Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 21 september, 2015

Åh så bra de sista säsongerna, sex och sju, har varit. Gripande, med djupa existentiella frågor om att vara en individ, om vad det är att vara hemma eller höra till, lojalitet, vänskap, kärlek. Rädsla och att överkomma rädslan. Tillit. Jag har gråtit flera gånger, jag säger bara:  när Neelix lämnar och de står där allihop i korridoren. Och Tuvok ”dansar”. *böl*


Varvat med tramsiga avsnitt, och såna där lite smartare med tekniken i huvudrollen och tidsparadoxer. Jag älskade avsnittet där Voyager är uppdelat i olika tidskikt, och Chakotay är den ende som kan gå emellan. Dels för att vi får tillbakablickar från åren som gått, med skilda verkligheter, dels och framför allt för att Chakotay är tvungen att få kapten Janeway att lita på honom, och han lyckas med det. Hon är så bra, hon väljer ofta att lita på folk i omöjliga situationer vid exakt rätt tillfälle. Scenen när hon frågar: You said we’re close, but exactly — how close? Han svarar: There are some barriers we never cross. * (Ungefär, jag minns nog inte precis ordagrant.)

I andra lägen är det Tuvok som står henne närmast, som när Kes kommer tillbaka. Det tycker jag var ett så sorgligt avsnitt för jag trodde att Kes skulle leva lycklig för alla tider. Och så förstås den oförglömliga Seven of Nine. Man måste ju älska henne. Hon har smugit sig in i vårt vardagsspråk här hemma:
— Your logic is flawed. (Kan även sägas av Tuvok)
— Resistance is futile.
— (Whatever) is irrelevant.

Och så Kim och Tom Paris och B’lanna… och Doktorn! Mer självgod än så går det inte att bli.

Nu är äventyret över, och tillvaron blir grå och trist. Alla dagar när jag längtat hem från jobbet för att höra Janeway säga: Do it!
Men vad i all världen ska vi göra nu?

Read Full Post »