Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 12 maj, 2015

daniusAllra sist i denna essäsamling som varierar mellan bra, mycket bra, och lysande, kommer så Min första krets. Titeln är snodd från Olof Lagercrantz om jag inte minns fel, och handlar om Sara Danius egen uppväxt. En uppväxt som jag känner delar av, så pass stora delar att jag inbillar mig att jag nästan känner Sara Danius och alla hennes syskon. Det gör jag förstås inte, och de måste vara så fruktansvärt trötta på såna som jag. Jag ber om ursäkt här och nu.

Förklaringen är att Barnaboken var så oerhört viktig för mig. Jag har skrivit om detta här. Sedan kom Felicia försvann och vände upp och ned på alltihop, det blev en väldigt stark upplevelse för mig som jag recenserade här och som jag bär med mig fortfarande. Liksom jag bär med mig scener ur Barnaboken.

Nu får jag alltså fler pusselbitar. Sara Danius beskriver föräldrarnas korta äktenskap men långa vänskap. Det är hennes pappa som var ”pappa Lars” till viss del även för de andra småsyskonen. Hon beskriver några av sina flyttar. Den hemska till Egypten, där lillebror Aron sedan dör. Den för henne och helsystern Nina kanske livräddande (mitt ord) hem till Sverige och pappan. Det fanns ingen skola för flickorna, så det blev bara fyra månader i Egypten för dem.

Som nybliven pensionär tog fadern glatt emot sina döttrar på tio, elva år. En läsare, en humanist, gammal militär och oerhört uppskattad lärare. Som läste Bachs partitur för att förströ sig på pendeln, och tog sina döttrar på cykelsemester till Värmland. Han kunde bara två kryddor, salt och peppar, berättar Sara Danius, men han lärde sig att laga mat till sina barn. Helt enkelt en underbar man och far. En far som både Nina och Sara älskade och respekterade och undvek att göra upprörd i onödan, väl medvetna om att han inte skulle leva för evigt.
Jag tycker väldigt, väldigt mycket om porträttet av pappan. Det är djupt trösterikt.

Även en essä om farfadern och Orrefors är väldigt spännande, men annars är texterna inte personliga på det viset. Mycket mumma för en gammal litteraturvetare. Best of-etikett!

Read Full Post »

barnbocker
Jag tänker samla ihop till ett fint bibliotek när barnbarnen (och andra) kommer på besök. Eftersom jag är så okunnig om vad som är bra barnlitteratur just nu har jag satsat på Alma-pristagare. Denna gång Kitty Crowther och Maurice Sendak. Den tredje boken Me…Jane handlar om den legendariska apforskaren Jane Goddall och hur allt började med att hon fick en apdocka som barn. Den är på engelska, men med så korta meningar att man lätt översätter allt eftersom vid högläsningen. Skriven av Patrick McDonnell (som alltså inte är Almapristagare).

Read Full Post »