker att han varken kan läsa eller skriva. Men kyrkvaktaren får sin revansch.

Read Full Post »

Det är inte bara Charlaine Harris och svenska deckare jag tröttnat på, jag läser nästan inga andra deckare heller (utom mina gamla älskade Dorothy Sayers och Josephine Tey som jag ständigt läser om). Dessutom märker jag att jag allt mer sällan lockas av romaner. Inga romaner?!? Vad ska man då läsa?
Jo, biografer är mums. Jag kom in i biografiåldern för en tid sen, och här trivs jag finfint. Essäsamlingar. Kristet. Memoarer. Vad jag i brist på bättre kallar ”personliga reflektioner”. Science fiction tycker jag fortfarande om, särskilt den där intellektuellt utmanande sorten som tvingar in hjärnspåren i nya banor, men även den lite mer corny sorten.

Dessa förändrade läsintressen återspeglar sig i den pågående utrensningen. Jag törs inte kasta alla direkt, några kassar står i klädkammaren ett par veckor ifall jag skulle ångra mig, men det har jag hittills inte gjort.

Kanske ska jag bara behålla följande kategorier:
Science fiction
Kristen litteratur
Memoarer och biografier
Golden Age-deckare
Klassiker
Nobelpristagare
Favoritromaner
Favoritförfattare

Idén med en sparsmakad bokhyllevägg tilltalar mig. I teorin. Men vågar jag praktiken?

Det känns orättvist att göra mig av med olästa romaner som står i hyllorna. Kanske måste jag ge dem en chans? Men det där med ”måste” i samma andetag som ”läsa” bär mig emot. Vi får se hur det blir.

Read Full Post »

flockdjur”Vad det är viktigt att leva i sin egen lilla värld för att orka leva i den stora överhuvudtaget.”

Jag älskar första meningen, den är som en programförklaring för hela Barbro Lindgrens nyaste bok. Nej, inte programförklaring, det låter för tråkigt och effektivt, mer som en ledstjärna, ett stillsamt ljus som glimtar till då och då och visar: Här är jag! Vi följs åt på den här knaggliga vägen, och jag lovar att påminna dig om vad som är viktigt. Det lilla. Det som grundar.

Korvskinn, till exempel. Hunden Mimmi. Att läsa filosofer som Pessoa och Montaigne. Att rädda en spindel, eller en fluga. Att ”odla det lilla vanvett man har”.

Det är sorgligt att läsa om Barbros pappa och hur ingen på hans arbete pratade om Kjellegubben som dog. Det är sorgligt när Mimmi dör. Det är inte särskilt sorgligt när Barbro själv funderar över var hon ska ligga när hon själv har dött. Under en bänk, gärna.

Barbro Lindgren summerar sitt liv, förstår jag. Hon tycker att hon vet så lite om allting. Inte har hon läst särskilt många böcker, eller sett särskilt många filmer, eller träffat så många människor.

Jag tycker att hon vet massor.

Det här är en av årets vackraste och mest tröstande böcker. Ge den till en vän som du tycker om. Vännen kan också vara du.

 

Först publicerad i Corren.

Read Full Post »

På långfredagen såg jag Parsifal på Kungliga operan i Stockholm. Jag var inte påläst, förutom att jag visste att den tredje akten utspelar sig på just långfredagen. Jag hade väntat mig Wagner med extra allt, praktfullt och mäktigt och dramatiskt — och ja, Parsifal är allt det där, men också innerlig och avskalad och allvarsam på ett sätt som var oväntat men som jag tyckte väldigt mycket om.  Det kristna temat är starkt.
Katarina Dalayman som Kundry imponerade.

När första akten var slut började några tveksamt att applådera. Då började andra hyssja! Några fler applåderade, ännu fler hyssjade… i pausen fick jag veta att Wagner själv bestämt att det inte skulle applåderas där, stämningen krävde tystnad.

Read Full Post »

markusevangeliet-for-allaDenna underbara bok har varit min följeslagare i flera veckor. Tom Wright, teolog, präst och professor, kommenterar och förklarar Markusevangeliet bit för bit, hur man kan tolka liknelserna, Markus sätt att lägga en liknelse inuti en annan liknelse (en Markussandwich), och de realpolitiska förutsättningarna som rådde just där och då där Jesus vandrade och verkade.

