Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2015

Mitt läs- och tv-år 2015

Så här såg mitt läsår ut 2015.
Antal böcker: 80. Det fortsätter att sjunka.
Antal som får best of-etikett: 22!! Procentuellt har alltså mer än en fjärdedel varit väldigt bra. Har jag blivit generösare i mina omdömen eller mer sparsmakad i mitt läsval?
Årets viktigaste bok: De sista kristna av Klaus Wivel
Årets bästa bok: Life after life av Kate Atkinson, som jag läste redan i januari, och Alison Bechdel seriememoar Are you my mother?, även den i januari.
gileadÅrets vackraste: Gilead av Marilynne Robinson.
Årets tjockaste: Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset.
Årets fackbok: De sista kristna av Klaus Wivel och Exodus: How migration is changing our world av Paul Collier. Ljusets fiender av Johan Lundberg var också klargörande.
Årets trend:  Tegelstenar. Deprimerade män. Att jag läst flera av de där författarna jag tycker att jag borde ha läst förut.
Årets besvikelse: Ann Cleeves har tappat det, hon borde låtit Perez-kvartetten förbli en kvartett.
Årets käraste återseende: Orr! I LeGuins På andra sidan drömmen.
Årets nya språkområde/land: Nä.
Årets nya favorit: Marilynne Robinson.
Årets poet: — Har jag verkligen inte läst poesi i år? Har dock känt mig poetisk då och då.
Årets biografi: — Huh?
Årets memoar: Are you my mother? av Alison Bechdel. Fyran av Knausgård. Joy Harjo: Crazy brave
Årets genomläsning: Josephine Tey.
Årets mesta läsplats: Soffan i vardagsrummet
Årets pågående projekt: Patrick Modiano, Gerhardt Hauptmann i Nobelpristagarprojektet. (Undset har jag läst förut.) Ingen avslutad i presidentfruprojektet. Mars blev omläsningsmånad, det var lyckat.
Årets roliga grej: Att göra boktips i 24Corren under våren. Hittas här!

Och så lite tv-serier…

Bäst i år: Homeland. Fantastiskt bra, spännande, oförutsägbar, gripande och trovärdig. Starka rollprestationer av inte bara Claire Danes, Mandy Patinkin, han som spelar Quinn utan också formidabel prestation av Miranda Otto.
Käraste återseende: Star Trek Voyager.
Mesta tema: Star Trek. Voyager, Enterprise, Deep Space Nine.

Read Full Post »

taftMichel Houellebecq: Underkastelse
Ann Patchett: Taft (best of 2015)
Rosamond Lehmann: A Sea-grape Tree (best of 2015)
Marilynne Robinson: Lila (best of 2015)
Ursula K Le Guin: På andra sidan drömmen (best of 2015, sf)
Philip K Dick: Mannen i det höga slottet (sf)
Dag Hammarskjöld: Vägmärken
Carina Burman: Den tionde sånggudinnan
Sara Stridsberg: Beckomberga — Ode till min familj (radioföljetong, best of 2015)
Paul Collier: Exodus — How migration is changing our world (fack)
Aino Trosell: En egen strand (best of 2015)
Anna Laestadius Larsson: Pottungen (inte hela)
Dorothy L Sayers: Drama kring ung dansör (omläsning, detektivroman)
Birgitta Trotzig: Dykungens dotter
Kirsten Beyer: Protectors

15 böcker. (Om jag läser ut den sista idag.)

Read Full Post »

julfyndDetta blir den tredje (!) Tokarczuk jag plockar från kulturens julbord. Otroligt att ingen annan ännu upptäckt henne, jag kom ändå dit (till rond 1 när man får ta tre) en dag senare. Nu är Olgas senaste ungefär tre gånger så tjock som de andra. Men ändå.
Jonathan Lethem har jag hört berätta om sin bok i ett radioprogram, och triggade förstås på att den tar sin utgångspunkt hos hans mormor. Har läst Moderlös i Brooklyn och You don’t love me yet. Jayne Anne  Phillips återupptäckte jag efter många år med fantastiska Lark & Termite.

julbok2I slutomgången när man får plocka hur mycket man vill samlade jag ihop denna imponerande hög, och ser timmar av härlig läsning framför mig.

