Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2015

imreÄnnu en åldrad, deprimerad man vars kropp börjar förfalla. Vad är det med mig? Jag har väl aldrig gillat sånt. Eller så är det dags nu.

Imre Kertész skriver ur ett mörker, ur sin plåga, ur Auschwitz. Alltings referenspunkt är Auschwitz. Efter ett tv-program med ledande intellektuella han sett samtala: ”Jag ser klart och tydligt att Hitlers oavslutade arbete kommer att fullföljas med européernas hjälp: judarna kommer att utrotas, och den här gången ges ingen misskund, ingen pardon. Som om världshistoriens röda tråd löpte längs ständigt nya stationer på den väg som leder till det stora målet att utrota judarna.”

Han är skröplig, hans hustru Magdi får cancer och behandlas, de lider. Imre vantrivs i Budapest, i hela Ungern, ett hatiskt land. Han känner sig missförstådd, han får elak kritik från andra kulturpersonligheter, och av andra judar. Det senare tar hårdast. Imre Kertész kommenterar ofta självhatet hos en viss kategori judar. De planerar en resa till Jerusalem. Israel = det enda mellanösternland som judar går i demonstrationer mot. De flyttar till Berlin.

Och så skriver han. Kämpar med en roman som han hållit på med i flera år. Vissa nätter tycker han att varenda rad är falsk. ”Jag skulle vilja leva i de stora tankarnas land.” Han tycker att hans språk blivit plattare sen han började använda dator.

”Massorna behöver ett värdesystem, i annat fall kommer de att skapa sina egna värden, och då är världen illa ute.”

En vän ligger och dör.

Nu fick han veta att han får Nobelpriset, kanske blir han lite gladare av det?

 

Read Full Post »

strayedCheryl Strayed befinner sig på botten och i djup sorg. Hon är den allra sämsta tänkbara versionen av sig själv när hon bestämmer sig för att vandra Pacific Crest Trail. Hon har ingen erfarenhet, en alldeles för tung ryggsäck och för små kängor.

Vi såg filmen Wild för nån vecka sen, och jag tyckte att den var bra, men inte så bra som jag hade trott. Jag har bloggat  lite om författaren Cheryl Strayed här,  och jag visste en del av hur hon levt. Men jag hade önskat att filmen handlade mer om hur hon gick och gick, mer meditativt med inte fullt så många flashbacks. Samtidigt förstår jag ju att det inte är så där väldigt kommersiellt gångbart att göra en film med en kvinna som bara går och går…

1418533630_Dern1

Och så här i efterhand har jag märkt att jag tänkt en hel del på just hennes flashbacks. Framför allt de där mamman Bobbi är med, spelad av Laura Dern som är lysande. Bobbi är en positiv människa, som lyckas med konststycket att vara lycklig trots fattigdom och många år med en misshandlande man, fattigdom, och allt som följer med det. Detta skäller Cheryl på henne för.  Hon säger andra saker till sin mamma också, som är fruktansvärda och som hon skäms över. Alla flashbacks handlar om det allra värsta som Cheryl har gjort. En rad grisiga otroheter mot sin make också. Det hon skäms mest över. Hon möter sig själv på Pacific Crest Trail.

 

 

Read Full Post »

Midnight-CrossroadMidnight crossroad.

Här möts människor med hemligheter och ofta märkliga förmågor i en liten håla, mest bara en vägkorsning, i Texas. Här möts också världarna från ett par av Charlaine Harris andra serier: den piercade Manfred som är vän med Harper och Tolliver i Grave-serien, och Bobo som kommer från Shakespeare, Arkansas, och tränade karate med Lily Bard (Shakespeare-serien.) Här bor också så Manfreds granne Fiji som är traktens häxa, Lemuel som är något vampyrliknande och jobbar nattskiftet i Bobos pantbank, den dödligt mystiska Olivia, en ensamstående pappa med två tonårsbarn som inte vill vara med på bilder på internet.