Ett exempel på Markussandwich är Markus 5:21–34, 5:35 — 43, som börjar med synagogförståndaren Jairos vars lilla dotter håller på att dö, fortsätter med kvinnan som länge lidit av blödningar, och sen kommer den lilla flickan tillbaka. Tom Wright skriver: Karaktären hos den yttre händelsen ger krydda åt den inre; smaken av den inre ska i sin tur genomsyra den yttre. (…) Båda berättelserna är historier om rädsla och tro och om Jesu makt att föra folk från den förra till den senare.

Det är som att ha en egen präst hemma att samtala med.

Read Full Post »

realmurdersCharlaine Harris har varit my guilty pleasure ända sedan jag första gången plockade åt mig en Sookie Stackhouse på Pocketshop på Stockholms Central för bra många år sen nu. Jag har läst alla Stackhouse-böckerna, tre (fyra?) i Grave-serien, lika många i Shakespeare-serien, testade en Midnight och nu den första i Aurora Teagarden-serien. Men jag får kämpa för att läsa ut den. CH-läsningen har gått från lockande smågodis till: Nu är jag mätt.

Istället är det dags att börja göra sig av med dem. De första sju om Sookie Stackhouse har gått iväg till en ny ägare, men de sista sex (jag saknar visst en) har ännu inte hittat något nytt hem. Det får bli Myrorna då. (Jag har en stor utrensning och bokhylletömning på gång, kasse efter kasse har lämnat hemmet, men de här kändes lite synd att inte ge bort. Kanske har de haft sin tid?)

Read Full Post »

iloveyouJag kapitulerar fullständigt för de här kärleksbreven, från Ronald Reagan till hans hustru Nancy. Så mycket kärlek! Det är få förunnat att få uppleva en så innerlig, allt djupare kärlek, under så många år, och att vi läsare får en inblick i deras känslor.

Det är Ronald som skriver hela tiden. Till alla bröllopsdagar (4 mars), mors dag, julafton, allt som kunde firas. Från de resor där han jobbade åt General Electric, och sen från kampanjresor och politiska uppdrag. De avskydde att vara åtskilda. Helst ville de vara i samma rum hela tiden. Och även om de var i samma rum så kunde Ronald skriva brev till Nancy… Hon skrev inte lika ofta, hon säger att hon inte var lika bra på det, men hon gömde ofta små lappar i hans packning så att han skulle hitta dem vartefter. Jag förstår att detta låter olidligt snuttegulligt för vissa, men det är inte det. Det känns äkta och mycket vackert.

Boken består av utvalda brev, många i faksimil, med biografiska förklaringar av Nancy däremellan. Det handlar om hur de möttes, gifte sig, så ofta de kunde åkte ut till ranchen, skapade ett hem i Sacramento. Nancy beskriver hur hon inte kunde bo i det tilltänkta guvernörsresidenset, de bytte hus och Ronnie beskrev sedan hur han såg en hel hög med barncyklar utanför, och insåg att de valt rätt. Familjen kom alltid först. Ronald ansåg att han var världens lyckligaste äkta make, och att han bara blev lyckligare för var dag som gick.

Det handlar ganska lite om politiken, den är bara en ram till de jobbiga perioder när de kampanjar på olika håll och sen lite grann om vissa stora händelser. Jag blir djupt gripen av Nancys beskrivning av mordförsöket på Ronald 1981, när han blir skjuten. Den kvällen blev jag väckt och gick upp och såg tv-bilderna, jag minns dem tydligt. Men här kommer det nära, och jag känner så väl igen Nancys oro och känslor och beteende.

Ronald and Nancy Reagan, September 19, 1985, at Bethesda Hospital Featuring: Nancy Reagan, Nancy Davis, Ronald Reagan When: 06 Mar 2016 Credit: WENN.com **WENN does not claim any ownership including but not limited to Copyright, License in attached material. Fees charged by WENN are for WENN's services only, do not, nor are they intended to, convey to the user any ownership of Copyright, License in material. By publishing this material you expressly agree to indemnify, to hold WENN, its directors, shareholders, employees harmless from any loss, claims, damages, demands, expenses (including legal fees), any causes of action, allegation against WENN arising out of, connected in any way with publication of the material.**
Den här boken avslutas med det brev Ronald Reagan skrev till amerikanska folket där han berättade att han bar på Alzheimer. Det var 1994, och strax därpå slutade han delta i det offentliga livet. Han dog 2004. Då hade de varit gifta i 52 år. Nancy Reagan beskrev i intervjuer flera år senare att: Nej, det blir inte lättare att leva utan honom. Det blir bara värre.
I år, två dagar efter deras bröllopsdag, dog Nancy Reagan, 94 år gammal. Hon begravdes vid sin mans sida i Ronald Reagan Presidential Library i Kalifornien.