Read Full Post »

shit2De kommer utspridda en och en nu, och jag tror att jag har en till Brackett på ingång. Ingen aning om jag gillar henne men jag vet att jag kommer att tycka om C S Lewis-en. Det är en kristen bok.
Jag älskar för övrigt det gula amazonomslaget men folk jag stolt visat det för verkar sakna förståelse för detta?

Read Full Post »

Den här vintern har jag åtgärdat några försummade författarskap som jag länge tyckt att jag borde läsa. Förutom Sara Stridsberg och Carina Burman är det de tidigare vita fläckarna Cilla Naumann och Birgitta Trotzig som fått färg och djup.

9789150117400_springa-med-aror-62-dagarAv Naumann blev det Springa med åror, som är en barndomskildring där lagårdsluktande Monika drabbas av sommargästen Johanna och det definierar hela hennes liv. Ivan, Lassemiss, det lackröda rummet… mycket intensivt, många instängda känslor, starkt språk. Bra, alltså, men jag är så innerligt trött på barndomsskildringar och det där instängda, klaustrofobiska. Att aldrig komma vidare i sitt liv. Hur trovärdigt är det egentligen?

***

Anna Laestadius Larssons Pottungen började lovande med mordet på Gustav III och har ett spännande persongalleri från hovdamer och bemärkta kulturpersonligheter till hyresvärdinnor, pigor, rodderskor och prostituerade. Välmenande unga män med tryckfrihetsidéer, intrigerande hertigar. Den är full av detaljer och intressanta miljöer, men människorna blir aldrig riktiga människor, bara figurer. Synd på så välresearchat material, men egentligen inte förvånande då det är ytterst få journalister som klarar övergången till författarskap.

***

exodusVidare har jag läst Oxfordprofessorn Paul Colliers Exodus: How Migration Is Changing Our World under hösten. Den har hjälpt mig att förstå vad det är som händer och varför och möjliga konsekvenser. Rekommenderas varmt.

***

Och så ett kärt återseende: Drama kring ung dansör av Dorothy Sayers. Som alltid en njutning och jag har kommit att uppskatta den här mer trots att det är den svagaste i Vane/Wimsey-kvartetten. Och nä, jag begriper fortfarande inte chiffret. Den här gången kom jag dock en aning längre innan jag började skumläsa.

***

Birgitta-Trotzig-Dykungens-dotterBirgitta Trotzig som jag håller på med nu har ett fullständigt fantastiskt språk. Det klafsar, suger, droppar, sväller, dundrar och dånar. Dykungens dotter kom på 1990-talet och får räknas som svensk klassiker. En storväxt bondkvinna som blir gravid med en ännu större man, tattare, som snart drar vidare. Själv går hon efter att ha misslyckats med att bli av med fostret in till stan och skapar sig med stor möda ett liv där. Dottern blir en glad, dansande sort, men liknar inte de andra barnen: Storvuxen förstås, och mycket mörk i hy och hår. Dyiga ögon. En sån som inte hör till.
Jättefint omslag på pocketen. Kristin Lidström.

***

Växelvis med Trotzig (man måste ju ha böcker för olika humör) läser jag en av Star Trek Voyager-böckerna; Protectors av Kirsten Beyer. Oväntat odålig, bra känsla för karaktärerna och lite bakåtreferenser. Janeway och Chakotay har en kärleksrelation, Tom och B’Elanna väntar sitt andra barn, Kim har idéer och Doktorn grejar med Sevens nya implantat. Jag väntar på Tuvok som ännu på sidan 76 inte dykt upp. Däremot Neelix, ;-).

Read Full Post »

En egen strandJag vill minimera färgerna på min själsliga palett. Så att allt blir vitt och enkelt.
Jag är trött och utarbetad. Till döden trött.

Rätt bok i rättan tid. Letade fram den ur bokhyllan efter att ha sett Aino Trosell i På spåret, och började läsa. En egen strand handlar om två medelålders, utmattade, utbrända systrar, som tar ut alla sina pengar och beger sig till en öde ö i Söderhavet. Där tänker de stanna minst ett år, kanske alltid? Storasystern målar, lillasystern skriver och går på stranden. Och träffar en tillfällig älskare, vilket stör storasyster något oerhört.