Även temat är välbekant, med en högerextrem sekt som vill åt något, och kanske eller kanske inte mördar för att få fatt i det.

Jag vet inte om jag tycker att den här är tillräckligt originell för att jag ska vilja fortsätta med serien. Kanske har jag efter alla dessa år läst mig mätt på Charlaine Harris?

 

 

Read Full Post »

pat-dick-book-coverPat och Dick har legat länge bortglömda, men så fick jag ett ryck och läste andra tredjedelen. Här handlar det om deras vicepresidentår, de var ju vicepresidentpar under Eisenhowers åttaåriga presidenttid, och framför allt Pat får ofta rycka ut istället för Mamie. Dels är Mamie Eisenhower krasslig, och dels är Ike riktigt illa ute vid flera tillfällen med hjärtinfarkter och en stroke.
Makarna Nixon gör många resor utomlands. En extra minnesvärd går till Caracas i Venezuela, där det råder kraftiga antiamerikanska stämningar och deras bil blir attackerad. Rutor krossas, det är riktigt otäckt ett tag, och historien går sen runt i världens alla medier.
Richard Nixon förlorar sen presidentvalet till John F Kennedy, och blir fruktansvärt besviken. Han, och hon, känner sig lurade på segern, det är få röster som skiljer och möjligen oegentligheter. Makarna har mycket lätt att ana konspirationer bakom det som händer dem, odlar känslan av att inte bara demokrater men också pressen är ute efter dem. Vietnamkriget ligger som ett raster bakom allt.
De flyttar till Kalifornien där Dick vill kandidera till guvernörsposten. Pat orkar egentligen inte med en kampanj till, men går med på det när han skickar döttrarna Julie och Tricia att lobba för sig.
När även guvernörstiteln erövras av demokraterna odlar Nixons sin bitterhet, ilska och ledsenhet än mer.

Efter Kennedys död och Lyndon B Johnsons övertagande vill Nixon försöka på presidentposten igen. Han känner att han håller på att förgås av tristess när han inte befinner sig i hetluften längre. Historien upprepar sig; Pat vill inte men döttrarna övertalar henne. (Jag blir intresserad av att läsa Julies bok om sin mor, borde kanske valt den istället för den här är ibland rätt tråkig, tycker jag.)
Den här gången vinner Richard Nixon, och makarna flyttar in i Vita huset. Pat blir chockad över hur slitet det är, trots att Jackie Kennedy börjat fixa i ordning.
I boken står det om spelet inför själva valdagen, att motståndaren Johnson ordnat fredsförhandlingar om Vietnamkriget och den nyheten släpps bara dagar innan valdagen. Ett par dagar senare kommer nyheten att Sydvietnams ledare inte kommer till fredsförhandlingarna. Misstanken uppstod att det var Nixons stab som kontaktat Thieu och erbjudit en bättre deal senare om han nobbade demokraterna nu. Enligt ett radioprogram jag nyligen lyssnade på finns det numera, sedan dokument etc släppts, bevis för att Nixon kohandlade med Sydvietnam och därmed förlängde kriget flera år.

Nixons_snowmanI Vita huset är det West wing som gäller för POTUS och East wing för FLOTUS. Det blir en hel del konflikter. Pat misstror Dicks chief of staff, och hennes eget sätt att organisera det hela fungerar inte. Men hon är den första som bjuder alla reportrar (alla är kvinnor) på pressfrukost. Hon är också noga med att leta rätt på kvinnliga volontärer när hon är ute i olika sammanhang.
Pat Nixon är den första First ladyn som reser i en aktiv krigszon, utanför Saigon. Där följer hon Eleanor Roosevelts exempel och tar soldaters namn och adresser för att sen skriva till deras familjer. (ER gjorde detta, hos Stilla havs-trupper, men inte i en aktiv krigszon alltså.)