Jag har tidigare skrivit om brevet från Ronald till äldste sonen Mike, som ska gifta sig, här.

telegramreagan

 

 

Read Full Post »

miltonDet är som Mrs B så riktigt påpekade inte Det förlorade paradiset jag äger, utan Det återvunna paradiset, uppföljaren får man väl säga. Milton beskriver Jesus 40 dagar ute i öknen och hur Djävulen försöker fresta honom. Mycket passande läsning nu i fastan. John Milton har ett klart, rent och behagligt vackert språk, översättningen är ny av Ingvar Björkeson och han har gjort ett bra jobb.

”Jag kommer med ditt tillstånd hit igen,
och storligen förundras jag att se
Guds son så länge, utblottad på allt,
dröja sig kvar i dessa öde trakter
och därtill, som jag vet, ej utan hunger.
I denna vildmark, säger man, har andra
ryktbara mänskor också satt sin fot:
den flyende slavinnan med sin son,
han som blev utstött, Nevajot; en ängel
kom dock till deras hjälp och gav dem tröst.
Här skulle Israels folk ha dött av svält
om Gud ej låtit manna regna ner
från Himlen; och den orädde profeten
från Thebez blev under sin ökenvandring
två gånger manad av en röst att äta.
För dig har ingen under fyrtio dagar
dragit försorg; ja, ensam, övergiven
går du sen mer än fyrtio dagar härute.”

Jesus till honom då: ”Vart vill du komma?
Alla de där hade behov av föda,
men inte jag, som du kan se.” Och Satan:
”Hur hungrar du då? Om det ställdes mat
här framför dig, skulle du inte äta?”
”Det kommer an på vem det är som bjuder”
genmälde Jesus.

Milton gav ut Det återvunna paradiset 1671. Även då i samma volym som läsdramat Simson i Gaza. Men det kan jag läsa en annan gång.

Read Full Post »

20160309_191119

Det var fullspikat i Missionskyrkan när Eric Schüldt samtalade med Allvarligt talat-duon Horace Engdahl och Lena Andersson. Onödigt av mig att inte ta en plats långt fram när jag var tidigt ute, men jag satt i kafét i godan ro. Sen lyckades jag komma en bit fram i alla fall, och sen kom en storskärm upp som gjorde att alla(?) såg bra.
Samtalet pendlade mellan debattklimat och tro, rationalitet och radiopratande och skapande, väldigt så där Schüldtskt. Det inleddes med Bach, en riktigt bra manlig pianist.

Mitt favoritparti var när det handlade om tro. Tydligen hade många blivit förvånade när Horace Engdahl i ett sammanhang före jul yppat ungefär att ”jag känner ingen annan sanning än en religiös sanning”. Deras förvåning förvånade i sin tur Horace, som har varit troende sedan barnsben. Men som han konstaterade, det betraktades som uteslutet för en intellektuell då på 70- och 80-talet. Sen blev det enligt både honom och Lena Andersson inne, ”vänstern blev kristen” menade Andersson. Under hela detta parti, som också innefattade frågan ”Följer du Jesus?”, så var Horaces röst lite liten och försiktig, avvaktande osäker, jämfört med den självklara ledighet och timbre han annars hade under kvällen. Han skojade och var supersmart och kategorisk om vartannat.

Lena Andersson är ju också supersmart, men saknar den där ledigheten och scenvanan. Hon hade fler eeeh-ljud och kom inte rakt på sak på samma sätt som jag vant mig vid i hennes texter. Men de kompletterade varandra väldigt fint.
Hon får kritik för att hon är kategorisk, och berättade att hon fått frätande kritik för sin senaste bok, med Allvarligt talat-svar. ”Hur kan du vara så tvärsäker?” Likadant hade hon nyss varit inbjuden till ett annat radioprogram för att prata om George Orwell, som hon är mycket inläst på. Programledaren Marie Lundström hade då ifrågasatt hennes kunskaper, att hon var så säker på dem. ”Det är väl därför jag är här?” menade Lena Andersson.