Det här är ett väldigt tätt och intensivt drama; om svek och rivalitet och svartsjuka. Det som börjar som en psykologisk kamp för livet förbyts till en högst konkret, fysisk kamp för samma liv, när deras båt försvinner.

Aino Trosell kan sina vatten, havet, båtarna och båtspråket. Jag har tidigare läst hennes deckare Ytspänning om en dykare. Här är det lika spännande och jag tycker mycket om denna bok. Två chockerande överraskningar på slutet — OJ. Men den allra sista twisten tror jag att jag struntar i, faktiskt.

Read Full Post »

shit

Read Full Post »

1280px-BeckombergaÅh, Jackie, Jackie! Lilla flicka, som åker ut till Beckomberga var och varannan dag för att hälsa på sin pappa Jim. En trettonåring i rävboa och hatt, utan vänner. Jackies mamma Lone är ofta bortrest, långt bort och länge, på reportageresor. Jackie har bara Beckomberga. Hon blir vän med Sabina, matematikern, som skickar henne som kurir kors och tvärs över stan. Och sen blir hon kär i mördaren Paul, som strypt sin fru…
Nej, det är för hemskt. Utsattheten!!
Rasande bra är det också, Sara Stridsberg har ett så vackert lyriskt språk, detaljrikt. Och Nanny Nilsson* läser väldigt bra, chosefritt, i den radioföljetong jag nyss lyssnat på. Trösten är partierna när Jackie är vuxen, har fått sonen Marion och slutat vara ledsen.

1280px-Umedalens_sjukhus_(M36)De sista åren som jag bodde i Umeå bodde vi på Umedalen, ett bostadsområde som byggdes ut i rasande fart på 1990-talet och framåt. Området var döpt efter det gamla mentalsjukhuset Umedalen, som är en exakt kopia av Beckomberga, i vacker rosaröd färg. Arkitekten Carl Westman var nationalromantiker. En kompis som jobbat på båda ställena berättade att hon genast hittade överallt när hon kom till det andra (minns ej ordningen).  När jag var barn på 1970-talet och bodde i en annan ände av stan, brukade vi fråga den som var extra korkad: ”Är’u från Umedalen eller?” Ännu längre tillbaka i tiden var det ett familjenöje att åka ut dit på söndagarna och ”titta på dårarna”. Detta är hemskt, men det allra värsta är sveket mot alla psykiskt sjuka som slängdes ut under psykiatrireformen i mitten av 1990-talet. Psyk-Ädel. Det påstods vara för patienternas eget bästa, de skulle bo i egna boenden och blablabla. I verkligheten fick många panik och dog snart. Eller sov i kulverterna under sjukhuset. Fortfarande när vi bodde där så var det markant fler vilsna sjuka människor som vandrade planlöst runt husen. Jag minns särskilt en ganska ung kvinna i röda sockar. Inga skor. Aldrig några skor.
Och en äldre kvinna på gården som rökte. Det var en heltidssysselsättning: Att röka. Hon tände ciggen på fimpen den ena efter den andra dagen lång, där hon satt vid köksbordet och tittade ut. Timme efter timme, dag efter dag. Ingenting annat.

En biperson i Beckomberga–Ode till min familj är Olof. Han ska ut nu till eget boende och frågar läkaren: Hur länge har jag varit här?
— 63 år, blir svaret.

*Ps: Jag heter också Nanny, efter farmor.

 

 

Read Full Post »

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

”Att resa till Kimstad är inte roligt, och inte blir det bättre att fara till Linköping.”
Carina Burman visar en härlig språkglädje, orden hoppar och dansar på sidorna när det handlar om docent Elisabet Gran vid Uppsala universitet som börjar forska om Sophia Elisabet Brenner, hennes konversation och ett hemligt kvinnligt sällskap. Docenten tar en hälsovurmande väninna, Choice, till hjälp, och Choice tar i sin tur med sig det bestämda fruntimret Thea. Året är 1909, maten är ymnig och god och vällustigt beskriven, och de geografiska markörerna är många i Östergötland till att börja med. Därför är det roligt att läsa den nu, när jag känner till länet, och inte 1996 när boken kom ut.