I takt med att krigsprotesterna växer sig starkare och starkare och stämningen blir allt mer hätsk särskilt på universiteten blir det jobbigare för döttrarna som pluggar. Någon gång bedöms hoten mot dem som så stora att de flyttas till Camp David, tillsammans med Pat. Vid ett tillfälle ger sig Nixon ut tidigt en morgon och talar på ett campus, på impuls beskriver Swift. När folk fattar att det verkligen är han börjar fler och fler samlas, och säkerhetsfolket blir oroliga och tar honom därifrån. En kille skriker och gapar. Nixon ger honom fingret och konstaterar: I resten av sitt liv kommer han att berätta om hur USA:s president gav honom fingret, och ingen kommer att tro honom. Det var ju lite kul, men mindre kul var att de inte vågade gå på Julies examen av rädsla för att förstöra för alla andra.

Det går rykten om att paret har ett olyckligt äktenskap, det är få som ser dem röra vid varandra. Båda är formella personer som anser att kärleksyttringar hör till privatlivet.

Än så länge har Will Swift inte skrivit något om Richard Nixons sömnproblem och alkoholism, som andra beskrivit som svår. Det är konstigt, tycker jag, inte minst eftersom ett äktenskap där den ene är missbrukare ofta domineras av detta och allting påverkas. Plus förstås att när världens mäktigaste man super till för ofta så påverkar det lite mer än när andra gör det…  Till exempel så tycker jag att hans morgontal på campus med åtföljande finger helt klart verkar vara produkten av en sömnlös natt med en massa sprit. I samma radioprogram som jag nämnde ovan uppgavs att Henry Kissinger en gång avbokade ett viktigt möte med orden ”The president’s loaded”.  Will Swift har inte heller skrivit någonting än om korruption och köpta ambassadörsposter med mera,  jag hoppas inte detta är en alldeles för tillrättalagd biografi? Tredje delen avgör.

Read Full Post »

Åh så bra de sista säsongerna, sex och sju, har varit. Gripande, med djupa existentiella frågor om att vara en individ, om vad det är att vara hemma eller höra till, lojalitet, vänskap, kärlek. Rädsla och att överkomma rädslan. Tillit. Jag har gråtit flera gånger, jag säger bara:  när Neelix lämnar och de står där allihop i korridoren. Och Tuvok ”dansar”. *böl*


Varvat med tramsiga avsnitt, och såna där lite smartare med tekniken i huvudrollen och tidsparadoxer. Jag älskade avsnittet där Voyager är uppdelat i olika tidskikt, och Chakotay är den ende som kan gå emellan. Dels för att vi får tillbakablickar från åren som gått, med skilda verkligheter, dels och framför allt för att Chakotay är tvungen att få kapten Janeway att lita på honom, och han lyckas med det. Hon är så bra, hon väljer ofta att lita på folk i omöjliga situationer vid exakt rätt tillfälle. Scenen när hon frågar: You said we’re close, but exactly — how close? Han svarar: There are some barriers we never cross. * (Ungefär, jag minns nog inte precis ordagrant.)

I andra lägen är det Tuvok som står henne närmast, som när Kes kommer tillbaka. Det tycker jag var ett så sorgligt avsnitt för jag trodde att Kes skulle leva lycklig för alla tider. Och så förstås den oförglömliga Seven of Nine. Man måste ju älska henne. Hon har smugit sig in i vårt vardagsspråk här hemma:
— Your logic is flawed. (Kan även sägas av Tuvok)
— Resistance is futile.
— (Whatever) is irrelevant.

Och så Kim och Tom Paris och B’lanna… och Doktorn! Mer självgod än så går det inte att bli.

Nu är äventyret över, och tillvaron blir grå och trist. Alla dagar när jag längtat hem från jobbet för att höra Janeway säga: Do it!
Men vad i all världen ska vi göra nu?

Read Full Post »

2000 inlägg!

