Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2015

vNAmy är fem år men fortfarande liten. Andra robotar av hennes typ är mormödrar, men hennes föräldrar — mamma robot, pappa organisk — vill att hon ska växa upp sakta, mer människoliknande. Därför går Amy på diet och är alltid hungrig. Även hennes mor går på diet, för att inte replikera sig och få ständigt fler små kopior av sig själv. Pappan är beskyddande när Amy kommer i kläm mellan människovärlden och sina programmerade egenheter.

Bakgrunden till robotarnas existens är att en sekt, typ Jehovas vittnen, tyckte synd om de människor som skulle lämnas kvar på jorden när de utvalda togs hem till himlen. Därför skapades robotarna med den inbyggda spärren att aldrig skada människor, de står inte ens ut med att se en människa ha ont nånstans. De skapades också för att älska, ta hand om, och rentav dyrka människor. Men något blev fel på Amys mormor, Portia. På en skoltillställning dyker hon upp, trots att Amys mor hållit sig gömd. Portia dödar en pojke och när hon sen ger sig på mamman kastar sig Amy fram och — äter upp henne.

Nu är Amy jagad av polis, myndigheter, hela samhället (som är ett framtida USA). Hon växte direkt till vuxenstorlek och är inget barn längre. Samtidigt lever Portia kvar inne i henne, och försöker ta över kontrollen. De grälar, och Amy kämpar för att hålla henne nere. När Amy grips och skickas i fångtransport träffar hon roboten Javier, en särskild sort framtagen för att vårda träd och klättra högt. Hans drivkraft i livet är att sprida sina gener och han replikerar därför son efter son efter son, bara för att överge dem.

Det blir Amy och Javier som tillsammans försöker hålla sig undan myndigheterna och samtidigt ta reda på varför det blivit fel på Amy, varför spärren inte fungerar.

Det är full fart i den här boken av Madeline Ashby, som jag ju hörde tala på Confuse där jag också köpte boken. Underhållande spänning, och lite av det där filosofiska om var gränserna för liv och medvetande går. Den är den första i en serie (ständigt dessa serier!) och jag ska känna efter om jag vill fortsätta med fler.

Read Full Post »

predikare-Lena Jag är inte helt förtjust i Tore Zetterholms sätt att berätta om Lena, skärgårdsflickan som ser syner och möter både Kristus och Gud fader själv redan som barn, och som blir hotad och strängt förmanad av prästerskapet som inte vill se sig utmanade. Zetterholm spränger in långa stycken av egna betraktelser, berättar att han hittat på vissa händelser medan andra är sådana han läst sig till i dokument från dåtiden (sent 1700-början av 1980-talet), och så gör han lite samtidsreflektioner med 1970-tals-ögon då och då. Allt detta stör min läsning som blir onödigt distanserad när Helena Ekbloms människoöde egentligen är tillräckligt fascinerande i sig.

Hon föddes i en fattig familj där pappan drog hem syfilis och smittade mamman, och så småningom dog de av den båda två. Mamman på fattighus. Vid ett tillfälle räddar Lena livet på den livsviktiga kon med sina böner. Lenas syster Anna blir våldtagen och sedan allmänt villebråd. Hela familjen får utstå mycket spott och spe för Lenas skull. Hon var som barn sjuklig och nära döden flera gånger, också som vuxen efter ett brutalt överfall där skallbenet krossades och hon gick med ett öppet varande sår i ett år. Hon fick många motståndare, men hon hade också många som samlades till hennes predikningar och som skyddade henne och höll henne gömd undan prästmakten. I flera år hade hon en älskare, Petter Jeansson. Han ville gifta sig men hon ville inte sluta predika. Ständigt i sin vita klänning, som hon försökte hålla ren.

Det här var en sån bok som stod i hyllorna hos många när jag var barn. Numera, sen jag blivit östgöte, är det roligt att läsa om hur hon rör sig från Sankta Annas skärgård och sen runt ikring här i trakterna Östergötland/Småland. Just nu sitter hon inspärrad på sinnesjukhus i Vadstena, fastkedjad så att hon knappt kan röra sig. En vänskap utvecklas med en annan stackars krake där, de brukar stå och titta på varandra ibland och han hjälper till att hålla det hon skriver gömt.

 

Read Full Post »

Tjoho! Det blir fyra nya 90-minuters avsnitt. Nyheten kan läsas i The Atlantic.  Det där att det varit bråk mellan bolaget och Amy Sherman-Palladino hade jag inte förstått, men att sista säsongen var tristare och så det där jättefåniga frieriet av Logan till Rory, plus en känsla av att det gick på repeat… nu fattar jag ju.
Så nu längtar jag efter er: Rory och Emily och Lorelai och Sookie och Luke och Michel och alla andra sköna knäppskallar i Stars Hollow. Morfarn har dött, tråkigt nog. Nyårsafton 2014. Så det blir intressant att se hur Emily hanterar tillvaron som änka. Bara fredagsmiddagarna är kvar!