En kul grej: HE har tydligen blivit anklagad för mansplaining i ett tv-program han gjort med Liv Strömquist. Detta upprörde programmets producent, som satte sig och mätte deras respektive sammanlagda taltid, och det visade sig att Strömquist talade mer. ”Jag är inte förkrossad över denna kritik”, menade Horace. Han och Lena resonerade också intressant om detta med att man inte får säga vissa saker, för då kan det bli så. ”Språket skapar verkligheten”, som LA sa. Till exempel resonerade HE i ett Allvarligt talat-program om krig, och menade där att människorna så vitt han kan bedöma alltid kommer att kriga. Detta har han fått skit för, och mer än så, blivit skylld för att bidra till kriget i Syrien.
Lena Andersson fyllde på bra där, om hur bara det faktum att man argumenterar för en ståndpunkt, eller leder ett resonemang till en konsekvens, gör att man kan drabbas av epitetet ”ond”. Dömas ut. Tappa karriärmöjligheter. Hon hade nåt bra exempel som jag tyvärr nu har glömt, men jag antecknade inte och det där var i början.

I mitten någonstans spelades Brahms, och Horace blev märkbart tagen. Han berättade om Brahms att han kunde bli så uppfylld av sitt eget sköna skapande att han började gråta, illröd i ansiktet, nästan yla.
Själv spelar Horace dragspel. ”Men då måste man vara sorglös!” Annars går det inte.
Vad Lena gör när hon känner sig sorglös blev sista frågan. Det verkar inte hända så ofta, men närmast kommer hon när hon strävar med ett ordentligt problem. Det hade vi i publiken roligt åt.
Summa summarum en mycket givande kväll. Värt att åka in till stan på min lediga dag för, och att vänta på bussen inne på jobbet, där jag fick det här skrivet.

 

 

Read Full Post »

I mars 2014 började jag på ett inlägg om kvinnliga deckarförfattare. Jag kom aldrig längre än så här:

1 Guldåldern
2 Nästan tomt
3 Vabbandet

Det säger väl ändå nånting, tycker jag, men jag kan fylla i lite. Guldåldern är förstås min favorit; med storheter framför allt i den anglosaxiska världen med Dorothy Sayers, Josephine Tey, Agatha Christie, Ngaio Marsh. Sen hade jag tydligen tänkt mig en förflyttning till Sverige (?) där det efter Maria Lang och Ulla Trenter, och Kerstin Ekmans genrebyte, var väldigt tomt och en sån storhet som tidskriften Jury skrev artiklar om problemet att det inte fanns några svenska författarinnor som skrev deckare.
Sen kom Liza Marklund.
Och sen kom alla andra, massor av dem!, varav bara några enstaka på allvar skriver detektivhistorier på ett intellektuellt hederligt sätt. Resten skriver nån sorts relationsromaner där poliserna ständigt vabbar och löser brott på intuition; ojdå hoppsan. Intuitionen har inget som helst med psykologisk trovärdighet att göra i denna tappning. Efter att ha läst alldeles för många riktigt urusla svenska deckare så struntar jag i dem nu. Förutom Åsorna som är bra, Larsson och Nilsonne.
I den engelskspråkiga delen av världen började det dyka upp flera lesbiska problemlösare i ungefär samma veva som svenskorna blev småbarnsföräldrar. Val McDermid exempelvis. Troligtvis var det en mycket mer fruktbar förnyelse av kriminalgenren, även om jag tappat kontakten med den grenen också numera.

Read Full Post »

iggy pop dsnIggy Pop spelar en vorta som kidnappar Quarks och Roms mamma, Moogie. Vi missade att det var han när vi såg avsnittet, synd! De där renodlade Ferengiavsnitten var aldrig våra favoriter, men Iggy Pop är Iggy Pop förstås.
Å andra sidan så missade han som listade 10 celebrities starring in Star Trek att Sarah Silverman är med i Voyager, som jag gladde mig åt här.