2000

Det här det 2000:e inlägget på denna blogg. Det känns som att jag borde skriva något exceptionellt, något sprudlande intressant, eller åtminstone sätta ihop lite statistik. Men jag nöjer mig med att konstatera att den här bloggen har varit en del av mitt liv sedan sommaren 2008, och den har berikat det.
De första åren var det livat värre, många kommentarer och spännande diskussioner. Jag lärde känna folk. Sen kom Twitter.
Men även om jag numera har flera konton i olika sociala medier som jag försöker underhålla, så är snowflakesinrain något annat. Mitt hem, mitt bibliotek. Jag skriver om de allra flesta böcker jag läser, och det är väldigt roligt att gå tillbaka till gamla inlägg och se: Jaså, jag tyckte så?
Så jag siktar på 1000 inlägg till, minst.

Read Full Post »

stewart_writing_07Då och då är det skönt att läsa Mary Stewart. En av de andra, inte Merlin-trilogin. Mary Stewart när hon är mer som Daphne du Maurier: en handlingskraftig hjältinna, spännande omständigheter, och kärlek i dramatisk miljö.
Här är det Korfu, med en åldrad och alkoholiserad skådespelare med en ilsken son (man förstår direkt att det ska bli honom som hjältinnan Lucy faller för), Lucys syster som är gravid och därför inte kan springa omkring på nätterna och uppleva äventyr, det grekiska tjänstefolket, en egenkär granne och en strandad delfin. Närheten till kommunist-Albanien gör att smugglingen frodas. Det syns i detaljerna att Stewart har ett starkt historiskt intresse, det gillas.

Mary Stewart levde länge, hon blev modiga 97 år och dog först 2014. Här finns en kärleksfullt skriven artikel om henne.
Och när jag googlar runt för att se om nån fler läser henne nuförtiden så hamnar jag på ett gammalt inlägg hos Klotho, från 2009, där jag själv figurerar. Those were the days!

PS: Boken kostade två kronor på bibblans utgallring. Konstigt nog har den ingen låneficka? Var tvungen att ta de två kronorna på kortet = rekordlägsta = fånigt.

Read Full Post »

långsamtDet går egentligen lite för fort att läsa den här samlingen av korta och kortkorta stycken om att på olika sätt kliva av. Vända sig inåt. Röra sig långsamt.

Thomas Nydahls kropp är i dålig form, men huvudet är på skaft. Han läser Imre Kertész, Thoreau, nutida och gammeltida författare som han känner släktskap med. Han avskyr konsumtionssamhället och älskar portugisisk fado. Han cyklar i Kristianstad (när han kan för artriten) och besöker apoteket. Helst är han uppe på nätterna. Dagarna blir lättare då.

Ett av Thomas Nydahls barnbarn, pojken Alfons, är död. Nydahl besöker graven.
Andra barnbarn och barn är till stor glädje och förundran.

Annars är det inte mycket glädje. Jag tror att Thomas Nydahl var mer än ledsen många gånger när han skrev de här texterna. Ändå smittar inte depressionen, tvärtom blir jag lite glad över att en annan människa funderar över saker som jag också funderar på.

Tack också för tipset om A Book of Silence av Sara Maitland.

Read Full Post »

atwoodÅh, så bra! Återseendet av Margaret Atwoods Kattöga blir en riktig höjdare. Men det tar ett tag innan jag börjar älska den.
Huvudpersonen Elaine Risley är 50 år (som jag) och återvänder till sin gamla hemstad Toronto för att ha en retrospektiv konstutställning. Det blir förstås en retrospektiv av hennes liv också. De första åren på ständigt resande fot, med två excentriska föräldrar som bedriver forskning i skogar och marker och en äldre, snäll, bror som ärvt samma sinnelag. Sedan när skolan börjar blir det stadsliv — och Elaine har ingen koll på hur flickorna beter sig.Inte dissekerar de larver i alla fall.