Read Full Post »

salomoÄnnu ett utgallringsfynd för två kronor från bibblan, ännu en omläsning, och jag funderar över hur mitt minne egentligen arbetar. Jag kommer ihåg en enda sak från denna bok, och det är när en mormor förstår att hennes dotterson inte har den pappa som det påståtts. Eftersom jag läste den här många år före jag själv blev mormor så har det inte med den saken att göra. Denna mormors, Cecilias, insikt leder förvisso till katastrof, men det är också mycket annat i boken som är ännu mer ödesmättat och destruktivt så varför just dessa violetta ögon fastnat i mitt minnes skrymslen är svårt att förstå. Kanske är det bara extra bra skrivet av Vine, i en av hennes bästa böcker.

Ni vet hur ibland själva huset är en karaktär i vissa böcker, som till exempel i Vines egen Ödesdiger vändning? Här är det Londons tunnelbana som är huvudkaraktär. Historiska fakta, geografiska, tekniska, är insprängda hela tiden, utdrag ur den bok som Jason skriver. Han är besatt av tunnelbanor och  äger en gammal skola där diverse vinddrivna existenser får bo billigt. Hit kommer en violinist som övergett man och litet barn, en manipulativ man med ont i sinnet och björn i släptåg, en narcissistisk gatumusikant,  en aidssjuk man med bekymrad älskare, en amoralisk tvåbarnsmor vars dotter älskar ordning och vars son ”slirar” på tunnelbanetak, och en falkägande man klädd i jacka som luktar ruttet kött.

Mest tycker jag om Cecilia, denna till åren komna kvinna som ser de rättesnören hon själv levt efter sprängas. Hon är förtvivlad över att barnbarnen löper vind för våg och oroar sig över vad som ska hända när hon själv dör. Vänskapen med älskade väninnan Daphne är fint skildrad, de är så omtänksamma och kärleksfulla med varandra. Cecilia är lite släkt med berättaren i En överlevares minnen, alltså en vanmäktig  kvinna som iakttar samhällets upplösning och försöker vara en stabiliserande faktor för barnen så länge hon kan.

 

Read Full Post »

sarahcanaryJag förväntade mig science fiction eftersom denna bok är med på denna 100-lista men det är inte alls sf. Den utspelar sig några år in på 1870-talet i USA, och även om det finns en mystisk gåta så finns det inte minsta uns av science fiction i den. Det gör mig rätt sur faktiskt, och nu litar jag inte alls på den där listan.

Detta sagt, så är det en fascinerande bok. Här finns Chin, en kinesisk järnvägsarbetare som upptäcker en mystisk ful och stornäst kvinna i svart. Hon dyker plötsligt bara upp från ingenstans och verkar galen och det blir Chins jobb att försöka få iväg henne. De hamnar både på ett mentalsjukhus, och i sin rymning därifrån slår en annan patient, B J, följe med dem. Som kinesisk man måste Chin akta sig lika mycket för vita män i grupp som kvinnor behöver göra. Vid ett tillfälle tvingas han döda en annan man, på polisens order. Trion stöter så ihop med Adelaide Dixon som är ute på föreläsningsturné om kvinnans rätt att känna njutning under sex. Dixon tror att Sarah Canary i själva verket är en efterlyst mörderska som sköt sin gifte älskare, och blir lika omhändertagande som Chin och B J, och så fortsätter äventyren i flygande fläng.

Sarah Canary är något av en pikareskroman,  med svart humor och insprängda korta essäer om historiska företeelser som freak shows, kvinnors rättigheter, kinesisk hstoria, siamesiska tvillingar, och Ann Eliza Young som rymde från sin make och sina drygt 50 medhustrur och sen agiterade mot mormontron. Även personerna det handlar om berättar historier för varandra, och då säger alltid B J att han hört en precis likadan historia; ”fast istället för son var det en fru, och istället för båt var det ett hus, och istället för… men annars är det precis samma historia!”

Read Full Post »

goranhaggIkväll bläddrar jag i den här och läser där det faller mig in. Tack Göran Hägg, du spränglärde litteraturvetare och vasse debattör. 68 år känns snålt. Och jag kom mig aldrig för att läsa nyckelromanen Doktor Elgcrantz eller Faust i Boteå, om folk på humfack i Umeå, där jag pluggade strax efter att du gett ut den.
Men jag ska läsa lite i din litteraturhistoria.

Read Full Post »