Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2015

imreÄnnu en åldrad, deprimerad man vars kropp börjar förfalla. Vad är det med mig? Jag har väl aldrig gillat sånt. Eller så är det dags nu.

Imre Kertész skriver ur ett mörker, ur sin plåga, ur Auschwitz. Alltings referenspunkt är Auschwitz. Efter ett tv-program med ledande intellektuella han sett samtala: ”Jag ser klart och tydligt att Hitlers oavslutade arbete kommer att fullföljas med européernas hjälp: judarna kommer att utrotas, och den här gången ges ingen misskund, ingen pardon. Som om världshistoriens röda tråd löpte längs ständigt nya stationer på den väg som leder till det stora målet att utrota judarna.”

Han är skröplig, hans hustru Magdi får cancer och behandlas, de lider. Imre vantrivs i Budapest, i hela Ungern, ett hatiskt land. Han känner sig missförstådd, han får elak kritik från andra kulturpersonligheter, och av andra judar. Det senare tar hårdast. Imre Kertész kommenterar ofta självhatet hos en viss kategori judar. De planerar en resa till Jerusalem. Israel = det enda mellanösternland som judar går i demonstrationer mot. De flyttar till Berlin.

Och så skriver han. Kämpar med en roman som han hållit på med i flera år. Vissa nätter tycker han att varenda rad är falsk. ”Jag skulle vilja leva i de stora tankarnas land.” Han tycker att hans språk blivit plattare sen han började använda dator.

”Massorna behöver ett värdesystem, i annat fall kommer de att skapa sina egna värden, och då är världen illa ute.”

En vän ligger och dör.

Nu fick han veta att han får Nobelpriset, kanske blir han lite gladare av det?

 

Read Full Post »

strayedCheryl Strayed befinner sig på botten och i djup sorg. Hon är den allra sämsta tänkbara versionen av sig själv när hon bestämmer sig för att vandra Pacific Crest Trail. Hon har ingen erfarenhet, en alldeles för tung ryggsäck och för små kängor.

Vi såg filmen Wild för nån vecka sen, och jag tyckte att den var bra, men inte så bra som jag hade trott. Jag har bloggat  lite om författaren Cheryl Strayed här,  och jag visste en del av hur hon levt. Men jag hade önskat att filmen handlade mer om hur hon gick och gick, mer meditativt med inte fullt så många flashbacks. Samtidigt förstår jag ju att det inte är så där väldigt kommersiellt gångbart att göra en film med en kvinna som bara går och går…

1418533630_Dern1

Och så här i efterhand har jag märkt att jag tänkt en hel del på just hennes flashbacks. Framför allt de där mamman Bobbi är med, spelad av Laura Dern som är lysande. Bobbi är en positiv människa, som lyckas med konststycket att vara lycklig trots fattigdom och många år med en misshandlande man, fattigdom, och allt som följer med det. Detta skäller Cheryl på henne för.  Hon säger andra saker till sin mamma också, som är fruktansvärda och som hon skäms över. Alla flashbacks handlar om det allra värsta som Cheryl har gjort. En rad grisiga otroheter mot sin make också. Det hon skäms mest över. Hon möter sig själv på Pacific Crest Trail.

 

 

Read Full Post »

Midnight-CrossroadMidnight crossroad.

Här möts människor med hemligheter och ofta märkliga förmågor i en liten håla, mest bara en vägkorsning, i Texas. Här möts också världarna från ett par av Charlaine Harris andra serier: den piercade Manfred som är vän med Harper och Tolliver i Grave-serien, och Bobo som kommer från Shakespeare, Arkansas, och tränade karate med Lily Bard (Shakespeare-serien.) Här bor också så Manfreds granne Fiji som är traktens häxa, Lemuel som är något vampyrliknande och jobbar nattskiftet i Bobos pantbank, den dödligt mystiska Olivia, en ensamstående pappa med två tonårsbarn som inte vill vara med på bilder på internet.

Även temat är välbekant, med en högerextrem sekt som vill åt något, och kanske eller kanske inte mördar för att få fatt i det.

Jag vet inte om jag tycker att den här är tillräckligt originell för att jag ska vilja fortsätta med serien. Kanske har jag efter alla dessa år läst mig mätt på Charlaine Harris?