Första året går bra, men under det andra får hon utstå en helvetisk tillvaro med både fysisk och psykisk mobbning i regi av Cordelia. Två andra flickor hänger på och de plågar Elaine så att jag nästan inte står ut med att läsa. Jag har just bestämt mig för att jag inte vill ha några fler barndomsskildringar på ett tag, nu vill jag läsa om vuxna, när vändpunkten kommer. Elaine är nära att dö, men klarar sig — och säger ifrån. Maktbalansen förskjuts.

Så tuffar livet vidare, och Elaine förtränger allt det vidriga som hänt. Sin mammas anspelningar på händelserna förstår hon inte alls. Hon blir kompis med Cordelia igen i high school, och sen blir det konststudier, män, barn och äktenskap. Medan Elaine stakar ut sitt liv och vinglar till ibland, tappar Cordelia greppet.

Det hade varit roligt att få se illustrationer över insekterna och däggdjurens blodomlopp som Elaine tecknar i skolan, och kanske även nidporträtten av mrs Smeath, men Atwood tar lätt hem en best of-etikett även utan dem. Broderns död! Den röda väskan. Har Margaret Atwood någonsin skrivit en dålig bok? Ingen jag läst i alla fall.

 

 

Read Full Post »

Oldies and goldies

fornasa

Sambon ville ta en omväg hem från Närke för att besöka den stora loppisen i Fornåsa. Resultat: fem böcker till mig, ingenting till honom.
Linnés beskrivning av mina gamla hemtrakter lockade, och Ellen Key vill jag lära mig mer om. Vidare käraste Somerset Maugham, och så har Ingrid nyss kittlat mina minnen av läsning hos mormor om Herr Collins bravader.

Read Full Post »

Hoppsan, kom på att jag glömt att skriva om det här starka familjedramat: Bloodline.

Fruktansvärt bra skådespeleri, högsta klass! Människor skalas av i lager efter lager, den du gillat börjar du tycka illa om för att sen tycka om igen.

Sissy Spacek  och Sam Shepard har ett hotell och fyra barn. Ett barn är ansvarstagande och hjälpsam, försöker göra alla trygga och lyckliga. Ett annat är det svarta fåret som alltid ställer till saker och väcker ont blod. De två yngsta är mittemellan.

Mörkt drama, för alla som älskar familjehemligheter med flera twistar. Och, som sagt, lysande skådespeleri. Det är inte ofta man ser så starka prestationer, så det är bara att njuta.

 

Read Full Post »

kristnaDen danska korrespondenten, Mellanösternkännaren och ateisten Klaus Wivel skriver till sin utrikesminister och undrar vad han tänker göra för att motverka fördrivningen av kristna från det område där kristendomen uppstod? Han får inget svar.
I stället besöker Wivel Västbanken och Gaza, Egypten, Libanon och Irak och träffar kristna som berättar om förföljelse, hot, våld och mord. Och mordbrand, mängder av kyrkor har bränts ner.
(Jag minns en kristen försäljare i Gamla stan i Jerusalem, som berättade att de bara var några få procent nu, att det inte fanns plats för dem eftersom den stora konflikten mellan judar och palestinier slukar all kraft och allt intresse. Men det är mer komplicerat än så.)
Klaus Wivel reser runt och samlar på berättelser. Flickor som kidnappas för att bli bortgifta med dubbelt så gamla män i Egypten. Lokala pogromer. Hedersmord när någon inlett (eller tros ha inlett)  en kärleksrelation med fel person. Kristna som flyr inom sina egna länder, och som fantiserar om att fly ut ur landet. Tjurskallar som vägrar att ge upp.

