Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 27 maj, 2015

Abbott-Om-du-vågarAh, sällan skildras tonårstjejer så här fysiskt med spända muskler, styrka, balans. Blod och svett och tårar, även om de senare helst ska tvingas tillbaka. Det är en stenhård hierarki i den grupp cheerleaders som Addy ingår i. Addy är bästa vän med den dominerande Beth, löjtnanten till Beths kapten, den som förstärker hennes order. Alla är rädda för Beth. Tills coachen kommer. En ny, krävande coach som nyper tag om valpfettet i en av tjejernas midja och kräver: Fixa det här.

Addy blir besatt av coachen, passionerad, uppslukand. Beths kontroll sviktar, coachen degraderar henne i samma takt som de andra cheerleadertjerna bantar ner sig och blir allt starkare, smidigare och hårdare, och svingar sig upp i allt högre och farligare stunts. Samtidigt har coachen själv ett behov av tjejernas dyrkan, hon samlar dem hemma hos sig, bjuder på vin och cigaretter.

Det var ungefär så här som jag trodde att hela boken skulle vara, full av lojalitet och svek, men så ser jag den röda pricken på biblioteksbokens rygg. Pricken som signalerar att det är en deckare. Så ni förstår att någon ska dö. Och någon, Addy, ska lista ut hur och varför. Men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är alla känslorna, alla bilderna — Megan Abbott berättar mycket i bilder: den lilla Beth som flinande karvar ut cykelgummit för killen som skadat den lilla Addy, coachen med sin älskare på en stol, stjärnhimlar och blåmärken och glittrande paljetter och gips.

Coachen menar att det inte finns något så farligt för tonårstjejer som tristess.
När något är i rullning måste man gå hela vägen, säger Beth.

Jag tänker på JCO:s Foxfire. Och Klanerna i Palos Verdes, intensiteten. Men Om du vågar är sin egen också.

Read Full Post »