 

 

Read Full Post »

pat-dick-book-coverPat och Dick har legat länge bortglömda, men så fick jag ett ryck och läste andra tredjedelen. Här handlar det om deras vicepresidentår, de var ju vicepresidentpar under Eisenhowers åttaåriga presidenttid, och framför allt Pat får ofta rycka ut istället för Mamie. Dels är Mamie Eisenhower krasslig, och dels är Ike riktigt illa ute vid flera tillfällen med hjärtinfarkter och en stroke.
Makarna Nixon gör många resor utomlands. En extra minnesvärd går till Caracas i Venezuela, där det råder kraftiga antiamerikanska stämningar och deras bil blir attackerad. Rutor krossas, det är riktigt otäckt ett tag, och historien går sen runt i världens alla medier.
Richard Nixon förlorar sen presidentvalet till John F Kennedy, och blir fruktansvärt besviken. Han, och hon, känner sig lurade på segern, det är få röster som skiljer och möjligen oegentligheter. Makarna har mycket lätt att ana konspirationer bakom det som händer dem, odlar känslan av att inte bara demokrater men också pressen är ute efter dem. Vietnamkriget ligger som ett raster bakom allt.
De flyttar till Kalifornien där Dick vill kandidera till guvernörsposten. Pat orkar egentligen inte med en kampanj till, men går med på det när han skickar döttrarna Julie och Tricia att lobba för sig.
När även guvernörstiteln erövras av demokraterna odlar Nixons sin bitterhet, ilska och ledsenhet än mer.

Efter Kennedys död och Lyndon B Johnsons övertagande vill Nixon försöka på presidentposten igen. Han känner att han håller på att förgås av tristess när han inte befinner sig i hetluften längre. Historien upprepar sig; Pat vill inte men döttrarna övertalar henne. (Jag blir intresserad av att läsa Julies bok om sin mor, borde kanske valt den istället för den här är ibland rätt tråkig, tycker jag.)
Den här gången vinner Richard Nixon, och makarna flyttar in i Vita huset. Pat blir chockad över hur slitet det är, trots att Jackie Kennedy börjat fixa i ordning.
I boken står det om spelet inför själva valdagen, att motståndaren Johnson ordnat fredsförhandlingar om Vietnamkriget och den nyheten släpps bara dagar innan valdagen. Ett par dagar senare kommer nyheten att Sydvietnams ledare inte kommer till fredsförhandlingarna. Misstanken uppstod att det var Nixons stab som kontaktat Thieu och erbjudit en bättre deal senare om han nobbade demokraterna nu. Enligt ett radioprogram jag nyligen lyssnade på finns det numera, sedan dokument etc släppts, bevis för att Nixon kohandlade med Sydvietnam och därmed förlängde kriget flera år.

Nixons_snowmanI Vita huset är det West wing som gäller för POTUS och East wing för FLOTUS. Det blir en hel del konflikter. Pat misstror Dicks chief of staff, och hennes eget sätt att organisera det hela fungerar inte. Men hon är den första som bjuder alla reportrar (alla är kvinnor) på pressfrukost. Hon är också noga med att leta rätt på kvinnliga volontärer när hon är ute i olika sammanhang.
Pat Nixon är den första First ladyn som reser i en aktiv krigszon, utanför Saigon. Där följer hon Eleanor Roosevelts exempel och tar soldaters namn och adresser för att sen skriva till deras familjer. (ER gjorde detta, hos Stilla havs-trupper, men inte i en aktiv krigszon alltså.)

I takt med att krigsprotesterna växer sig starkare och starkare och stämningen blir allt mer hätsk särskilt på universiteten blir det jobbigare för döttrarna som pluggar. Någon gång bedöms hoten mot dem som så stora att de flyttas till Camp David, tillsammans med Pat. Vid ett tillfälle ger sig Nixon ut tidigt en morgon och talar på ett campus, på impuls beskriver Swift. När folk fattar att det verkligen är han börjar fler och fler samlas, och säkerhetsfolket blir oroliga och tar honom därifrån. En kille skriker och gapar. Nixon ger honom fingret och konstaterar: I resten av sitt liv kommer han att berätta om hur USA:s president gav honom fingret, och ingen kommer att tro honom. Det var ju lite kul, men mindre kul var att de inte vågade gå på Julies examen av rädsla för att förstöra för alla andra.

Det går rykten om att paret har ett olyckligt äktenskap, det är få som ser dem röra vid varandra. Båda är formella personer som anser att kärleksyttringar hör till privatlivet.