Wivel har en undersökande, lugn och saklig stil, där språket inte alls är alarmistiskt men där fakta talar för sig själva. Och där de människor han möter, såväl välutbildade människor som präster och politiker som ”vanligt folk” får göra analyser om vad som händer.
En röst från Egypten:
Att västvärlden inte är i uppror över det som pågår, beror på att många i väst betraktar de kristna som en del av den egna kulturen, som en stark majoritetsreligion, som en maktfaktor. Då krockar berättelserna om våld mot och fördrivning av kristna med västvärldens självbild, förklarar han: ”Kristna blir inte förföljda. Vi är de som förföljer.” (Samuel Tadros, koptisk kristen.)

En röst från Irak:
Det står nästan ingenting om oss i (historie)böckerna, och det som står är helt felaktigt. Det nämns inte att vi fanns i landet innan islam kom. De enda kristna som beskrivs är kristna i västvärlden. Många irakier tror att vi som folk kommer utifrån. Från väst. Att vi är gäster här i landet. (Sharara Yosif Zara, politiker, irakiska utbildningsministeriet.)

Det här är en mycket viktig bok. Den kan köpas här eller här.
Annika Borg skriver och tar frågan vidare på Det goda samhället, läs här. Merete Mazzarella skriver en understreckare här. Recensioner: Dagen

ps ”Inbördeskrig” heter tydligtvis ”borgarkrig” på danska. Liten miss av översättaren Melinda Hoelstad, men den förlåter jag så gärna för den här översättningen är rykande aktuell och jag är glad att jag fick läsa den så snabbt.

ps 2 Klaus Wivel träffar en ”kändis” också, vicar Andrew White i Bagdad. Och har en svensk guide ett tag, Amir.

Read Full Post »

Den här listan var ju rolig. Jag fick 11 av 100. Alltså många fina lästips!

Jag gör som vanligt: Fetar titel plus författare om jag läst boken, fetar bara författaren om jag läst något annat av henne, länkar ifall jag bloggat om den och sen börjar jag fundera på vilka jag skulle vilja läsa.

Frankenstein (Mary Shelley)
Herland (Charlotte Perkins Gilman) Bloggat här
Orlando (Virginia Woolf)
Lest Ye Die (Cicely Hamilton)
Swastika Night (Katherine Burdekin)
Shadow on the Hearth (Judith Merril) Hörde nyss talas om Merril och blev nyfiken.
Judgment Night (CL Moore)
The Sword of Rhiannon (Leigh Brackett)
Agent of the Unknown (Margaret St Clair)
Pilgrimage: The Book of the People (Zenna Henderson)
Catseye (Andre Norton)
memoirsMemoirs of a Spacewoman (Naomi Mitchison)
Sunburst (Phyllis Gotlieb)
Heroes and Villains (Angela Carter)
Armed Camps (Kit Reed)
Darkover Landfall (Marion Zimmer Bradley)
Ten Thousand Light-Years from Home (James Tiptree Jr)
The Dispossessed (Ursula K Le Guin) Har först nu fattat att dettta är Shevek, som jag läste för länge sen men precis har fått så nu ska jag snart läsa den igen.

