Jag är tacksam över att jag kommit över det där plikttrogna läsandet, ”har man börjat ska man avsluta”, som jag höll på med förut. För ibland är det bara så att en bok inte är för mig.
Tystnad är ett ämne jag tycker är oerhört spännande. Jag har provat en hel dag på en retreat, till exempel. Tyst hela dagen, ingen bok, ingen tidning eller mobiltelefon. Jag sa ett ord, och det var livsnödvändigt. Gissa vilket? * Jag lärde mig mycket också, dels om andra människor men framför allt om mig själv. Hur oerhört verbal jag är. Att jag förlitar mig på min egen verbala förmåga att styra upp saker och ting när de håller på att gå snett. Hur djupt påverkad jag blir av andra människors känslor när jag inte kan använda orden för att släta över, lätta på stämningen, avleda eller försvara mig. Hela ansvarsgrejen, som jag trodde att jag lagt bakom mig. Ha!
Dessutom tycker jag att tystnad är skön. Lugn. Tankarna hinner tänkas, bli långa och spretiga men ändå avslutade. Jag njuter ofta av tystnad. Flera gånger i veckan är jag tacksam över hur tyst det är hemma. Tystnad kan även vara ett sätt att komma närmare Gud.
Och så finns det farlig tystnad också, förstås. När man inte protesterar, blir överkörd, ohörd.
Kort sagt finns det många aspekter på tystnad som intresserar mig, men Eva Österberg är inte särskilt intresserad av samma aspekter, tyvärr.
Hon tar många historiska exempel, de relevanta kommer från kloster och dövstumma, men jag tycker att vissa känns väldigt påklistrade. Som att det är ämnen hon kan, och nu pressar hon in dem i den här tystnadsboken, trots att de inte tillför något utan handlar om resor, kyrkogårdar, homosexualitet och fängelser. Mycket om fängelser. Så tyst är det väl inte där? Bara på isoleringen. Efter att ha läst sådär 70 sidor, hoppat med nerslag i 100 till, så lägger jag nu bort denna bok.
* Ordet: ”Kaffe”
snowflakes in rain 
Kommentera