Read Full Post »

Det är förstås helt fel ordning att börja med att se den fjärde och sista filmen med karaktärerna från Next Generation, innan vi sett serien. Men nu blev det så.
Historien handlar på en filosofisk nivå om var gränserna går mellan ett jag — och ett på dna-nivå identiskt jag, när Jean-Luc Picard möter sin klon. Dessutom plockar NG-gänget ihop en tidigare prototyp till Data, som ligger utslängd med armar, ben och huvud på en planet. Androiden lystrar till namnet B-4 (before) och är en tydligt taffligare version, som Data försöker hjälpa med att överföra sina minnen.

Sättet att berätta en historia inuti en likadan historia påminner mycket om vad Jesus gör i Markusevangeliet. Jag läser Markusevangeliet för alla nu i påsktid, med väldigt spännande och intressanta förklaringar av Tom Wright, men den skriver jag mer om sen.

Detta med gränserna mellan Jaget och Den Andre var också anledningen till att jag lånade hem den franske filosofen Emmanuel Levinas, men hans lilla föreläsningsbok Tiden och den Andre var tyvärr inte vad jag hoppats på. Alltför färgad av sin tid, fransk efterkrigstid med existentialismen och marxismen, och mycket om Döden och det Kvinnliga som det Annorlunda, vilket förstås får mig att förstå Simone de Beauvoirs val av titel på Det andra könet bättre. De umgicks uppenbart i samma kretsar. Men Levinas har sina poänger, det har han.
”Ni får förlåta mig att jag än en gång återvänder till Shakespeare som jag tidigare rådbråkat under dessa föreläsningar. Men det verkar ibland på mig som om hela filosofin inte är något annat än en meditation över Shakespeare.”

Jag ser fram emot att börja se Star Trek: Next Generation.

Read Full Post »

suddovidiusmiltonNär jag läste Horace skrev han om såväl Miltons Det förlorade paradiset som Ovidius Metamorfoser, och jag började fundera på vilken av dem jag äger? Svaret är: Båda. Lika som bär, fina!
Hemplockade från recensionsböckerna, helt klart. Och nu har jag fått en läsknuff. Få se om den är tillräckligt hård.

Read Full Post »

ärretJag läser i essän Undergångens lockelse (och förstår att jag helt har missförstått det sublima):

”Läsaren beträder i Manfred det område som romantiken kallade det sublima. Detta begrepp lanserades på 1700-talet för att beteckna en estetisk upplevelse av mera våldsamt och omskakande slag än mötet med den skönas begränsade och harmoniska värld. Den förknippades till en början med skapelsens stora och ödsliga vidder: hav, vilda klipptrakter, stjärnhimlen, som gav läsaren en blandad känsla av bävan och religiös tillförsikt.
Edmund Burke skärper analysen med sin skrift Filosofisk undersökning om ursprunget till våra begrepp om det Sublima och det Sköna (1757; svensk översättning av Per Dahl 1995). Där framförs tesen att de starkaste estetiska upplevelserna härrör från föremål som i normala fall injagar dödsfruktan. Burke karakteriserar det sublima som ‘ett slags lustfylld fasa, ett slags lugn färgat av skräck’.”

Ur essän Atterboms akustik:
”Vad är läsandet? Jag förstår det skrivna först i det ögonblick jag tycker mig höra en röst i det, så att satserna får en ton, ett perspektiv. men denna röst är förstås en illusion. Bokstäverna ligger stumma på papperet. Likväl är illusionen nödvändig om orden ska förvandlas till ett meningsfullt helt. Jag måste erkänna att satserna har med varandra att göra, vilket texten aldrig bevisar.”

Visste ni att Goethe hade en skugga, Moritz, som levde ett hårt liv? Kommer ni ihåg att det är Madame de Staëls Corinne som Anna Stjärnhök och Gösta Berling kastar åt vargarna under sin vådliga slädfärd? Freud, Stig Larsson, Philomelas tunga… jag får lust att läsa Runeberg!

Read Full Post »

017-star-trek-deep-space-nine-theredlistEtt dubbelavsnitt avslutar säsong sju, som började starkt men sen förlorade sig i enskilda tramsigheter innan den kom på rätt spår igen, det vill säga huvudspåret med den stora striden mellan Starfleet/Federation/Bajor/Klingon/Romulan å ena sidan mot Dominion/Jem’Hadar/Cardassian/Breen.

Ikväll ser vi slutet!

Mer att läsa här.

Read Full Post »

Older Posts »