Walk to the End of the World (Suzy McKee Charnas)
Star Rider (Doris Piserchia)
The Female Man (Joanna Russ) Bloggat här
Missing Man (Katherine MacLean)
Arslan (MJ Engh)
Don’t Bite the Sun (Tanith Lee) På den tiden Sam J Lundwall såg till att sf översattes. Bibblobok, gul, på Umeå stadsbibliotek.
Floating Worlds (Cecelia Holland) bloggat
Where Late the Sweet Birds Sang (Kate Wilhelm)
Islands (Marta Randall)
Dreamsnake (Vonda N McIntyre)
False Dawn (Chelsea Quinn Yarbro)
Shikasta (Doris Lessing)
Kindred (Octavia Butler) Kärleksbloggat
Benefits (Zoë Fairbairns)
Leviathan’s Deep (Jayge Carr)
A Voice out of Ramah (Lee Killough)
The Snow Queen (Joan D Vinge)
The Silent City (Élisabeth Vonarburg)
The Many-Coloured Land (Julian May)
Darkchild (Sydney J Van Scyoc)
The Crystal Singer (Anne McCaffrey)
Native Tongue (Suzette Haden Elgin)
handmaidsThe Handmaid’s Tale (Margaret Atwood)
Jerusalem Fire (RM Meluch)
The Children of Anthi (Jay D Blakeney)
The Dream Years (Lisa Goldstein)
Last Letters from Hav (Jan Morris)
Queen of the States (Josephine Saxton)
The Wave and the Flame (Marjorie Bradley Kellogg)
The Journal of Nicholas the American (Leigh Kennedy)
A Door into Ocean (Joan Slonczewski)
Angel at Apogee (SN Lewitt)
In Conquest Born (CS Friedman)
Pennterra (Judith Moffett)
Kairos (Gwyneth Jones)
Cyteen (CJ Cherryh)
Unquenchable Fire (Rachel Pollack)
The City, Not Long After (Pat Murphy)
Carmen Dog (Carol Emshwiller)
The Steerswoman (Rosemary Kirstein)
The Third Eagle (RA MacAvoy)
Grass (Sheri S Tepper)
Heritage of Flight (Susan Shwartz)
Falcon (Emma Bull)
The Archivist (Gill Alderman)
Winterlong (Elizabeth Hand)
 A Gift Upon the Shore (MK Wren)
Red Spider, White Web (Misha)
Polar City Blues (Katharine Kerr)
He, She and It (Marge Piercy)
Sarah Canary (Karen Joy Fowler) Upptäckte till min glädje att det var den här jag köpte för nåt halvår sen. 🙂
Beggars in Spain (Nancy Kress)
A Woman of the Iron People (Eleanor Arnason)
Hermetech (Storm Constantie)
Synners (Pat Cadigan)
China Mountain Zhang (Maureen F McHugh)
Correspondence (Sue Thomas)
Lost Futures (Lisa Tuttle)
Doomsday Book (Connie Willis)
Ammonite (Nicola Griffith)
The Holder of the World (Bharati Mukherjee)
daningvolcanoDancing on the Volcano (Anne Gay)
Queen City Jazz (Kathleen Ann Goonan)
Happy Policeman (Patricia Anthony)
Shadow Man (Melissa Scott)
Legacies (Alison Sinclair)
Primary Inversion (Catherine Asaro)
Alien Influences (Kristine Kathryn Rusch)
The Sparrow (Mary Doria Russell)
Memory (Lois McMaster Bujold)
Remnant Population (Elizabeth Moon)
Looking for the Mahdi (N Lee Wood)
An Exchange of Hostages (Susan R Matthews)
Fool’s War (Sarah Zettel)
Black Wine (Candas Jane Dorsey)
A Thousand Words for Stranger (Julie E Czerneda)
Halfway Human (Carolyn Ives Gilman)
Vast (Linda Nagata)
Hand of Prophecy (Severna Park)
Brown Girl in the Ring (Nalo Hopkinson)
Dreaming In Smoke (Tricia Sullivan)
Ash: A Secret History (Mary Gentle)
Vilka har du läst?

Read Full Post »

Sigrid Undset: Kristin Lavransdotter (best of 2015, nobelpristagare)
Nevada Barr: Pumaspår
Anne Lamott: Hard laughter
Josephine Pym: Miss Pym disposes
Toni Morrison: Hem (radioföljetong, nobelpristagare)
(delar av Eva Österberg: Tystnader och tider, lämnar oläst)
Lars Wilderäng: Stjärnklart
Donna Tartt: Steglitsan (best of 2015)
Samuel R Delany: Dhalgren (science fiction)

———-

Kortaste läsrapporten någonsin, tror jag. Åtta böcker bara, varav en radioföljetong. Å andra sidan tre tjocka tegelstenar: Undset, Tartt och Delany. Nu är jag redo för lite kortare böcker!

Read Full Post »