I sin jakt på de Brennerska breven beger sig trion till Vatikanen, och Tyskland, de rotar i arkiv och Elisabet träffar en rysk furste. Sen händer det dramatiska saker i mitt eget liv och jag släpper läsningen helt. När jag återupptar den är jag för okoncentrerad, jag noterar att väninnorna är med om världskrigets början i Berlin, och några år senare befinner sig Gran och Thea i Petrograd när den första ryska revolutionen bryter ut. Jag förstår att jag skulle ha gillat boken hela vägen ut under normala omständigheter. Två kronor på bibblan, ett fynd.

Sophia Elisabet Brenner var den första kvinna som av av riksdagen 1723 tillerkändes en statlig författarpension. Till tack skrev hon ett versepos över Jesu lidande och död. Wårs Herres och Frälsares Jesu Christi alldraheligaste Pijnos historia, rijmwijs betrachtad.

Read Full Post »

A Very Murray Christmas

murraychristmasSer man på, det är visst Sophia Coppola som regisserat den här julspecialen. Då vill jag genast se den! Jag tyckte mycket om deras möte i Lost in Translation, som var den första Coppolan jag såg. Sedan Virgin Suicides (mycket bra!) och Marie Antoinette och Somewhere, alla dessa tre handlar på olika sätt om att vara flicka.
Bill Murray är ingen flicka, men jag har gillat honom länge. Ingen kan se så hundlikt ledsen ut.

Read Full Post »

dagStararnas nebulosor
virvlar förbi
i den kalla rymden

Träden, vattnen, månskäran
allt denna kväll
i skälvande osmos

Att vara andra till lags?
Det är med dig själv
du måste leva.

Dag Hammarskjöld
13.9.59
(Ur en längre dikt)

Read Full Post »

slottetEn kontrafaktisk beskrivning av ett delat, djupt rasistiskt USA som förlorade kriget mot Tyskland och Japan. En fjäskig antikvitetshandlare. En eftertänksam japansk affärsman, mr Tagomi. En avskedad judisk förfalskare, Frank, vars fru Juliana stuckit ifrån honom. En ”svensk” som kommer för att möta högt uppsatta japaner, men som inte är den han utger sig för att vara. Mannen som raggar upp Juliana är inte heller den han utger sig för att vara. Precis som det brukar hos Philip K Dick så handlar det om sken och lögn och bedrägerier i lager på lager.
I början känns boken rörig, det är så många människor (jag har inte räknat upp alla) och just när jag fångats av någon så byts perspektivet. Men när jag bestämt mig för att den egentligen handlar om böcker, Gräshoppan släpar sig fram som är kontrafiktion i kontrafiktionen där Mannen i det höga slottet skrivit om en verklighet där det var de allierade som vann kriget, och I Ching, Förvandlingarnas bok som är ett urgammal kinesisk orakel där man kastar röllekastjälkar för att få vägledning i livet, så börjar jag njuta mer av läsningen och det blir riktigt bra. Filosofin är intressantare än människorna. Det är mycket tao, yin/yang, strävan efter harmoni, och i det påminner den en hel del om På andra sidan drömmen. Mannen i det höga slottet är utgiven 1962. I efterordet avslöjas att Dick använde I Ching för att skriva den. Mitt exemplar är översatt av Eva Gabrielsson och gavs ut 1996.

Jag tror alltid att jag har skrivit om den underbara essän i LRB om Dick, hans tvillingssyster som dog, hans galna moster som flyttade in hos dem, hans farsa som försvann och hur hans mamma började knapra piller efter piller för att klara av livet och försörjningen, och hur sen Dick tuggade i sig pillren burkvis. När jag läste den så var det så mycket jag förstod, det här med att verkligheten ständigt skiftar och ofta är obegriplig, att inte kunna lita på nån, en ständig saknad efter att det borde ha funnits en till av mig. Men jag skrev inget på bloggen, tydligen. Dumt.

Mannen i det höga slottet har nyss blivit tv-serie också. Jag vet inte om jag ids se den, det har varit obligatoriska avsnitt på temat ”om nazisterna hade makten” i både Star Trek Voyager och Star Trek Enterprise, inget av dem var bra, och jag är rätt less.

Read Full Post »

brevSprillans nytt från terrorexperten Magnus Norell, om Islamiska staten, och så en efterlängtad novellsamling av Margaret Atwood. Jag har längtat efter den sen jag hörde denna intervju.

Read Full Post »