Än så länge har Will Swift inte skrivit något om Richard Nixons sömnproblem och alkoholism, som andra beskrivit som svår. Det är konstigt, tycker jag, inte minst eftersom ett äktenskap där den ene är missbrukare ofta domineras av detta och allting påverkas. Plus förstås att när världens mäktigaste man super till för ofta så påverkar det lite mer än när andra gör det…  Till exempel så tycker jag att hans morgontal på campus med åtföljande finger helt klart verkar vara produkten av en sömnlös natt med en massa sprit. I samma radioprogram som jag nämnde ovan uppgavs att Henry Kissinger en gång avbokade ett viktigt möte med orden ”The president’s loaded”.  Will Swift har inte heller skrivit någonting än om korruption och köpta ambassadörsposter med mera,  jag hoppas inte detta är en alldeles för tillrättalagd biografi? Tredje delen avgör.

Read Full Post »

Åh så bra de sista säsongerna, sex och sju, har varit. Gripande, med djupa existentiella frågor om att vara en individ, om vad det är att vara hemma eller höra till, lojalitet, vänskap, kärlek. Rädsla och att överkomma rädslan. Tillit. Jag har gråtit flera gånger, jag säger bara:  när Neelix lämnar och de står där allihop i korridoren. Och Tuvok ”dansar”. *böl*


Varvat med tramsiga avsnitt, och såna där lite smartare med tekniken i huvudrollen och tidsparadoxer. Jag älskade avsnittet där Voyager är uppdelat i olika tidskikt, och Chakotay är den ende som kan gå emellan. Dels för att vi får tillbakablickar från åren som gått, med skilda verkligheter, dels och framför allt för att Chakotay är tvungen att få kapten Janeway att lita på honom, och han lyckas med det. Hon är så bra, hon väljer ofta att lita på folk i omöjliga situationer vid exakt rätt tillfälle. Scenen när hon frågar: You said we’re close, but exactly — how close? Han svarar: There are some barriers we never cross. * (Ungefär, jag minns nog inte precis ordagrant.)

I andra lägen är det Tuvok som står henne närmast, som när Kes kommer tillbaka. Det tycker jag var ett så sorgligt avsnitt för jag trodde att Kes skulle leva lycklig för alla tider. Och så förstås den oförglömliga Seven of Nine. Man måste ju älska henne. Hon har smugit sig in i vårt vardagsspråk här hemma:
— Your logic is flawed. (Kan även sägas av Tuvok)
— Resistance is futile.
— (Whatever) is irrelevant.

Och så Kim och Tom Paris och B’lanna… och Doktorn! Mer självgod än så går det inte att bli.

Nu är äventyret över, och tillvaron blir grå och trist. Alla dagar när jag längtat hem från jobbet för att höra Janeway säga: Do it!
Men vad i all världen ska vi göra nu?

Read Full Post »

2000 inlägg!

2000

Det här det 2000:e inlägget på denna blogg. Det känns som att jag borde skriva något exceptionellt, något sprudlande intressant, eller åtminstone sätta ihop lite statistik. Men jag nöjer mig med att konstatera att den här bloggen har varit en del av mitt liv sedan sommaren 2008, och den har berikat det.
De första åren var det livat värre, många kommentarer och spännande diskussioner. Jag lärde känna folk. Sen kom Twitter.
Men även om jag numera har flera konton i olika sociala medier som jag försöker underhålla, så är snowflakesinrain något annat. Mitt hem, mitt bibliotek. Jag skriver om de allra flesta böcker jag läser, och det är väldigt roligt att gå tillbaka till gamla inlägg och se: Jaså, jag tyckte så?
Så jag siktar på 1000 inlägg till, minst.

Read Full Post »

stewart_writing_07Då och då är det skönt att läsa Mary Stewart. En av de andra, inte Merlin-trilogin. Mary Stewart när hon är mer som Daphne du Maurier: en handlingskraftig hjältinna, spännande omständigheter, och kärlek i dramatisk miljö.
Här är det Korfu, med en åldrad och alkoholiserad skådespelare med en ilsken son (man förstår direkt att det ska bli honom som hjältinnan Lucy faller för), Lucys syster som är gravid och därför inte kan springa omkring på nätterna och uppleva äventyr, det grekiska tjänstefolket, en egenkär granne och en strandad delfin. Närheten till kommunist-Albanien gör att smugglingen frodas. Det syns i detaljerna att Stewart har ett starkt historiskt intresse, det gillas.

Mary Stewart levde länge, hon blev modiga 97 år och dog först 2014. Här finns en kärleksfullt skriven artikel om henne.
Och när jag googlar runt för att se om nån fler läser henne nuförtiden så hamnar jag på ett gammalt inlägg hos Klotho, från 2009, där jag själv figurerar. Those were the days!

PS: Boken kostade två kronor på bibblans utgallring. Konstigt nog har den ingen låneficka? Var tvungen att ta de två kronorna på kortet = rekordlägsta = fånigt.

Read Full Post »

Older Posts »