Jag lånar hem den på impuls från bibblan, det är min första Martina Haag och jag gillar henne som person (grundat på På spåret-tittande). Tidigare har hon skrivit mer feel good, tror jag, och här handlar det om skilsmässan från mångårige maken Erik Haag. Som hennes alter ego i boken konstaterar: Hon skulle kunna skriva om flodhästar, men alla skulle ändå läsa in hennes egen skilsmässa. Så trots ändrade namn är det förstås det jag gör, men det gör inget. För här är Martina Haag väldigt bra. Hon fångar den där hemska fallande-känslan, den där totalt handlingsförlamande paniken som man ändå inte kan ge efter för eftersom barnen ska ha mat och kärlek och helst inte förstå att något hemskt händer. Overklighetskänslan, FÖRLUSTEN, att försöka ta sig igenom dagarna.
När min sambo blev svårt sjuk och jag inte kunde förstå hur jag skulle orka var det en som skrev till mig: Ibland måste man bara ta en minut i taget.
Det tröstade mig något oerhört. En minut kan jag klara. En minut.
Haags alter ego Petra Wallin delar upp tiden i kvartar. Hon skriver upp dem på ett papper och stryker över dem när de har gått.
6.00
6.15
6.30
6.45
7.00
Så jag känner igen mig i det, även om omständigheterna är väldigt olika. Och i hur man kan komma igenom ångest. Och i hur små barnahuvuden ser ut… Det är ju det, att en skilsmässa drabbar barnen. Även om få måste genomlida en så offentlig skilsmässa som Martina/Petra och hamnar på löpsedlar och tvingas se sin man och hans nya gulla med varandra på tv.
Jag gillar också att Petra Wallin jobbar som fjällstugevakt i Norrbotten, det är fint med den naturen och ensamheten, lugnet. Tänkandet. Skrivandet. Hur hon lär sig fåglar (På spåret!).
snowflakes in rain 